ladda ner jesus på stureplan som pdf gratis till din dator eller ipad här!

Jag rätade på ryggen.
222
JESUS PÅ STUREPLAN – OLLE IDESTRÖM
”Men jag älskar dig Carl. Nu känner jag till din historia, och jag älskar dig ändå, du är min
bror och bäste vän. Vad du än har gjort, älskar jag dig oändligt.”
Han log ett tacksamt men uppgivet leende. Jag fortsatte allvarligt.
”Och om jag kan älska dig oändligt Carl, varför skulle då Gud inte kunna älska dig? Gud som
är källan till allt gott kan väl inte vara mindre god än vad jag som människa är? Om jag kan
älska dig, måste väl Gud också kunna göra det? Och den som älskar dig önskar dig inget evigt
mörker. Den som älskar dig önskar dig den ljuvligaste tillvaro du någonsin kan tänka dig.”
Carl skakade skeptiskt på huvudet.
”Det är lätt för dig att säga, Mr Perfect. Theo, du som inte har något att ångra, inget att ha
dåligt samvete för, det är klart att allt är enkelt för dig.”
Jag höjde ett finger.
”Vad vet du om det Carl? Om du vill veta, har jag haft den allra märkligaste perioden i mitt liv
sen vi sågs i höstas. Aldrig tidigare har jag blivit så medveten om den skuldkänsla som vi
människor bär på. Först och främst i mig själv. Precis som du har jag de senaste åren levt med
en oerhörd skuld över saker som jag ångrar djupt. Jag har sett sidor hos mig själv som jag
önskar inte fanns. Samvetet plågar också mig Carl. Men jag vet att vi inte är ensamma. Och
ett samvete fyller en funktion, om man hanterar det på rätt sätt.”
Carl lyssnade desperat.
”Min brittiske gentlemannavän Ian lurade mig på ett högst opassande sätt. Men ett dåligt
samvete ledde till att han bad om ursäkt och vi kunde försonas. Ett annat exempel är mammas
kille och min gamle fäktningslärare, Monsiuer de la Peur, som tydligen tyngdes av en oerhörd
skuld till mig, utan att jag hade en aning om det. Innan han dog bad han mig om förlåtelse och
på något märkligt sätt kunde vi försonas. Vad är det då jag försöker säga? Jo, att Ian och de la
Peur är två ytterligare bevis för att du inte är ensam Carl. Det är det jag försöker säga. Du är
inte ensam, för alla människor gör saker som de ångrar. Det är mänskligt. Vi söker alla någon
form av förlåtelse. Bara vissa få människor får möjlighet att be om förlåtelse. Vi andra får tro
att det finns en förlåtelse ändå, en förlåtelse som sträcker sig dit vi inte når.”
Carl vände bort blicken, jag kände mig oförmögen att ge honom den tröst jag så gärna ville ge
honom. Famlade efter orden, förstod han vad jag försökte säga? Så tittade han konfunderat på
mig. Ögonen lyste svagt av rädsla och hopp på samma gång.
”Tror du på himlen?”
Jag började le åt ett varmt minne som väcktes till liv av Carls fråga.