ladda ner jesus på stureplan som pdf gratis till din dator eller ipad här!

Kapitel 58
199
JESUS PÅ STUREPLAN – OLLE IDESTRÖM
Vi kom fram till en korsning där vi skulle åt olika håll. Filip frågade hur livet annars var. Jag
svarade ’bra tack’. Han hörde nog att det fanns ett spår av osäkerhet i mitt svar. Rädd för
jobbiga följdfrågor, skyndade jag att fråga honom hur det gick med arbetet, om han hade
mycket gudstjänster och så vidare. Han pekade upp mot Söders höjder på andra sidan vattnet.
Ett stolt kyrktorn sköt i höjden över takåsar och träd, pekade upp mot den stjärnklara himlen.
”Där arbetar jag. Och på tal om gudstjänster. Vi har en avslappnad, rofylld kvällsmässa. En
mycket enkel gudstjänst. Jag tror att du kanske skulle gilla den. Du får komma förbi själv och
se vad du tycker.”
Jag nickade och frågade av ren artighet vilken dag och tid. Nog för att jag gillade Filip, det
gjorde jag verkligen, men att gå i kyrkan var nog ändå inte riktigt min grej.
Så skildes våra vägar. In i det sista undrade jag om jag skulle berätta. Berätta hur jag
egentligen mådde. Berätta om den händelse som än idag skapade en sådan obeskrivlig ångest
och oro i mig. Men det kändes inte rätt att plötsligt öppna upp sig mitt på gatan en sen kväll
när man är smått onykter. Jag knep ihop, som jag alltid gjort. Berättade ingenting. Jag var som
en tickande bomb, som fylldes med bara mer och mer sprängkraftigt krut. Ingenting fick
sippra ut och avslöja mina mörka sidor, allt höll jag för mig. All min rädsla, allt det jag
ångrade, allt det som jag ville men inte vågade tala med någon om. Det lagrades i mitt hjärta,
växte i styrka. Men inte kan jag väl prata med andra människor om all ångest och rädsla som
jag bär på? Folk skulle väl tro att jag var galen om de fick höra om allt som doldes i mitt
hjärta! Skulle börja undvika mig, inte längre vilja umgås med mig. Nej, ingenting fick sippra
ut. Snart var jag på väg att explodera.
Om Wille kunde prata med en präst om det som tyngde honom borde väl också jag kunna
göra det? Det var i alla fall vad jag försökte intala mig när jag stod utanför den väldiga
kyrkporten framför den mäktiga kyrkan i vårkvällen. Den symboliserade något av trygghet,
den stod stadig i alla väder. Ändå fanns det också något av rädsla inför denna väldighet. Som
att gå i en annan värld, som slukade mig i sin oerhörda rymd. Hjärtat bultade när jag öppnade
dörren. En doft av stearinljus mötte mig. Kyrkan var till synes tom, men i koret till höger
kunde jag höra ljudet av gitarrens nylonsträngar som heroiskt fyllde det voluminösa
kyrkorummet. Jag vandrade fram genom kyrkan och kunde snart urskilja ryggtavlorna på en
grupp människor som satt på trasmattor i sidokoret. Bakom de stillsamma gitarrtonerna
hördes ett stilla sorl av småprat och fnitter. Jag smög mig fram, tog av mig skorna som alla