ladda ner jesus på stureplan som pdf gratis till din dator eller ipad här!

155
JESUS PÅ STUREPLAN – OLLE IDESTRÖM
Hon pekade med hela armen på det underdånigt vackra himlavalvet ovanför oss och tittade
sedan irriterat på stenkolossen i tegel framför oss.
”Hur kan Gud som skapar så mycket vackert, sen rycka ifrån det för oss? Just som vi börjat
förstå hur mycket vi älskar det! Och Gud som ska vara både god och allsmäktig. Hur kan då
vår så kallade Fader i himmelen vara så hård mot oss? Jag var tretton år, Freddie var tolv - vad
hade vi gjort för att förtjäna all denna grymhet? Nej, jag ville inte konfirmeras. Ville
överhuvudtaget inte ha med den där samvetslösa Guden att göra.”
Jag svalde, Anna hämtade andan och samlade sig.
”Morfar ville så gärna att jag skulle konfirmeras. Och hela klassen skulle ju göra det. Och
mamma sa att det kanske skulle komma något gott ur det: nu skulle jag äntligen få diskutera
alla de där frågorna som plågade mig till att ständigt vara en arg och bitter 15-åring. Så jag
bestämde mig för att göra det. Sa som alla andra att jag gjorde det för presenterna. Det var
enklast så.”
Anna tog upp ett cigarettpaket från den lilla paljettbeklädda handväskan. Bjöd mig och jag
som egentligen inte rökte, tyckte att en cigarett kanske kunde hålla värmen uppe där vi stod på
den öppna, något blåsiga platsen framför kyrkan. Hon gav mig eld. Jag tog ett bloss, hostade
och harklade våldsamt. Tittade förbannat på den lilla giftpilen, slängde den i marken och
tryckte ner den i snön. Wille hade nog rätt, funderade jag tyst: rökning var bara för människor
med dålig eller ingen utbildning. Ingenting som jag ville förknippas med. Anna log mot mig
och blåste vant ut röken. Hon rökte men var knappast dåligt utbildad. Hon hade ju betydligt
fler akademiska poäng än jag efter alla sina år på läkarlinjen. Wille hade kanske fel ändå. Men
det skulle han aldrig erkänna. Hon höll cigarretten i vänsterhanden, fimpade i en snödriva
intill.
”Kommer knappt ihåg någonting från konfatiden. Förutom två saker. För det första: prästen.
Hon var inte som präster brukar vara. Hon var som vilken människa som helst. Men så klok,
så snäll. Så bra på att lyssna. Kommer inte ihåg vad hon gjorde eller vad hon lärde ut. Bara att
hon kändes så mänsklig, så god. Det var svårt att vara arg på henne, trots att hon trodde på
den där hänsynslöse Guden. Ett tag gick det att vara ilsken, men sen brast det för mig. Jag
orkade inte vara arg längre, det är ganska jobbigt att gå runt och vara förbannad hela tiden.
Vilket leder mig till den andra saken som jag kommer ihåg”.
Jag följde Annas blick som fokuserade på de ensamma fotspåren i den tunga snön.
”Det är en berättelse som hon, prästen, berättade på en andakt. Egentligen heter den Fotspår i