ladda ner jesus på stureplan som pdf gratis till din dator eller ipad här!

Kapitel 31
114
JESUS PÅ STUREPLAN – OLLE IDESTRÖM
Med tunga steg gick jag genom den mörka tystnaden in till biblioteket. Jag lyfte huvudet
uppgivet och stirrade in i rummet mot flygeln som tronade blank och svart i matsalens hörn.
Sneglade ner på mina fingrar, rörde dem sakta. Så länge sen jag spelat något. Jag som brukade
sätta mig vid flygeln och spela igenom något var och varannan dag. Musiken hade varit ett
sätt för mig att uttrycka mig på. Det var något ärligt över det. Inte som när man pratar och
väljer att säga det som förväntas av en. I pianospelandet behövde jag inte tänka mig för, här
fick känslorna strömma fram precis som de ville. Toner kan ändå inte ljuga. Det var nog
främst därför jag inte vågat spela piano under den senaste tiden: jag var rädd för de känslor
och tankar som skulle bryta sig fram.
Nu hade jag inte varit i närheten av pianot sedan jag gått in i ensamheten. Var rädd för flygeln.
Rädd för att den skulle fresta mig att börja spela musik som ledde mig iväg på andra tankar än
de djupa och goda tankar som jag så gärna ville tänka. Den hade helt enkelt utgjort ett hot mot
den påklistrade fromhet som jag hängett mig åt. Flygeln var ju för stor och tung för att bäras
ner i källarförrådet. Så till skillnad från cd-skivorna och teven så hade den fått stå kvar. Jag
hade ignorerat den, kämpat för att inte sätta mig på pianopallen. Men nu stod jag där, mitt i
matsalen och längtade efter att få sätta mig på pallen igen, slå upp locket och låta mina fingrar
vandra iväg över tangenterna. Inte kunde väl ändå musik vara något fult? Något farligt för
själen? Såsom mitt hjärta bultade efter att få röra vid det svartvita tangentbordet. Jag knöt
näven.
Pianotangenterna var så mycket mjukare än vad jag kom ihåg dem. Tonerna fyllde tomheten,
gav liv åt tystnaden. Tankarna for iväg i takt med fingrarna över tangenterna. Jag blickade mot
fönstret som 24 timmar om dygnet doldes av tunga, röda gardiner. Det fanns ingen skillnad på
dag eller natt längre. Allt var natt. Solen försökte kämpa sig igenom de tjocka
sammetsgardinerna. Den misslyckades varje dag. Jag såg ner över de svarta och vita
tangenterna. Mina händer spelade som av sig själva. Spelade på något nytt, något annorlunda.
Inget särskilt stycke eller särskild låt. Men det var ljuvligt. Jag fokuserade förundrat på mina
händer som spelade samma slinga av toner och ackord om och om igen. Det var vackert.
Ackorden växlade mellan dur och moll. Växlade mellan förhoppning och förtvivlan. Tonerna
väckte tankar i mig. Formulerade ord som bara väntat på att få bli uttalade. En text, en sång
överraskade mig och strömmade ur min mun. Jag viskade för mig själv.