ladda ner jesus på stureplan som pdf gratis till din dator eller ipad här!

60
JESUS PÅ STUREPLAN – OLLE IDESTRÖM
Hörde hur det lät från korridoren utanför. Fotsteg som smattrade mot parkettgolvet. Röster
som kom närmare. Från en praktfull dubbeldörr i mitten av långväggen mittemot, tågade snart
resten av frackgänget in under stort stoj och stim. De var glada miner. Skämten tycktes avlösa
varandra och tilltog när de fick syn på mig i canapén. Killarna från ribben, greve Carl-Axel
och Jan och så alla dessa fackelbärare. De skrattade rått. Uppknäppta frackar, några bara i
frackskjortan och byxorna. Någon mer peruken slarvigt på, andra inte. Också kören gjorde
entré, utan kättingar och ögonbindlar och lika uppsluppet muntra som de övriga. Jag själv satt
som en dyster, tyst, omtöcknad ö mitt i detta hav av råa skratt, droger och uppknäppta frackar.
Som om jag befann mig i en livs levande freak-show. Och de här människorna påstod att de
skulle vara ett ideal för folket? Jävla idio... hann inte tänka tanken klart förrän Mästaren höjde
rösten för att tala till mig.
”Nå, bäste herr Creutzhierta”.
Skratten dånade återigen. Många var så höga att deras pupiller såg ut att ploppa ur ögonen när
de vred sig av skratt.
”Vill du bli tennisproffs eller ej?”
Skratten visste ingen gräns. De ekade, studsade runt i rummet. Körkillen med kvinnorösten
skrattade så gällt att det skar i mina öron. Jag förstod. Allt var bara buffel och båg. Allt var ett
stort skämt och jag dess offer. Allt var ett skämt förutom att de var drägg som la droger i
vinet, snortade kokain och så Ian. Vännen som visade sig vara en orm. En vän som utnyttjade
mitt förtroende för att göra sig lustig över mig inför sina vänner. Skämtet hade gått för långt.
Mästaren försökte sansa sig men hade svårt att hålla skrattet tillbaka.
”Visst var det väl lite kul? Inte varje dag som man får åka på mardrömsfärd med rib-båt, träffa
människor som tror att det fortfarande är 1800-tal och bli erbjuden att bli tennisproffs trots att
man inte gått en match på fem år!”
Mästaren, eller vad han nu egentligen kallades, hann knappt avsluta meningen förrän han
brast ut i skratt tillsammans med de andra. Vissa låg bokstavligen på golvet och sprattlade av
förtjusning. Den ende som inte riktigt verkade hänga med i Mästarens jargong var Jan. Den
korte, lite satte Jan stod i ensam i ett hörn. Fortfarande klädd i fracken och peruken. Log
nervöst när de andra skrattade. Tyckte nästan lite synd om honom. Han framstod nästan som
normal bland dessa fullblodiga dårar.
”Theo, för det är väl det du heter, om det är till någon tröst så är du inte den förste som vi lurat
hit på ett litet practical joke.”
Jag stirrade stum på den så kallade Mästaren. Vad gör väl det mig? Skiter väl i om det så har