Mellan raderna - fritenkaren.se

engelsmannen. Vad som inte finns hos Saxo är vålnaden, Ofelias öde, Laertes' tragedi
och Hamlets melankoliska monologer om döden. Således kan allt det komediartade i
handlingen betecknas som lån från Saxo samt endast allt det tragiska vara diktarens
eget. Vad som dock är allra mest personligt i detta skådespel är episoden med teatern
inom teatern, Hamlets dialog med skådespelarna och hela den makalösa peripetin i
tredje akten som i blixtbelysning förklarar för konung Claudius att hans brorson vet
det värsta om honom, att han är hans dödsfiende, och varför han genast beslutar sig
för att göra sig av med honom, vilket visar sig vara lika svårt för honom som det är
svårt för Hamlet att angripa Claudius innan han har säkra bevis. Claudius, den
politiska makten, avslöjar ständigt sin totala rättsbankrutt genom att aldrig tveka
inför att handla rättsvidrigt och godtyckligt, medan Hamlet, den farlige dåren som
förklaras omyndig, just genom att i det oändliga vägra ta lagen i egna händer fastän
han vet hur skyldig Claudius är förrän han har demonstrerbara bevis, därigenom
bevisar att han är den som kan handskas med rättvisan. Och när han har bevisat det
har han gjort sin plikt och kan gå. Genom att låta honom dö ger författaren
skådespelet dess formella fulländning och en oantastlig avslutning. Hamlet dör på
rätta stället mitt i sin och rättvisans moraliska triumf och lyckas i sin dramatiska
fullträff genast göra sig universellt saknad.
Men för att återgå till Hamlets dialog med skådespelarna, så är detta det första
testamente till teatern och eftervärlden som dramatikern skriver. Han skall sedan
under årens lopp skriva många. Dessa är hans senare tragedier, och det sista av dem
är "Stormen". Ändå har han ännu efter den mer att säga, vilket han säger i Henrik
VIII men kommer av sig.
Ingen pjäs är så berömd, så omskriven, så analyserad och så olika uppfattad som
"Hamlet", och till detta skulle jag vilja ge som förklaring, att ingen pjäs har så mycket
skrivet mellan raderna. Vad är det då som mest står skrivet mellan raderna? Vi finner
det mesta av detta i Hamlets talrika monologer – "O att den Evige ej hade stadgat sin
lag mot självmord!", "den enes död den andres bröd, så är all världens gång," "Vi
göda alla andra kreatur för att göda oss själva, men oss själva göda vi för maskarna,"
– en oändlig aptitlöshet på livet, en oändlig leda vid världen, en oändlig
överlägsenhet över världslighetens dödlighet och fåfänga, i vilken den enda boten
för ensamhet är trösten hos en vålnad.
Diktaren kämpar i detta drama från början till slut med alla tänkbara onda och
dunkla krafter – först och främst det politiska maktspelets eviga ruttenhet, över
vilken han vinner seger genom Hamlets slutgiltiga oantastliga genomdrivande av
rättvisa, i andra hand sitt eget svårmod i form av alla Hamlets självmordsmonologer
och livsfientliga kvinnoförakt, vilket problem icke avgöres, och i tredje hand med det
övernaturliga i form av vålnaden, som direkt (liksom i Grette Asmundssons fall)
resulterar i Hamlets överspändhet och den galenskap som icke kan vara enbart
förställning. Hamlet kan förställa sig, men hans diktare kan det icke, ty han är för
ärlig.
Men det står hur mycket som helst mer skrivet mellan raderna. Pjäsen är
författarens mest juridiska – juridiken är ett ständigt återkommande ledmotiv i de
flesta Shakespeare- och Marlowepjäser, men i ingen pjäs tillspetsas det rent juridiska
tänkandet så som här. Ingen av alla de shakespeareska rollfigurerna har en klarare
rättsuppfattning än Hamlet – fastän han vet exakt hur skyldig Claudius är vet han att
han juridiskt inte har någon rätt att ställa honom till svars förrän han äger de
konkreta bevisen – även om han egentligen bara är medveten om detta omedvetet, ty
detta resonemang konkretiseras aldrig.
Här återkommer vi även till upphovsmannafrågan. Varken Marlowe eller
Shakespeare var juridiskt utbildade, medan både William Stanley och Francis Bacon
var renodlade jurister. Båda dessa var dessutom väl bevandrade i de politiska och
framför allt de kungliga turerna i England med förgiftningar och halshuggningar
34