29.09.2013 Views

Mellan raderna - fritenkaren.se

Mellan raderna - fritenkaren.se

Mellan raderna - fritenkaren.se

SHOW MORE
SHOW LESS

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.

engelsmannen. Vad som inte finns hos Saxo är vålnaden, Ofelias öde, Laertes' tragedi<br />

och Hamlets melankoliska monologer om döden. Således kan allt det komediartade i<br />

handlingen betecknas som lån från Saxo samt endast allt det tragiska vara diktarens<br />

eget. Vad som dock är allra mest personligt i detta skådespel är episoden med teatern<br />

inom teatern, Hamlets dialog med skådespelarna och hela den makalösa peripetin i<br />

tredje akten som i blixtbelysning förklarar för konung Claudius att hans brorson vet<br />

det värsta om honom, att han är hans dödsfiende, och varför han genast beslutar sig<br />

för att göra sig av med honom, vilket visar sig vara lika svårt för honom som det är<br />

svårt för Hamlet att angripa Claudius innan han har säkra bevis. Claudius, den<br />

politiska makten, avslöjar ständigt sin totala rättsbankrutt genom att aldrig tveka<br />

inför att handla rättsvidrigt och godtyckligt, medan Hamlet, den farlige dåren som<br />

förklaras omyndig, just genom att i det oändliga vägra ta lagen i egna händer fastän<br />

han vet hur skyldig Claudius är förrän han har demonstrerbara bevis, därigenom<br />

bevisar att han är den som kan handskas med rättvisan. Och när han har bevisat det<br />

har han gjort sin plikt och kan gå. Genom att låta honom dö ger författaren<br />

skådespelet dess formella fulländning och en oantastlig avslutning. Hamlet dör på<br />

rätta stället mitt i sin och rättvisans moraliska triumf och lyckas i sin dramatiska<br />

fullträff genast göra sig univer<strong>se</strong>llt saknad.<br />

Men för att återgå till Hamlets dialog med skådespelarna, så är detta det första<br />

testamente till teatern och eftervärlden som dramatikern skriver. Han skall <strong>se</strong>dan<br />

under årens lopp skriva många. Dessa är hans <strong>se</strong>nare tragedier, och det sista av dem<br />

är "Stormen". Ändå har han ännu efter den mer att säga, vilket han säger i Henrik<br />

VIII men kommer av sig.<br />

Ingen pjäs är så berömd, så omskriven, så analy<strong>se</strong>rad och så olika uppfattad som<br />

"Hamlet", och till detta skulle jag vilja ge som förklaring, att ingen pjäs har så mycket<br />

skrivet mellan <strong>raderna</strong>. Vad är det då som mest står skrivet mellan <strong>raderna</strong>? Vi finner<br />

det mesta av detta i Hamlets talrika monologer – "O att den Evige ej hade stadgat sin<br />

lag mot självmord!", "den enes död den andres bröd, så är all världens gång," "Vi<br />

göda alla andra kreatur för att göda oss själva, men oss själva göda vi för maskarna,"<br />

– en oändlig aptitlöshet på livet, en oändlig leda vid världen, en oändlig<br />

överläg<strong>se</strong>nhet över världslighetens dödlighet och fåfänga, i vilken den enda boten<br />

för ensamhet är trösten hos en vålnad.<br />

Diktaren kämpar i detta drama från början till slut med alla tänkbara onda och<br />

dunkla krafter – först och främst det politiska maktspelets eviga ruttenhet, över<br />

vilken han vinner <strong>se</strong>ger genom Hamlets slutgiltiga oantastliga genomdrivande av<br />

rättvisa, i andra hand sitt eget svårmod i form av alla Hamlets självmordsmonologer<br />

och livsfientliga kvinnoförakt, vilket problem icke avgöres, och i tredje hand med det<br />

övernaturliga i form av vålnaden, som direkt (liksom i Grette Asmundssons fall)<br />

resulterar i Hamlets överspändhet och den galenskap som icke kan vara enbart<br />

förställning. Hamlet kan förställa sig, men hans diktare kan det icke, ty han är för<br />

ärlig.<br />

Men det står hur mycket som helst mer skrivet mellan <strong>raderna</strong>. Pjä<strong>se</strong>n är<br />

författarens mest juridiska – juridiken är ett ständigt återkommande ledmotiv i de<br />

flesta Shakespeare- och Marlowepjä<strong>se</strong>r, men i ingen pjäs tillspetsas det rent juridiska<br />

tänkandet så som här. Ingen av alla de shakespeareska rollfigurerna har en klarare<br />

rättsuppfattning än Hamlet – fastän han vet exakt hur skyldig Claudius är vet han att<br />

han juridiskt inte har någon rätt att ställa honom till svars förrän han äger de<br />

konkreta bevi<strong>se</strong>n – även om han egentligen bara är medveten om detta omedvetet, ty<br />

detta resonemang konkreti<strong>se</strong>ras aldrig.<br />

Här återkommer vi även till upphovsmannafrågan. Varken Marlowe eller<br />

Shakespeare var juridiskt utbildade, medan både William Stanley och Francis Bacon<br />

var renodlade jurister. Båda dessa var dessutom väl bevandrade i de politiska och<br />

framför allt de kungliga turerna i England med förgiftningar och halshuggningar<br />

34

Hooray! Your file is uploaded and ready to be published.

Saved successfully!

Ooh no, something went wrong!