ladda ner jesus på stureplan som pdf gratis till din dator eller ipad här!

Kapitel 65
216
JESUS PÅ STUREPLAN – OLLE IDESTRÖM
”Han sa att han hette Adam och sa att han var 25 år. När vi träffades på stan visade det sig att
han var betydligt äldre. Snarare runt 45. Men jag var desperat efter beröring, efter någon som
bekräftade mig. Vi stack hem till hans lägenhet. Han sa att han ville ge mig gåvan. Jag var
nervös, förstod inte då vad denna gåva var för något. Det han gjorde med mig gjorde ont.
Väldigt ont. Jag ville aldrig mer träffa honom. Vilket jag tack och lov slapp. Men han gav mig
en sjuk gåva som jag aldrig blir av med. Orsaken till varför jag ligger här.”
Jag skakade upprört på huvudet. Åt det jag fick höra, men också åt det jag fick se. Det var
svårt att låta bli att titta på vem Carl blivit. Hans fysiska uppenbarelse var nästan obefintlig.
Musklerna förtvinade, kindbenen stack ut i ansiktet, fingrarna var skinn och ben. Det fanns en
tid för inte allt för länge sedan då Carl hade varit Stureplan personifierat: trendig, dryg,
slösaktig och ytlig. Och på samma gång älskvärd, cool och ett föredöme för oss yngre killar.
Nu var den forna glansen ett minne blott. Ändå kunde jag inte låta bli att tänka, att det kanske
var nu som jag för första gången mött den riktige Carl. Tidigare hade jag träffat ytan, en snygg
solbränna med pilotglasögon. Nu mötte jag Carl in på bara skinnet, bokstavligen. Det fanns en
ärlighet, en uppriktighet i hans röst som jag tidigare bara anat. Och framförallt: en sårbarhet.
Han var inte längre en kaxig, stöddig översittare som ville ha med mig att slåss efter
fotbollsmatcher. Han var en ömklig, rädd figur som låg ihopkrupen i sjukhusbädden i väntan
på döden. Genom det dova ljuset tittade han plötsligt på mig med uppspärrade rådjursögon.
”Tror du att det finns något efter det här livet?”
Jag mötte hans skrämda blick. Utan att tänka efter hörde jag mig själv svara med en
förvånansvärd naturlighet.
”Ja, det tror jag faktiskt att det gör.”
Carl tittade först hoppfullt på mig, för att strax därefter fokusera blicken på ljuslågan som
fladdrade stilla medan stormen slog mot det svarta fönstret. Ett djupt missmod spreds över
hans ansikte. Vecket i pannan rynkades ytterligare.
”Om det nu finns något, lär ju inte jag få komma dit. Mig väntar nog bara ett enda stort,
kolsvart mörker.”
”Varför säger du så?”
”Det borde väl inte du behöva fråga? Jag som svek dig, lät dig stå till svars ensam för
misshandeln. Svek min bäste vän. Min egen bror.” Carl hånlog för sig själv. ”Tror du
verkligen att Guds änglar vill ha med någon som mig att göra? Någon som sviker den som
älskar honom.”