ladda ner jesus på stureplan som pdf gratis till din dator eller ipad här!

Kapitel 51
180
JESUS PÅ STUREPLAN – OLLE IDESTRÖM
De la Peur höll kvar blicken i backspegeln för att se att jag lyssnade. Vilket jag verkligen
gjorde, även om jag helst hade låtit bli. Jag var försvarslös: kunde inte värja mig från de la
Peurs ord, än mindre hjälpa min vän som befann sig i ett akut tillstånd. Var det till helvetet
som de la Peur förde oss?
”Han tog ett par steg fram, med cigarren i mun och värjan uppsträck i luften. Hans älskade
kvinna gapade och skrek, bönade och bad att inte få sitt huvud avskjutet. Pousse log mot
henne, sa att hon kunde vara alldeles lugn. Inte skulle hon få huvudet avskjutet. Den
maskerade mannen visste inte vad han skulle göra, fattade inte vad som skulle hända. Utan att
röra en min sänkte Pousse värjan, drog den bakåt. Muttrade halvhögt ’Bonne nuit’ med
cigarren i mungipan. Och borrade därefter in värjan skoningslöst i sin älskades kropp. Med
uppspärrade, förvånade ögon tog hon ett sista andetag. Pousse tog ett sista bloss innan han
fimpade. Inkräktaren, som hotat att döda kvinnan, stod nu med en alldeles livlös kropp i sitt
grepp. Han släppte henne hastigt, hennes kropp segnade ner på marken som en oformlig säck
potatis. Han backade undan, bad för sitt liv. Egentligen kunde han ju ha skjutit Pousse. Men
han vågade inte, han kunde inte. Pousse stod nonchalant och lyssnade på den stackars
mannens gråt och förtvivlan. Pousse hade makten över död och liv i sin hand. Efter så mycket
död, ville han nu visa att han också kunde ge liv. Så han lät mannen gå. Genom denna enda
överlevande spreds ryktet om den man som hade makt över liv och död i Frankrikes undre
värld. Den man som dödar också den han älskar. Djävulen. Le Diable.”
De la Peur fimpade cigarren. Jag kunde se hur han nickade med huvudet för att bekräfta för
sig själv det han nyss berättat. Jag hade lust att spy. Framför mig kunde jag se hur Wille vände
och vred på sig i feberplågor, kunde höra hur han svamlade och viskade efter sin mamma. De
la Peur tittade åter på mig i backspegeln. Det var hans blick. Något mörkt, något
avgrundsdjupt.
Men också något ensamt, något sorgligt. Jag förstod. Och han såg på mig att jag förstod. Han
berättade om sig själv. De la Peur var Monsiuer Pousse. De la Peur var le Diable.