ladda ner jesus på stureplan som pdf gratis till din dator eller ipad här!

Kapitel 60
205
JESUS PÅ STUREPLAN – OLLE IDESTRÖM
”Vet inte vad som hände. Polisen som grep mig efteråt tog några tester och kunde konstatera
att jag varken var hög eller särskilt berusad, toxinerna hade lämnat kroppen. Vilket inte gör
saken bättre. För det fanns något djävulskt i mig, något demoniskt som jag inte kontrollerade.
Något mycket starkare än droger och alkohol. Något som slog en okänd kille blodig, något
som bröt hans näsa, slog in hans tänder. Något inom mig, något som skulle kallas jag men
som jag inte vill kännas vid. Carl fick till slut dra mig undan från vårt offer. Killen låg livlös
på den lövbeströdda marken med en stor blodpöl runt sin rakade hjässa. Jag satte mig ner,
alldeles slutkörd. Andades kraftigt, tittade upp mot Carl. Han stod alldeles blek i ansiktet,
tittade ner på fotot på Martin, sen på killen som låg livlös på marken. Tittade på mig med
desperation i blicken. ’Fel kille, Theo! Vi har tagit fel kille!’. Han sprang, försökte rycka med
mig. Jag orkade inte, föll ihop. Hörde snart sirener, kände en ficklampa i ansiktet, en avlägsen
röst skrek åt mig att inte röra mig. Två poliser brottade ner mig på mage, satte handfängsel om
mina blodiga händer. Strax därefter fick de tag i Carl när han flydde mot tunnelbanan.”
Jag tittade skamset upp mot Filip. Han satt fortfarande helt lugn, lyssnade och var alldeles
närvarande.
”Det blev rättegång. Eftersom jag var sjutton och därmed minderårig, lyckades Carl övertala
mig att ta på mig hela skulden. Jag var helt knäckt, mådde dåligt, skämdes något fasansfullt
över det jag ställt till med. Orkade återigen inte stå emot Carls tjat. Jag berättade under
rättegången att det var enbart jag som hade haft kontakt med Para Bellum, att det var jag som
hade fått i uppdrag att knäcka näsan på en kille som hette Martin. Carl var bara en vän som
följt med och som gripit in när misshandeln gick överstyr. Carl gick fri, jag fick mitt straff.
Ungdomsfängelse i tre månader, dryga böter och skyddstillsyn. Jag skämdes något oerhört
och hade dåligt samvete. Det sjuka var att mitt dåliga samvete vid den tidpunkten, främst
bottnade i att jag skämt ut min pappa och mig själv. Vad skulle våra släktingar säga när pappa
berättade att hans sjuttonårige son åkt in för grov misshandel? Vad skulle alla vänner säga när
jag blev en kåkfarare? Skulle Madde och Wille sluta umgås med mig? Vid sidan av det dåliga
samvetet växte också en ilska inom mig. En ilska mot den vän som varit som en bror för mig,
men som hade lurat mig. För jag kände mig verkligen lurad av Carl. Där hade han tjatat att jag
skulle följa med, proppat mig full med alkohol och tabletter och hejat på när jag pucklat på
den oskyldige killen. Jag hade ju egentligen velat gå hem. Visst, nu var det jag som måttat de
flesta slagen och sparkarna, men Carl var ju knappast oskyldig. När han övertalat mig att på
mig hela skulden och gått fri från rättegången, försvann han från landet. Åkte på jorden -runt