ladda ner jesus på stureplan som pdf gratis till din dator eller ipad här!

101
JESUS PÅ STUREPLAN – OLLE IDESTRÖM
Tänkte lugna honom med att Lotten inte betydde något för mig, det var verkligen ingen som
jag hade känslor för. Men så kände jag att det bara skulle göra saken värre. Jag hade gjort
honom illa för något som inte betydde något för mig. Nu började jag bli rädd. Hans tonfall var
minst sagt hotfullt. Freddan kunde vara läskigt impulsiv. Och långsint. Skulle vi träffas på fel
ställe vid fel tidpunkt fanns det nog en risk att han skulle göra verklighet av hoten. Han la på
luren. Avslutade med att säga att jag skulle se upp.
Och det var just vad jag tänkte göra.
Hann inte mer än rusa hem genom det tilltagande höstregnet och smälla igen dörren till
lägenheten förrän Lotten ringde mig. Medan grannkärringen gastade om jag inte skulle slå i
dörren skrek Lotten till mig i luren. Hon lät sjukt förbannad. Undrade hur jag kunde vara en
sån egoistisk jävla idiot som ringde upp och berättade allt för Freddan, utan att ens kolla med
henne först. Jag sa att jag hade fått nog, att jag ville stå för vad jag gjort och att Freddan
förtjänade en ursäkt.
”Hoppas du är nöjd nu. För Freddan har gjort slut.”
Hennes röst skälvde. Hörde hur hon försökte hålla gråten tillbaka. Nu var det svårt att känna
sig som en bättre person. Jag hade stått för mina handlingar, med ett ödesdigert resultat. Wille
och Madde tyckte att jag var helt korkad. Freddan skulle typ slå ihjäl mig. Han var förstås helt
knäckt. Lotten var lika knäckt. Helt förstörd. Jag hade bara lyckats få ännu mera dåligt
samvete. Försökte intala mig att jag hade gjort det enda rätta. Men det var svårt när jag fick
lyssna till Lottens otröstliga snyftande i örat.
”Varför, varför Theo! Varför skulle du säga något? Vi hade det ju bara lite kul när vi båda var
ensamma om natten!”
”För att jag vill vara en bra människa”, hörde jag mig själv säga utan att riktigt förstå vad jag
själv menade. Men det var nog det som det handlade om. Jag ville så gärna bli en perfekt
människa utan massa skit som plågade mitt söndertrasade samvete.
”Hoppas du tycker att du har lyckats”.
Hon la på. Jag sjönk ner på golvet i hallen. Lutade huvudet mot väggen. Hörde
grannkärringen fortfarande gasta genom väggen om att jag måste stänga dörren försiktigt. Vad
jag än gjorde tycktes det bli fel nu. Den dag som hade börjat lovande med strålande solsken i
pastoral idyll när jag vaknade vid eken, hade övergått till något katastrofalt. På mindre än ett
par timmar hade jag gjort mig ovän med mina två bästa vänner på baren. För att därefter
lyckas med konststycket att sabba mina vänners förhållande och bli hotad till livet. Freddan