ladda ner jesus på stureplan som pdf gratis till din dator eller ipad här!
ladda ner jesus på stureplan som pdf gratis till din dator eller ipad här!
ladda ner jesus på stureplan som pdf gratis till din dator eller ipad här!
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
Kapitel 2<br />
6<br />
JESUS PÅ STUREPLAN – OLLE IDESTRÖM<br />
Förtrollad av den isande blå skönheten, sprang jag bokstavligen in i en gammal vän från<br />
Lundsberg, Ian. Ian var sällskapets gentleman. Jag gav upp försöket att hänga med Jonny och<br />
Madde och stannade istället upp och gladdes åt att få konversera med denne minst sagt<br />
vältalige unge man. Tackade för den middag han ställt <strong>till</strong> igår kväll för de dussin unga herrar<br />
och damer <strong>som</strong> han menade stod honom närmast. Han tittade frågande <strong>på</strong> mig.<br />
”Middag? Det var ju en fattigmåltid, bara enkelt vin och bröd.”<br />
Alltid skulle han vara lika ödmjuk. Jag berömde vinet han hade serverat <strong>som</strong> lämnade en<br />
gudomlig eftersmak <strong>som</strong> jag fortfarande kunde ana i min gom. Vi hade alla druckit oss<br />
berusade <strong>på</strong> rödvinet igår kväll. Alla utom Ian. Till skillnad från merparten av människorna i<br />
vår relativt stora men högst slutna vänskapskrets, blev Ian aldrig särskilt full och odräglig när<br />
festerna drog igång. Han var en gentleman <strong>som</strong> hellre njöt av en flaska Bordeaux från 98’ än<br />
att supa sig redlös <strong>på</strong> shotar för att sedan spy upp kvällens middag bakom ekarna i Humlan.<br />
Ibland kunde jag ångra att jag inte umgicks mer med denne Ian, han skulle säkert ha gott<br />
inflytande <strong>på</strong> mig. Men nog var det väl roligare att supa runt med Wille och Madde och dra<br />
hem villiga tjejer än att sitta och filosofera. Hur<strong>som</strong>helst. Så<strong>här</strong> i början av en fest, innan<br />
alkoholen börjat verka, var jag och Ian <strong>på</strong> en hyfsat jämlik intellektuell nivå. På bara ett par<br />
minuter hann vi avhandla allmänt trevliga samtalsämnen <strong>som</strong> arkitektur och konst. Vi<br />
uppskattade båda modern konst och Ian berättade med sin sävliga stämma om alla de<br />
fantastiska byggnader han hunnit studera i Barcelona under <strong>som</strong>maren. Jag lyssnade så gott<br />
jag kunde, något störd av folk <strong>som</strong> dunkade mig i ryggen, hälsade och skulle skåla. Wille kom<br />
fram med en gammal vapendragare från <strong>som</strong>marens Troppan-vistelse, Bo. Bo och jag hade<br />
känt varandra sedan våra första, okontrollerade forehandslag när vi började spela <strong>på</strong> samma<br />
tennisklubb <strong>som</strong> fyraåringar. Vi hälsade glatt. Egentligen gillade jag inte Bo. Han var uppblåst<br />
och skrytsam, skulle alltid förklara för alla hur mycket blått blod <strong>som</strong> rann i hans adelsådror.<br />
Dessutom var han förbannat trög. Jag och Madde brukade därför kalla honom Dum-Bo.<br />
Dumbo hade gått i den enda av Stockholms privatskolor <strong>som</strong> hade ett traditionellt dåligt rykte<br />
i vår vänskapskrets: Enskilda gymnasiet. Men nog stämde han in <strong>på</strong> den profil <strong>som</strong> gett<br />
skolan det pinsamma anseendet <strong>på</strong> våra föräldrars tid: syn<strong>ner</strong>ligen korkad elev <strong>som</strong> placerades<br />
<strong>på</strong> EG för att få bra betyg tack vare sin adliga börd.<br />
Dumbo drog igång en form av ytterst banal snapsvisa <strong>som</strong> vi stolta hade kompo<strong>ner</strong>at fram <strong>på</strong><br />
väg hem en tidig morgon efter en lyckad partynatt <strong>på</strong> Rivieran. Jag sjöng lite besvärad med,<br />
kastade en blick mot Ian och skämdes för den ociviliserade stämning <strong>som</strong> avbrutit vårt
Change language