ladda ner jesus på stureplan som pdf gratis till din dator eller ipad här!

Kapitel 20
70
JESUS PÅ STUREPLAN – OLLE IDESTRÖM
”Vi vill dig inget illa, kom fram Theo!”
Kunde särskilja Ians lögnaktiga hals bland ropen som nu ebbat ut. Då och då skallade ett hot i
natten.
”Kom fram din lilla jävel!”
Hoten hyschades snabbt ner av Ian. Han hade väl insett att hot inte skulle locka fram mig. De
gick långsamt runt i cirklar. Ian hade fått syn på tygstycket från min frackärm och förstått att
jag måste vara någonstans i närheten. Med ett avstånd på några meter ifrån varandra plöjde de
igenom skogspartiet runtomkring. Några var mer ihärdiga än andra, stressade runt med
ficklampan bland blåbärsriset, letade bakom stenar och andra potentiella gömställen. Ian var
än av dem. Grymtade surt, manade på sina vänner och höjde ibland rösten för att söka locka
fram mig ur mitt gömställe. Han lyckades inte. Jag hade flytt till Gud. Gud vare med mig stod
det ju på värjan. Och jag undrade var Gud fanns denna becksvarta natt. Men om Gud inte var
med mig ville jag i alla fall vara med Gud. Så hade jag resonerat när jag legat utmattad i
blåbärsriset. Och var finns Gud? Måste ju vara ovanför mig, i himlen, hade jag tänkt. Så jag
hade klättrat upp till himlen. Med hjälp av en stor, kraftig ek. Eken var verkligen ståtlig, men
nådde inte riktigt upp till himlen. Jag kom i alla fall så pass långt att jag var utom synhåll för
mina antagonister. Där, vilande på ett par kraftiga grenar, lutade jag mig mot den grova
stammen och andades så tyst jag bara förmådde. Höll ett öga på motståndarna på marken som
dock aldrig kom på tanken att se upp. De hade full sjå att söka igenom den svåröverskådliga
terrängen.
Till slut gav de upp. Jag väntade länge och väl, lyssnade och kikade att de inte var på väg
tillbaka. Kunde ju vara en fälla. Efter en lång stund på grenarena, klättrade jag så ner. När
spänningen i kroppen la sig något, kände jag hur kylan smög sig på. Hittade en passande
skreva mellan två grova trädrötter. La dit kvistar, blåbärsris och mossa. La mig ner. Lyssnade
efter misstänksamma ljud. Hörde inget. Det var kyligt. Drog fracken om mig så gott jag
kunde. Och somnade. Utmattad.
Som den ljuvaste sommarmorgon vaknade jag av spralligt fågelkvitter. Slog upp ögonen och
fick kisa mot solen som lös rakt in i mitt ansikte. Den värmde skönt. Jag frös inte längre.
Blundade igen. Tog ett djupt andetag. Kände den svala doften av uråldrig skog. För en mycket
snabb sekund funderade jag på om jag hade hamnat i himmelriket. Allt var så skönt, så
harmoniskt. Fridfullt. Sträckte på mig och upptäckte hur varenda liten muskel i kroppen