ladda ner jesus på stureplan som pdf gratis till din dator eller ipad här!

163
JESUS PÅ STUREPLAN – OLLE IDESTRÖM
passera rondellen som ledde ut från Uppsala och vidare upp på motorleden. Gjorde en
ofattbart dålig växling, ovan som jag var med Ians jävla brittiska bil. Bilen tappade nästan all
fart. Kändes som om vi stod still för ett par sekunder. Jonny, Dumbo, Wille och alla andra var
inte sena att dra nytta av mitt ödesdigra misstag. Bilarna dånade förbi, ackompanjerade av
mina svordomar och Maddes stumma försök att lugna mig. Höll på att explodera när också
Ian passerade mig i min egen bil medan jag satt i hans inkompetenta fordon. När jag äntligen
kommit ut till motorvägen kunde jag i backspegeln notera att ingen bil fanns bakom mig. Jag
låg sist. Absolut sist. Slog på ratten, muttrade bittert över mitt totala misslyckande. Kunde inte
ens urskilja någon bil framför mig. Jag var totalt frånåkt. Kunde lika gärna lägga ner hela
racingskiten. Ingen idé att riskera såväl körkort som liv när tävlingen ändå var förlorad för
min del. Jag sänkte farten och kröp fram på lagliga nittio kilometer i timmen. Madde strök
mig över armen. Såg nog lite lättad ut. Vågade öppna munnen för första gången på bilfärden
och påstod att det säkert var någon mening med att det blev som det blev.
”Vadå för mening?”, svarade jag surt. Och kom i samma sekund att tänka på Annas kompis
som förorsakats i en bilolycka. Kanske var det någon mening med att jag inte skulle vinna
tävlingen ändå. Men Ian skulle minsann ha en jävligt bra anledning till varför han var tvungen
att köra min bil. Skulle inte förvåna mig om han vann hela skiten i natt. Han hade säkert lurat
mig igen på nåt sätt. Fan ta Ian. Fan ta honom och hans jävla påhitt.
Först fram emot sju, över en halvtimme efter alla andra, svängde jag upp mot slottet.
Förberedde mig för att ta emot alla glåpord som en sån total loser som jag förtjänade efter att
komma i mål på säkert sämsta tiden någonsin. Rullade upp mot de andra bilarna som glänste i
den dova belysningen bakom storkyrkan. Alla bilar såg ut att vara där. Bara min egen Z4
tycktes saknas. Men Ian hade ju kört om mig. Varför stod inte min bil bland alla andra? Bara
den jäveln inte lurat mig igen, tänkte jag återigen. Såg hur alla vänner stod i en enda stor
klunga strax framför bilarna. Stod säkert och hyllade tävlingens senaste vinnare. Jag stängde
av bilen, nickade mot Madde och klev av med en bitter suck. När jag närmade mig klungan av
vänner förstod jag snart att något inte stod rätt till. Upprörda stämmor viskade frenetiskt.
Dumbo vände sig om när jag kom emot dem. Alla blev tysta. Tittade på mig. Jag mötte deras
blickar, försökte förstå vad som var på tok. Tittade på Madde som såg lika oförstående ut som
jag. Dumbo tittade mig hastigt i ögonen. Han skulle säga något, men svalde och tittade
nervöst ner i marken.
”Är det Ian?”, frågade jag.
Dumbo nickade. Jag svalde. Andningen blev häftigare. Jag tittade oroligt på Dumbo som höll