ladda ner jesus på stureplan som pdf gratis till din dator eller ipad här!

Kapitel 63
212
JESUS PÅ STUREPLAN – OLLE IDESTRÖM
I taxin försökte jag samla tankarna. Mitt hjärta bultade lika våldsamt som träden vindpinades i
Humlegården. Ovädret hade slagit sitt grepp om staden. Regndropparna smattrade desperat
mot fönsterrutan, kändes som om det var mig de var ute efter. Stureplan låg öde, en krossad
vinflaska utanför Sturegallerians portar hade orsakat en röd fläck på trottoaren. Taxibilen
rusade ensam fram genom staden. Inga människor syntes längre till. Staden var nu tömd på
folk. Inga skratt hördes, inget prat, ingen fest. Allt var dött. I fjärran, högt över bilen, dånade
åskan. Från himlen lyste en mäktig blixt upp staden. Vägen blev ljus för en sekund, för att
kort därefter åter bli svart. I mitt huvud cirkulerade tre bokstäver. Tre små bokstäver som
utgjorde ett ord jag hört så ofta, men aldrig lagt någon större vikt vid. Det hade ju aldrig haft
något med mig att göra ändå.
Men inatt låg Carl för döden. Tre bokstäver. HIV.
Jag kastade mig av taxin, kurade ihop mig i regnjackan och sprang fram till den nedsläckta
entrén. Ringde på dörrklockan. Över dörren stod med stora bokstäver ’HOSPICE’. Det var
alltså i detta hus som Carl skulle få avsluta sitt unga liv. Hela huset var nedsläckt. Allt var
mörker. Regndropparna vätte mitt hår, fuktade min hud. En sjuksköterska i yngre medelåldern
stapplade fram till entrédörren och öppnade upp för mig. Full av adrenalin flämtade jag fram
mitt namn och berättade vem jag kommit för att träffa.
”Lever han?”
Sjuksköterskan nickade och släppte in mig. Tittade vänligt men allvarligt på mig.
”Ett tag till i alla fall.”
Hennes träskor ekade i trapphuset när hon visade mig upp till Carls rum. Hon vände sig
hastigt om i steget.
”Åskan har slagit ut all elektricitet. Det är märkligt, har aldrig någonsin hänt förut, ska ju inte
kunna hända. Till och med reservaggregatet är utslaget. Vi försöker få hit någon att få igång
strömtillförseln, men det är tydligen strömavbrott över hela staden så det dröjer nog. Men jag
har tänt upp med ett levande ljus i Carls rum.”
Minnen från min och Carls uppväxt tillsammans började forsa fram genom huvudet. Alla sena
kvällar. Alla skratt. Alla samtal. I synnerhet alla dessa oändliga löptävlingar i Liliansskogen.
Jag log hastigt åt minnena. Allt gammalt groll var som bortblåst, det liksom försvann från mitt
medvetande i takt med att jag närmade mig Carls dödsbädd.