ladda ner jesus på stureplan som pdf gratis till din dator eller ipad här!

117
JESUS PÅ STUREPLAN – OLLE IDESTRÖM
Hon blängde förvånat på mig. Skakade på huvudet. Men lät gardinen vara och letade in
handen bakom den. Med ett vant grepp slog hon upp fönstret på vid gavel. En frisk fläkt
letade sig in mellan fönsterkarmen och gardinen.
”Skönt”, muttrade hon belåtet.
Beata verkade tro att jag förvånades över hur hemma hon verkade känna sig i lägenheten.
Men jag var mest ovan att ha besök och ha en människa i min närhet.
”Du kommer väl ihåg att jag brukade passa dig en hel del när din mamma lämnade er… eller
ja, när hon skilde sig från din pappa. Men då kallade du mig inte för kärring utan för Beata,
eller för ’snälla Beata’ till och med.”
Hon log lite retfullt och jag kunde inte låta bli att småle tillbaka. Kändes märkligt. Jag hade
inte dragit på smilbanden på ett väldigt bra tag. Fällt en tår någon gång, men aldrig skrattat
eller lett. Hade inte funnits någon anledning.
”Du och jag behöver talas vid”, förkunnade hon och steg in i matsalen och slog sig ner i en
fåtölj i ett av hörnen. Jag förstod att hon ville att jag skulle sätta mig i den fåtölj som stod
snett bredvid. Masade mig in, försökte visa med ett uppgivet kroppsspråk att jag inte ville ha
henne här i lägenheten. Det här var mitt högkvarter, eller mer än så: det här var min värld.
Som hon inkräktade på. Men någonstans djupt inom mig tyckte jag nog att det var en befrielse
att få besök från verkligheten utanför. Hon tittade på mig med ögon fyllda av godhet. Jag tror
hon försökte se lite sträng ut, men det funkade liksom inte för henne. Hon var ju snälla Beata.
”Theo, din pappa är orolig för dig. Verkligen orolig. Ja, och din mamma är faktiskt också det”.
Det där sista om mamma var nog mest en osanning.
”Din pappa ringde mig och berättade att du inte har varit nåbar på över en månad. Du har inte
på din mobil, du har dragit ur telefonsladden och du verkar aldrig kolla din mejl. Han har
blivit kontaktad av dina barndomskamrater, de där gulliga… vad heter de nu, en tjej och en
kille?”
”Wille och Madde”.
Hur gulliga de nu egentligen var, tänkte jag tyst för mig själv.
”Just precis! Wille och Madde. De hade pratat med din pappa och förklarat att du knappt
verkade gå ur lägenheten längre. Att de ringde på dörren, visste att du var inne men att du
aldrig öppnade.”
Jag nickade bekräftande. Det var så det var. Ingen idé att försöka hävda något annat. Och jag
skämdes minsann inte för mitt uppförande. Om det var någon som skulle skämmas så var det
nog de, med tanke på hur de levde sina liv i sus och dus. Hon tittade mig djupt i ögonen, la sin