ladda ner jesus på stureplan som pdf gratis till din dator eller ipad här!

213
JESUS PÅ STUREPLAN – OLLE IDESTRÖM
När sjuksköterskan väl stannade upp framför ett rum och visade in mig med handen var det
ingen ovän jag gick in till. Det var en gammal vän. En bror som betytt så ofantligt mycket.
Mer än jag någonsin kunnat förstå.
Han såg död ut i sängen. I stearinljusets sken kunde jag se hur hans smala, utmärglade ansikte
stack upp från täcket. I pannan hade formats ett tjockt veck, som om något plågade honom.
De få hårstrån som prytt hans hjässa på Jonnys fest lös med sin frånvaro. Jag satte mig vid
hans sida. Tog hans hand. Besåg förskräckt min älskade vän, min bästa kompis. Han som
alltid varit så stark, så full av liv. Han var ju den som aldrig gav upp. Han var den ständigt
urstarke vinnaren i Liliansskogens löpspår. Han skulle ju aldrig ge upp. Men nu hade han fått
lägga ner kampen. Det var för sent. Fanns inga muskler längre. Bara skinn och ben. Hans
kropp var dränerad på all kraft. Nästan all kraft i alla fall. Sakta öppnade han sina ögon, vände
sig mot mig med stora åthävor. Hans torra läppar sprack upp i ett djärvt leende. Jag log
tillbaka. Sjuksköterskan nickade diskret och försvann ut från rummet.
”Förlåt Carl. Förlåt! Jag visste inte… Visste inte att du var såhär sjuk.”
Han skakade på huvudet. En spräcklig, ömklig röst som jag inte kände igen talade till mig.
Det var inte hans röst. Senast jag hört honom säga något var på Jonnys fest i höstas när han
med pondus och kraftfull stämma hade kritiserat vårt utsvävade leverne inför samtliga
middagsgäster. Då var jag rädd för honom. Nu tyckte jag synd om honom.
”Du har inget att be om ursäkt för, Theo. Om det är någon som varit en idiot så är det jag. Du
har haft all rätt att hålla dig borta från mig…”.
Hans röst ersattes plötsligt av ett häftigt hostande. Han harklade sig och tog nya tag.
”Nu är jag väldigt tacksam för att du är här.”
”Varför har du inte berättat att du är sjuk i HIV?”
Han såg generat bort.
”För att det är så pinsamt. Jag har skämts alldeles för mycket för att berätta hur det gått till.
Men jag vill berätta för dig, jag vill att du ska veta. Även om det gör ont för mig. Du är det
enda jag någonsin skulle ha förtroende att berätta detta för.”
Han blundade, vecket i pannan växte sig större. Vet inte om det var rent fysiska smärtor som
plågade honom mest just nu. Tror snarare att det var pinan över det som ville tränga sig ut
från hjärtat. Den hemlighet han burit på så länge och som nu pressade sig ut med en spröd röst
genom torra läppar.