ladda ner jesus på stureplan som pdf gratis till din dator eller ipad här!

slog lite lätt ut med högerarmen.
79
JESUS PÅ STUREPLAN – OLLE IDESTRÖM
”Ni kanske vet hur pärlor uppstår? De uppstår i musslor. Musslan måste med jämna
mellanrum inta syre och öppnar då upp sitt skal.”
Han la ner halsbandet och formade en mussla med händerna.
”Musslan är väldigt sårbar och vill det sig riktigt illa kan ett sandkorn leta sig in i musslan när
skalet öppnas. Sandkornet bildar ett sår på musslan som för att skydda sig lägger lager av
pärlemor över såret. Till slut är såret täckt och en pärla har uppstått.”
Han log förundrande.
”Så det som från början var ett ödesdigert misstag, ett sandkorn som skapar ett sår, blir till
något så vackert som en pärla. Pärlan blir till genom misstaget.”
Ok visst, det var väl intressant det där om musslan. Men vad hade det med synd och göra? Jag
skakade på huvudet. Och lyssnade spänt vidare.
”De här pärlorna, de här misstagen betalar vi sen dyra pengar för att få bära.”
En av kvinnorna ett par bänkrader längre fram fingrade roat på pärlhalsbandet kring sin hals.
Jag tänkte på det armband med pärlor som jag och Wille köpte till Madde i 18-års present. Var
ju svindyrt. Jag skakade på huvudet åt det lustiga i att lägga ut så mycket pengar för några
sketna misstag.
”Hur är då det med pärlorna i våra liv”, frågade prästen och fick åter den allvarsamma minen
över ansiktet. Han slog sakta ut med armarna och fortsatte stilla.
”Bär vi på många pärlor? Bär vi på många misstag, många misslyckanden? Jag tror att du och
jag gör det. För vi är ju lika sköra, lika sårbara som musslan. Också vi drabbas av sandkorn
som smyger sig in i våra liv. Vare sig vi vill eller inte. Precis som musslan måste inta syre med
jämna mellanrum och utsätta sig för hotfulla sandkorn, verkar vi människor ha en benägenhet
att såra både varandra och oss själva. Vi är uppenbarligen inga perfekta varelser, vi är inga
gudar. Vi är bara människor. Människor som inte kan vara perfekta, utan som regelbundet
begår misstag. Vi sårar varandra, är avundsjuka, baktalar varandra. Vi gör saker som vi ångrar,
säger saker som vi önskar att vi aldrig skulle ha sagt. Sandkorn som gör trasiga sår i oss. För
att använda ett kristet språkbruk: vi är syndare. Ni, liksom jag – alla är vi syndare.”
Jag satt förstelnad. Lät ju som han talade om mig. Avundsjuka och baktaleri, misstag och
ångest. Det var ju jag det! Men… Inte kan väl jag vara en syndare? Eller? Jag böjde mig fram,
satte armbågarna i ryggstödet framför och insöp prästens fortsättning. Över kyrkorummet låg
en andäktig tystnad. Det var fler än jag som syntes träffade av det här med synd. Prästen
ryckte retoriskt på axlarna.