Mellan raderna - fritenkaren.se

nationalistiska skaldeverk som såg dagen under den knoppande
Shakespearedramatikens tid och som nästan kan sägas preludiera den engelska
universaldiktningen. De andra två i treklövern är Tassos "Gerusalemme liberata"
(Det befriade Jerusalem) och Edmund Spensers "The Fairy Queene". På sitt sätt tillhör
också Ariostos "Orlando furioso" denna familj, då den presterar samma anda, samma
högt flygande poesi och i stort sett även samma tekniska konstruktion som de tre
andra; men av alla dessa fyra högrenässansens förnämligaste episka dikter är kanske
"Lusiaderna" den förnämligaste.
Första gången jag läste den (i engelsk översättning) blev jag omedelbart så
fängslad att jag sträckläste den på två dagar, och man måste förstå, att Camões blev
den avgörande vägledaren för Herman Melville i dennes jakt på Moby Dick, den vita
valen. Vem var då denne Luis de Camões?
På sätt och vis är "Lusiaderna" den mest lysande och klassiska av reseskildringar.
Den skildrar Vasco da Gamas resa till Indien, och Camões kunde skildra denna resa
på samma gång så realistiskt och övertygande som svindlande allegoriskt, profetiskt
och extatiskt emedan han själv var en Indienresenär i kubik. Under sin levnad såg
han inte bara Indien utan även Kina, var han bodde i Macao, samt även Indokina och
Indonesien. Han visste vad han beskrev när han för första gången i europeisk
litteratur målar upp fjärran österns geografi i exotismens berusande och förtrollande
färger.
Det är främst tre episoder i hans diktverk som försäkrar det en plats i evigheten.
När i slutet av fjärde sången Vasco skall lämna Portugal med sin flotta uppträder en
gammal vis man på kajen som i dramatiskt patos protesterar mot hela det
imperialistiska företaget med den världsöverlägsna visdomens fulla förkrossande
tyngd och kraft: "Har ni inte araberna strax inpå er, och så vill ni resa till Indien för
att kuva inbyggare där? Hur många liv och rikedomar tänker ni förinta för Portugal?
I sanning, allt kommer att sluta med Portugals ruin, som ni härmed inleder!" Den
gamle mannen försöker inte stoppa företaget, men han vet att han har rätt i att det på
lång sikt är fullkomligt fåfängt och nöjer sig med det, och Vasco får fara med denna
förbannelse över det portugisiska imperiet innan det är fött ringande i sina öron.
Den andra är den överväldigande visionen av Godahoppsuddens naturliga
majestät. Diktaren ger Godahoppsuddens stämning gestalt av en jätte "med tungt
ansikte, äckligt skägg, helt vanskapt men av gräslig storhet, håliga härjade ögon och
vit som ett lik. Hans hår är tjockt med lera och hans svarta mun var full av gula betar.
Stor var han som endast Rhodos' väldiga koloss, och tjockt han talar med ett rysligt
ljud, som fick vårt hår att resa sig och kroppen att bli kall som is." Denna
avgrundsjätte är vad de möter efter fyra dagars oupphörliga motvindar och
motstormar. Och vad han säger till dem är inte mindre hårresande: "Fördömda ni,
som aldrig vilar ifrån krig och från att stifta oro vart ni vänder er i världen; eftersom
ni vågar trotsa mig och runda denna udde skall er straffet bli, att bortom denna
horisont ej annat möta än ett evigt krig på alla kuster, öar och stationer, att ni
ständigt skall förföljas av fataliteter, mina stormar, skeppsbrott, skörbjugg och
förlusten av otaliga och de mest värdefulla mänskoliv." Mötet med denna dröm från
en fjärran avlägsen och mörk urtidsmytologi är det mest imponerande ögonblicket i
hela Lusiaderna.
Den tredje episoden är den sjunde sångens inledning, där diktaren efter lycklig
framkomst till Indien uppmanar hela Europa att följa efter och skapa kolonier och
imperier världen över i stället för att sitta hemma och bråka med sina bröder, "såsom
Martin Luther vänder svärdet mot sin påve och så kastar hela Europa in i kriget
medan turken än får sitta kvar i fred i det Konstantinopel han våldtagit utan att en
europé bestrider honom rovet; och som Englands konung Henrik menar sig förtjäna
titeln konung av Jerusalem men drager svärdet mot sin egen kyrka och dess kristna
för en frillas skull i stället för att frälsa östern från barbaren." I kontrast mot den evigt
46