ladda ner jesus på stureplan som pdf gratis till din dator eller ipad här!
ladda ner jesus på stureplan som pdf gratis till din dator eller ipad här!
ladda ner jesus på stureplan som pdf gratis till din dator eller ipad här!
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
Kapitel 39<br />
141<br />
JESUS PÅ STUREPLAN – OLLE IDESTRÖM<br />
Det knackade <strong>på</strong> dörren. Jag och Wille ryckte <strong>till</strong>, båda uppväckta från våra respektive<br />
dagdrömmar. Det var skönt med Wille och Madde. Vi kunde befinna oss alldeles in<strong>till</strong><br />
varandra och bara vara tysta. Behövdes inga ord, det blev aldrig stel stämning för att det blev<br />
tyst. Så<strong>som</strong> det en gång också hade varit med Carl.<br />
”Skynda <strong>på</strong> för i helvete, era jävla pappskallar!”<br />
Det var Jonny <strong>som</strong> ropade. Om man inte hörde det <strong>på</strong> rösten förstod man det <strong>på</strong> hans<br />
oattraktiva språkbruk. Vi gick ut genom dörren och slöt upp med vårt sällskap. Med stolta steg<br />
spatserade vi samtliga ut <strong>på</strong> gatan och styrde vår kos mot den stundade gasquen. Passerade<br />
gångbron. Ett lätt snöfall prydde våra svarta rockar med vita flingor. Fyrisån var delvis frusen.<br />
Rejäla snödrivor kantade gatorna där vi skred fram. Detta var norrlandsporten, enligt oss<br />
nollåttor i alla fall. Så mycket mer snö än i Stockholm. Jag drog min nyinköpta rock närmare<br />
om mig. Så väldigt mycket kallare <strong>här</strong> i studentstaden. Vi gled förbi Norrlands nation där det<br />
också vankades luccegasque. Några av oss, däribland jag själv, bar cylinderhatt <strong>som</strong> vi lyfte<br />
<strong>på</strong> för att hälsa <strong>på</strong> förbipasserande studenter i samma mundering <strong>som</strong> vi.<br />
På avstånd kunde vi snart se hur en folksamling av unga studenter hade bildats utanför<br />
Stockens portar. Män i mörk frack <strong>som</strong> <strong>på</strong>minde om kvällen <strong>på</strong> slottet. Hemska minne. Jag<br />
var <strong>ner</strong>vös. Så länge sen jag umgåtts bland så mycket folk. Nu gick jag med raska steg mot<br />
den värld <strong>som</strong> jag lämnat. Nu styrde jag åter stegen mot fest och party. Gjorde jag verkligen<br />
rätt? Fest i all ära, men att supa, hångla runt och vara allmänt vidrig, var det verkligen min<br />
melodi? Ångrade för en sekund att jag inte stannat hemma. Hade hellre suttit i våningen och<br />
klinkat <strong>på</strong> flygeln.<br />
Stocken närmade sig. Från den lutande nationsbyggnadens fönster kastades ljussken ut <strong>på</strong><br />
Drottninggatan. En del av huset lutade så mycket, att om man tappade ett glas <strong>på</strong> golvet i<br />
fyllan så rullade det iväg över parkettgolvet <strong>till</strong> andra sidan rummet. Det hade hänt mig<br />
alldeles för många gånger. Vår uppmärksamhet fångades plötsligt av ett par cyklister iklädda<br />
frack <strong>som</strong> under vilda glädjerop susade <strong>ner</strong> för den backe <strong>som</strong> ledde från det mäktiga<br />
biblioteket Carolina Rediviva <strong>ner</strong> <strong>till</strong> nationen. Att i vintermörkret cykla <strong>ner</strong> för den branta<br />
och isblanka Carolinabacken <strong>på</strong> uråldriga cyklar utan vare sig hjälm <strong>eller</strong> cykellyse borde ju<br />
inte ses <strong>som</strong> annat än självmordsförsök. Men cyklisterna tycktes inte särskilt suicidala,<br />
snarare onyktra. Kanske fanns det ibland ett otäckt samband mellan död och sprit? Kändes i<br />
alla fall <strong>som</strong> om jag gick mot min avrättningsplats, en avrättningsplats i form av ett lutande
Change language