ladda ner jesus på stureplan som pdf gratis till din dator eller ipad här!

143
JESUS PÅ STUREPLAN – OLLE IDESTRÖM
hade nån farbror som var en höjdare i Uppsalas akademiska värld. Denne vänlige farbror såg
till att man drog ett stort streck över den skamliga incidenten med de överförfriskade,
omdömeslösa ungdomarna. Så nu befann vi oss åter på nationen, vilket tavlan uppenbarligen
inte gjorde.
”Du måste vara Theo?”
Som från ingenstans dök hon upp. Jag tittade storögdat på henne. Hon var inte vacker. Hon
var inte snygg. Och på hennes breda norrländska kunde jag höra att hon inte heller var
stockholmare. Nåväl, hon försökte inte dölja sin dialekt i alla fall. Och var hon ändå inte
ganska näpen på något sätt? Fanns något frejdigt över henne, över sättet att uttrycka sig med
ett så stort leende i ansiktet. Jag log vänligt tillbaka och räckte ut min hand.
”Det stämmer bra! Och du heter?”
Hon hette Anna och var min bordsdam för kvällen. Innan jag ens hann erbjuda min arm hade
hon ryckt tag i den och dragit med mig mot våra sittplatser vid ett av långborden.
Anna pratade sjukt mycket. Munnen gick i ett på henne. Med sin breda norrländska talade hon
om allt mellan himmel och jord. Avbröt ibland sig själv med att skratta åt sina egna skämt
som jag aldrig riktigt hann uppfatta i det allmänna sorl som surrade omkring oss. Vi satt i
festsalen med över två hundra andra likasinnade: unga människor som ville spendera en
väldigt kul Lucia tillsammans. Jag och Anna hade trots detta lyckats hamna bredvid förbannat
tråkiga människor. Nån som mest försökte spela dryg och fin i kanten, en annan som inte sa
ett skit och en tredje som redan var för full för att varken kunna prata eller lyssna. Så kom det
sig att jag valde att lyssna på Anna. Jag tog en tugga av den något för kalla oxfilén och
studerade alla hennes ansiktsuttryck medan hon babblade. Hon var rätt näpen. En gullig näsa,
aningen stor mun och stora uppspärrade rådjursögon som blinkade till när hon tyckte att hon
hade något extra intressant att berätta. Som när hon var åtta år och åkte kälke i en skog och
fick syn på en björn ett par hundra meter bort. Jag lyssnade, försökte se intresserad ut. Var rätt
skönt att hon höll igång snacket. Jag gillade egentligen inte att vara den som pratade hela
tiden, även om det oftast var jag som fick ta den rollen. Det bara blev så. Jag förväntades ta
kommandot när vi hade middagar, fester eller vad det nu kunde vara. Nu hade jag ju knappt
vistats bland folk på ett bra tag. Hade nästan glömt bort hur man höll igång en konversation.
Jag log för mig själv åt denna frejdiga norrländska. Hon var så extremt olik mig. Och så
extremt olik alla de stela, uptighta unga damer som rörde sig kring svampen.