Mellan raderna - fritenkaren.se

Kristi namn. Det händer alltför ofta i isländska sagor att endast de värsta nidingar tar
till Kristus som exempel och endast i samband med de värsta nidingsdåd. Vi såg det
även då Flose brände Njal och hans släkt inne. Men i Torbjörn Fiskekroks mun
klingar det medvetet uttalade namnet Kristus falskare än någonsin.
När Torbjörns män äntligen lyckats få bukt med Illuges försvar och de äntligen
kan komma åt Grette är Grette redan död av sin kallbrand. Icke desto mindre ger de
honom många sår, Torbjörn själv ger honom ett kraftigt hugg i huvudet, Grettes
hand som vägrar släppa det svärd som den håller i hugger de av bara därför, och
slutligen hugger Torbjörn av Grettes huvud, vilket han som en dålig bödel behöver
tre hugg till. Sedan dödar de både ynglingen Illuge och skälmen Glam. Därmed har
Grettes moder Asdis ingen son mera i livet. Ändå står hon obruten när Torbjörn
Fiskekrok våldgästar henne och ger henne Grettes huvud och ber henne salta ner det
om hon vill behålla det och ger hon honom till och med ett svar som heter duga i det
att hon kallt vågar kalla sina söners mördare för fega kräk.
I och med Grettes död glömmer hela Island allt obehag som de någonsin haft av
honom, alla som under Grettes livstid av fruktan vägrade ge honom mat för dagen
och tak över huvudet och vanligt mänskligt sällskap ställer sig efter hans död som en
man på hans och hans familjs sida mot Torbjörn Fiskekrok och hans lejda mördare.
När därför Torbjörn Fiskekrok kommer till alltinget med Grettes huvud, visar detta
för Tore på Gard och kräver ut sin rättvisa lön, så vägrar till och med denne Grettes
värsta dödsfiende att ge mördaren ett öre. Snopen måste Torbjörn Fiskekrok dra i
evig landsflykt, i Norge får Grettes äldre halvbror Torsten Dromund (med den sköna
rösten) vittring av den usle mördaren, varpå Torsten följer efter Torbjörn på alla
dennes resor. Slutligen får Torsten Dromund ut sin hämnd för sin bror Grette på den
odräglige skrytmånsen Torbjörn Fiskekrok långt borta i det fjärran Konstantinopel
tjugo år efter Grettes död. Därmed är sagan slut, ty därmed har Grettes öde
fullbordats och han själv som person fullständigt uttömts.
Det mest märkvärdiga med Grettes personlighet är hans klokhet. Han säger
aldrig mer än vad som är absolut nödvändigt, men allt vad han säger är desto mer
tänkvärt. Han klagar aldrig över sitt öde eller all den orättvisa som vederfares
honom utan tiger sammanbitet och bär det. Han accepterar sin fredlöshet och gör det
bästa av saken. Det är som om han när han blir dömd fredlös får den föresatsen, att
han då skall visa vad han går för och tar den helt enkelt som en utmaning. Och under
nitton långa år bär han sedan sin fredlöshet med alla dess konsekvenser, och han
klagar inte ens när hans värsta plåga, hans ensamhet och mörkrädsla, aldrig lindras
utom för att vändas till det svartaste förräderi, när alla dem som han litar på
antingen dödas för honom, själva försöker döda honom eller, som skälmen Glam,
orsakar hans död.
Hur skall vi då tyda ett så ohyggligt öde? Vad kan vi läsa mellan raderna på
denna ofattbart tragiska saga? – Att Grette, "den sammanbitne", som namnet betyder,
i själva verket är den mänskliga människan. Hans öde var den europeiska
mänsklighetens kulturs öde under hela den sju hundra år långa mörka medeltiden.
Jagade av goter, vandaler, hunner, muslimer och mongoler under tusen års tid måste
den civiliserade människan oavbrutet fly och dra sig undan, upp på ensliga
bergstoppar oåtkomliga för denna världens marodörer, som klosterväsendets störste
instiftare den helige Benedikt på Monte Cassino, långt bort på avlägsna öar bortom
alla kontinentens horder av kaosbringande förstörare, som på Iona och Lindisfarne,
Irland och Island, och långt bort på fantasins gyllene vingar, som denna världens
onda aldrig kan få ner på jorden, som i Grettes kamp med levande lik i djupa gravar,
svarta basilisker till troll vilkas ögon dödar samt naturens yttersta utmaningar ute i
de infernaliska stormarna på gränsen till Ishavet. Friheten kan alltid fly längre bort,
och det är dess eviga triumf, som inget tyranni, ingen katastrof och ingen grymhet
eller ondska på jorden kan rå på. Grette uthärdar, och så gör människan, som just i
14