Mellan raderna - fritenkaren.se

någon världsreligion eftersom den kategoriskt från början gör det nästan omöjligt för
icke-judar att någonsin kunna bli judar.
Moses Maimonides dör världsberömd år 1204, men på hans gravsten skriver
hans trosfränder: "Moses Maimon, den bannlyste kättaren." På något sätt är
Maimonides' aktivitet ett första preludium till renässansen, ett första försök till
uppmjukning av alla hårda religiösa ställningar, som också delvis lyckas. Ingenstans
lästes han så flitigt som i södra Frankrike, vars fritänkande sedermera påven riktade
ett så blodigt utrotningskrig emot. I arabvärlden intar Maimonides ännu idag en lika
stark ställning som Averroes och Avicenna.
En ödesbroder till Maimonides är flera sekler senare den sefardiske Baruch
Spinoza i Holland, som också han för sina filosofiska och vetenskapliga synpunkter
på judendomen utdrives från sin församling. Spinoza hade sedan med sin panteism
ett avgörande inflytande på Goethe.
Den spanska medeltida kulturblomstringen når kanske sin sista höjdpunkt under
kung Alfonso X den vise under första hälften av 1200-talet. Med hjälp av judiska
lärde och astrologer tillkommer under denne filosofiske härskares överinseende de
så kallade "Alfonsinska stjärntabellerna" som kom att utgöra grunden för hela den
gryende astronomin. Men denne ädle konung störtas av maktsugna politiker, och
från 1391 är antisemitismen lag i Spanien. Ferdinand och Isabella utdriver definitivt
alla icke-katoliker ur Spanien år 1492 med ett manifest som träder i laga kraft samma
dag som Columbus avseglar mot Amerika. I en bok om "Columbus' hemliga mission"
har Simon Wiesenthal i vår tid belyst vilken roll Columbus spelade i Ferdinands och
Isabellas etablerade värld av intolerans.
Vad som följer är conquistadorernas förfärliga tid då barbariska översittare från
Spanien slår sönder den ena unika civilisationen i Amerika efter den andra – Pizarro
och Cortez förstör inte bara indianernas städer och kultur, utan de sprider dessutom
smittkoppor och syfilis bland dem, vilket de alltid tidigare rena indianerna inte har
en chans att ens värja sig mot.
En soldat under Cortez' befäl har som gammal beskrivit vad som egentligen
hände i Mexico när spanjorerna förstörde aztekernas huvudstad, och hans skildring
av den ädle konung Montezuma är synnerligen intressant. Denne den ypperste av
alla indiankonungar tar emot spanjorerna som gudomliga gäster och gör allt för att
de skall känna sig välkomna. Småningom går det upp för honom att spanjorerna är
lika stora dårar som alla andra vanliga människor, och han börjar inse sitt fatala
misstag som nu inte längre går att rätta till. Han inser att han och Mexico är förlorat
och stupar när han in i det sista försöker övertala alla de dårar bland indianer och
spanjorer som omger honom att hålla freden och rädda staden. Över hans döda
kropp bryter kriget ut som slutar med den underbara staden Tenochtitlan-Mexicos
fullständiga ödeläggelse. Den menige soldaten som berättar allt detta femtio år
efteråt är Bernal Diáz del Castillo.
Därmed har den spanska litteraturens storhetstid inletts. Liksom Shakespeare i
England är Cervantes i Spanien allt annat än ensam. Hans främsta kolleger är Lope
de Vega och Pedro Calderón de la Barca, som snarare efterträder än företräder
honom, ty han är redan gammal när Calderón och Lope de Vega skördar de
skådespelstriumfer som aldrig unnades honom.
Men han har sitt triumfkort inför evigheten, som heter Don Quixote de la
Mancha, som är självironins bibel. Cervantes' universella budskap till alla människor
och alla tider och som aldrig upphör att gälla är: "Tag er icke på allvar." Och med
Don Quixote ger han oss skälet till varför vi ej får ta oss själva på allvar, ty Don
Quixote är den definitiva inkarnationen av alla galna idealister, och Sancho Panza är
den slutgiltiga inkarnationen av alla fega realister, och för en människa att icke
känna igen sig själv i den ena eller den andra eller bägge är omöjligt. Och vi
återvänder alltid till romanen om Don Quixote för att få nöjet och tillfredsställelsen
44