Kommunals värdegrund och vision

Bertil Kugelberg var vd för Svenska arbetsgivarföreningen
(SAF, nuvarande Svenskt Näringsliv)
1947–19 . Han var en av dem som internationellt
marknadsförde ”den svenska modellen”,
dvs den ”samförståndsanda” som präglade
parterna på arbetsmarknaden.
10
Foto: Lennart Nilsson
Den svenska modellen
Sverige är en välfärdsstat och det betyder att den generella och solidariska
välfärden i huvudsak finansieras med skatter. Vi talar om hälso- och sjukvården,
barn- och äldreomsorgen, skolan, socialförsäkringarna, stödet till
barnfamiljerna och annan gemensam välfärdsservice.
Detta är ett stort socialt skyddsnät med små maskor, ett skyddsnät som
alltså finansieras med skattepengar och är grundtryggheten för svenska
medborgare – den generella välfärdspolitiken.
De flesta medborgare i vårt land har en livsvandring på 75–80 år. Under
den tiden behöver vi trygghet om livet ska bli gott. Vi behöver omsorg av
föräldrar och samhälle som små. Vi behöver utbildning och senare i livet
arbete och egen bostad. Vi behöver sjukvård och vi behöver omtanke och
omsorg på ålderns höst. Vi behöver helt enkelt trygghet hela livet.
Trygghet och utvecklingschanser är två hörnpelare i den svenska formen
av välfärdspolitik. Tryggheten är grundläggande om vi ska kunna utvecklas
som individer och fungera positivt i samarbete med andra.
För oss som individer löper livet i en dialog, i ett pendlande, mellan att
ge och få, mellan att behöva och att dela med sig – solidaritet!
Att försvara och argumentera för den svenska modellen är en angelägen
facklig uppgift. Här följer några viktiga motiv för den generella välfärdspolitiken
formulerade bland annat i kongressrapporter från både LO och
Kommunal (jämför faktarutan på sid 9):
Den är rättvis. Alla medborgare får del av statens och kommunernas
insatser oavsett inkomster. Alla garanteras inkomsttrygghet, till exempel
sjukförsäkring, föräldraförsäkring och pension.
Den ger möjlighet till omfördelning. Alla är med och betalar den generella
välfärdspolitiken via skattsedeln och alla har därmed intresse av att den
fungerar väl. Medborgarna dras in i ett nätverk av rättigheter och skyldigheter
och blir därigenom själva en garanti för hållbara försäkringssystem,
sjukvård, barnomsorg, äldreomsorg, och så vidare.
Den skyddar den svagaste. Den generella välfärdspolitiken bygger på att
återbäringen från skatterna ges i form av barnbidrag, pensioner, skola. Vård
och omsorg. Detta är garanterat för dem som behöver och att den som
behöver mest kan få mest.
Den skapar frihet och ger oberoende. Varje individ vet vad som gäller
ekonomiskt vid till exempelvis sjukdom, arbetslöshet och föräldraledighet.
Motsatsen är en behovsprövning av varje individ, en form som fanns förr
och som fackföreningsrörelsen mot bakgrund av medlemmarnas erfarenheter
tar starkt avstånd från. Den ger därmed självständighet.
Den ger rörelsefrihet. Ingen är beroende av en enda arbetsgivare och
ingen behöver bo kvar på en och samma ort mot sin vilja. Den generella
välfärdspolitiken följer med individen från Ystad till Haparanda och numera
även i stora delar av övriga Europa.