ladda ner jesus på stureplan som pdf gratis till din dator eller ipad här!

76
JESUS PÅ STUREPLAN – OLLE IDESTRÖM
”Var väl ingenting. In med dig i kyrkan nu. Seså, skynda dig!”
Hon var så söt på något sätt. Söt som min gamla farmor. Jag gjorde som hon sa och vandrade
tuggande uppför grusgången mot kyrkan. Gruset knastrade under lackskorna alldeles som det
gjort igår framför slottet. Påminde lite om gårdagen: igår stod jag framför portarna till ett
maffigt slott och visste inte vad som väntade. Nu klev jag fram till kyrkporten och visste inte
heller riktigt vad som väntade, även om jag förväntade mig en gäspande tråkig stund
framöver. Porten var verkligen låg och smal till den i relation så stora kyrkan. Tog tag i
dörrhandtaget som var nött efter alla de tusentals människor som måste ha vandrat hit till
kyrkan genom skogen på söndagsmorgonen. Tanken var lite svindlande. Jag öppnade dörren
på glänt och stack in huvudet för att inte klampa in och störa hela grejen. Mina känsliga
musiköron möttes liksom igår av körsång. Fast väldigt, väldigt annorlunda körsång i
jämförelse med den skräckbetonade sång manskören framfört i slottssalen. Jag slöt ögonen
och njöt av de lena tonerna från en barnkör. Passade på att kliva in i kyrkan medan all fokus
låg på körmusiken. Med den barnsliga förhoppningen om att så länge jag inte ser någon så ser
ingen mig, smög jag fram till närmaste tomma bänkrad utan att lyfta blicken. Satte mig så tyst
jag bara kunde. Ett äldre par vände sig om och nickade vänligt mot mig. Jag nickade generat
tillbaka. En vänlig hand sträckte fram en psalmbok framför mig. Jag tackade försynt. Kören
sjöng aningen falskt, ändå var det så underbart vackert. Jag lyfte blicken runt i kyrkan. Slogs
av takmålningarnas förträfflighet: de varma färgerna, de glada änglarna, all den trygghet som
strålade ut från dessa flagnande målningar. Kören, ett tiotal flickor och pojkar i åldern fem till
tio år stod och sjöng längst fram. I bänkarna lyssnade femtiotalet människor. Mestadels äldre
människor, men även några i min egen ålder. Snett framför mig satt några ungdomar och
skojade tyst, förmodligen konfirmander som tvingats hit. Jag fick ett ljust intryck av kyrkan.
Den var härligt sval, de hundraåriga stenväggarna skyddade mot den stekande solen utanför.
Inne i kyrkan var det stilla och lagom dunkelt. Det fanns ett lugn, en frid som påminde om
den jag tidigare mött när jag vandrat igenom naturens storslagenhet.
Körmusiken ebbade ut. Kantorn spelade ett sista ackord på pianot och gick och satte sig med
kören. Prästen, som suttit utom synhåll för mig, gick fram för att ta plats framför altaret där
kören stått. Betraktade honom först skeptiskt men upptäckte snart: Han var ingen gammal
präst! Sa inte Astrid att han skulle vara gammal? I profil såg han nästan ut som änglarna i
taket med sitt lockiga, svallande hår. Fast inte med gyllenlockar, utan med samma kolsvarta
hår som jag själv. Bar en vit dräkt som präster ofta har under gudstjänst. Så vände han sig mot
församlingen. Ett varmt leende spelade i hans mungipor. De mörkblå ögonen sprudlade av