ladda ner jesus på stureplan som pdf gratis till din dator eller ipad här!

50
JESUS PÅ STUREPLAN – OLLE IDESTRÖM
jag var rädd. Jävla fråga. Utan att lägga notis om mitt frågande svar fortsatte han i samma
sävliga, trögflytande tal. Fortfarande med det plufsiga ansiktet nonchalant vilandes i handen.
”Käre du”, tonfallet var sömnigt men överlägset, ”har det någonsin slagit dig att det är något
fel på det samhälle som vi lever i?”
I samma sekund som han avslutade meningen spärrade han upp sina halvslutna, trötta ögon.
Ansiktet lämnade handen och han reste sig upp. Han spottade fram de sista orden med en
dånande grötighet. Jag skruvade på mig, sneglade på hur männen i de höga stolarna reagerade.
Deras blickar fokuserade på mannen som talade framför mig. Han hade något viktigt att
förtälja, det förstod jag av all den uppmärksamhet de gav honom. Så stirrade han rakt in i
mina ögon, gjorde en yvig gest med högerarmen mot de som satt runtomkring mig. Fortsatte
utan att vänta på mitt svar.
”Vi är trötta. Det har vi varit i två sekel. Det finns ingen ryggrad i samhällskroppen längre.
Allt är dekadens. Allt handlar om pengar, sex, sprit...”
Han talade sig varm, eldade upp sig själv. Trots sitt ofördelaktiga yttre visade han prov på en
oerhörd utstrålning. Jag rycktes med. Hans sätt att formulera sig, gestikulera. Allt var så
inarbetat, så rätt. Och jag kände igen honom. Kände igen hans formuleringar. Kände igen hans
gester. Utan att ännu veta varifrån.
”…det finns ingen stil, ingen artighet, ingen respekt. Samhället håller på att rasa ihop. Våra
gamla vansköts på ålderns höst, skolorna präglas av våld och mobbing, gangsterkrig utspelas
på öppna gator.”
Jag sög åt mig vartenda litet ord han sa. Han hoppade mellan olika teman, gick till attack mot
vitt skilda problem i samhället. Och något stämde kanske i vad han sa, tyckte jag. Som om
han satte ord på några av mina outtalade tankar.
”Nyrika människor som måste visa upp sin rikedom med hjälp av dyra bilar, snofsigt beteende
och ett utsvävat leverne på Stureplans klubbar. Vi är trötta på det.”
Det hade han fantastiskt rätt i. Jag ville ställa mig upp och jubla, omfamna hans knivskarpa
kritik! Var inte läge för det. Dessutom hade jag lovat att enbart yttra något när jag blev
tilltalad. Vilket jag sällan tycktes bli. Hans kritik var sylvass, han radade upp problem med
vårt samhälle. Frågan är om han hade någon lösning på alla dessa uppenbara problem? Jag
behövde inte vänta länge på ett svar.
”Vi vet en väg ut.”
Han rörde armen i ännu en gest mot männen runtomkring mig.
”Vi som sitter i Rådet vet en väg ut ur eländet, ut ur misären.”
Han tystnade, tittade ner i marken som för att ta fart inför nästa mening. Lyfte upp blicken,