ladda ner jesus på stureplan som pdf gratis till din dator eller ipad här!

Kapitel 68
225
JESUS PÅ STUREPLAN – OLLE IDESTRÖM
Jag stängde försiktigt dörren bakom mig, klev in i min våning där luften stod still. Jag gick
fram till fönstret och blickade ut över en frånvarande stad. Våningen var lika tyst och tom som
gatan utanför, lika tyst och tom som jag. En mörk, kompakt molnmassa dröjde sig kvar på
himlen och hindrade solens strålar från att riktigt lysa igenom. Istället piskade enträgna
regndroppar mot fönstren. Jag gick in till mitt sovrum, stängde dörren. Drog ner de
mörkläggande rullgardinerna. Rummet blev svart. La mig i sängen. Grät mig till sömns.
Vet inte hur länge jag hade sovit när jag vaknade av tisslande och tasslande utanför min dörr.
Sömnen hade varit svart och tyst och kändes som en evighet. Inga drömmar, bara ett konstant
mörker. Kämpade för att slå upp mina ögon, jag ville inte sova längre. Nog för att det var
skönt, men särskilt roligt är det inte att sova bort hela livet. Hörde viskningar utanför dörren,
förstod dock inte vem som var i lägenheten. Började fundera över om jag var död, om jag
hade kommit till himlen. Dörren öppnades på glänt. Ett mäktigt solljus kastades in över
rummet. Det var ett skönt, värmande ljus som lyste upp i mitt mörker. Jag kisade mot det och
kunde urskilja ett gammalt ansikte med grått i hår stå vid dörren. Var det Gud? Hörde en
lågmäld röst, som jag kände väl igen. Det var Beata som stod i dörren
”Han verkar sova fortfarande.”
”Fortfarande?”, frågade en annan röst vid dörren. Det var Madde.
Jag reste mig upp i sängen, log glatt åt damernas omsorgsfulla viskande. Beata log tillbaka.
Madde tassade in i rummet, sken upp när hon fick se mig. Satte sig på min sängkant, gav mig
en stor kram. Jag kramade tillbaka, ville inte släppa henne. Ville berätta. Ville berätta om Carl,
vad som hänt honom, att han inte längre fanns ibland oss. Ville berätta att jag var bedrövad
trots att vi inte haft någon kontakt de senaste åren.
”Carl…”
Jag fick inte fram ett ord mer, blev alldeles stum. Madde höll om mig, strök mig lugnt över
ryggen.
”Jag vet Theo, jag vet. Du får berätta allt när du orkar.”
Jag nickade. Hon tittade på mig med milda ögon.
”Hungrig?”
”Utsvulten.”
Vi gick ut från rummet. Från köket kunde jag höra fler välbekanta röster. Sorlet av röster
ackompanjerade strimmor av ljus som letade sig ut från köket och spred liv i den tidigare så