ladda ner jesus på stureplan som pdf gratis till din dator eller ipad här!

Kapitel 55
187
JESUS PÅ STUREPLAN – OLLE IDESTRÖM
”Och i tidningen stod det alltså: Le Diable hittad död i kvinnokläder på sågverk’?”
Wille nickade ivrigt. Madde skakade uppskärrat på huvudet.
”Helt sjukt!”
”Vi vet”.
Wille och jag såg på varandra. Så drog han på mungiporna en aning. Nu skulle han komma
med något torrt skämt, det syntes i hans ögon.
”Men det var väl lika bra att vi inte gick in på den där festen, det lär ha varit rätt dött därinne”.
Han log stort åt sin egen vits. Jag och Madde log åt varandra, inte åt skämtet utan åt Wille
som i alla sammanhang skulle passa på att dra ett tråkigt skämt.
Det var skönt att få le och skratta. Framförallt, det var skönt att få tala om det som hade hänt.
Hade väl nästan lovat de la Peur att inte säga något till mamma om vad som hänt. Men för
Madde kunde jag och Wille i förtroende få berätta vad som hänt. Först hade vi tänkt behålla
hela denna besynnerliga händelse för oss själva, det skulle bara vara jobbigt att behöva berätta
om den för alla. Men efter några månader hade behovet växt sig starkare av att få tala av sig,
att få berätta för någon som man litade på, som bara kunde lyssna. Jag brukade ju inte tala om
svåra saker, knappt ens med mina närmaste vänner. Men på Willes initiativ bestämde vi oss
för att berätta för den som vi kände störst förtroende för. Så nu satt vi hemma hos Madde på
Norr Mälarstrand, blickade ut över Stadshustornet som färgades rosa i den tidiga vårsolen.
Där satt vi i chesterfieldfåtöljerna i biblioteket, intill de breda dubbeldörrarna som ledde ut till
balkongen, och strimmor av milt solljus värmde varsamt våra vinterkalla kroppar.
”Nåväl. Ni lever i alla fall.”
Madde tittade på samma gång vänligt och bestämt på oss. Det var så typiskt henne. Saker och
ting kunde hända, men så länge man överlevde fick man gå vidare. Det hade blivit hennes sätt
att agera när svårigheter mötte. Bara kunna släppa och gå vidare. Jag beundrade den
egenskapen. För den saknade jag helt. Vad som än hände mig, levde jag konstant med känslan
av att jag var en dålig människa som inte förtjänande att ha det bra. Att just jag råkade ut för
sådana här sjuka saker som slottet i skärgården i höstas eller nyårsaftonen i Paris, kanske inte
var annat än mitt straff för allt illvilligt jag gjort, sagt och tänkt. Jag kunde aldrig acceptera
tanken på att någon människa skulle kunna älska mig om de verkligen visste vad jag gjort,
vad jag sagt och tänkt. Jag var en hemsk person med en polerad, stilig fasad. Och mycket,
väldigt mycket, av den ondska som jag såg i mig själv hade första gången framträtt med Carl