Mellan raderna - fritenkaren.se

omåttligt populär. Som ung var han soldat i Flandern, liksom Marlowe och
Shakespeare levde han i London tämligen vilt, han åtalades för dråp vid ett tillfälle
(1598; John Aubrey påstår att det var Christopher Marlowe han hade lyckats döda,)
och kom i fängelse var han till och med brännmärktes med ett T i sin tumme, och
sina flesta komedier använde han som verktyg till att nedgöra sina rivaler med.
Endast Shakespeare respekterade han, och det hade han all anledning till, ty det var
William som producerade hans första pjäs "Every Man in his Humour" när alla andra
förkastade den; och den komedin blev hans första och största triumf, kanske även för
att den var hans snällaste komedi, ty med åren blev hans komedier ständigt alltmer
elaka och bitska, så att han understundom har kallats för Englands Molière. Dock
står Jonson Dickens närmare, då ändå alla Jonsons karaktärer sista slutligen är
engelska och aldrig så förfinade och eleganta, förputsade och ihjälkonstruerade som
hos Molière.
Han skrev även två romerska tragedier, som är avgjort mer källkritiska och
verklighetstrogna än någon av de romerska Shakespeareromantiseringarna. Båda
tragedierna handlar om stora romerska skurkar, nämligen Sejanus (Tiberius'
gestapochef) och Catilina. Men berömdast av hans skådespel är de fyra stora
satirerna "Volpone", "Den tigande kvinnan", "Alkemisten" och "Bartholomew Fair",
som för alla tider har en given plats på alla engelsktalande teaterscener. Särskilt
"Volpone" har även uppmärksammats mycket utomlands inte minst genom Stefan
Zweigs bearbetning för tysk scen.
1616 ger Ben Jonson vid 43 års ålder ut sina samlade skådespel och upphör med
att skriva nya. På något sätt slocknar Ben Jonsons mustiga gudagnista samma år som
hans nio år äldre kollega Shakespeare går bort. Icke desto mindre förblir Jonson sin
tids lärdaste engelsman, han är verkligen sin tids Doctor Johnson och spelar en
huvudroll vid utgivandet av "The First Folio" 1623 med de 36 officiella
Shakespearedramerna tryckta tillsammans för första gången. Han fortsätter även att
skriva eget, och högst når han i sina epigram, men han blir aldrig
Shakespearediktarens like. Han är för tung och trög, han är för fixerad i sina åsikter,
han spelar själv sitt livs roll i stället för att låta andra spela med honom, och när han
avlider är med den sista elisabetanen hela det underbaraste kapitel England har
skrivit i litteraturhistorien definitivt avslutat. En ung lärjunge till honom som heter
John Milton ämnar skriva ett nytt kapitel men av helt annat slag.
Pedro Calderón de la Barca.
Calderón är lyckligtvis Lope de Vegas motsats, och om någon kan sägas vara
Shakespearedramatikens efterträdare, så är det han. Han skrev inte mer än omkring
en tiondel så många skådespel som Lope de Vega av vilka dock minst dubbelt fler än
Lope de Vegas är gångbara än idag och på alla scener. Mot slutet av sitt liv blir
Shakespearediktaren alltmer en grubblare, och Calderón kan sägas vara den som
fullföljer denna mystiska tendens. Hans skådespel är ej sällan drivna av ett religiöst
patos, som till exempel i den om "Två gentlemän från Verona" erinrande "Vördnad
för korset" och den nästan alltför patetiska och överädla "Den ståndaktige prinsen"
som behandlar en händelse i Portugals historia i denna nations olyckliga affärer med
Marocko; men just det i alla Calderóns pjäser genomgående ädelmodet är vad som
mest länkar honom samman med den store dramatikern i England. Dock kan han
även visa prov på motsatsen: "Den mäktige besvärjaren" är hans version av
Faustmotivet som är minst lika satanisk som Marlowes originalversion och mycket
hemskare än Goethes; och i "Hus med dubbel ingång" är han om möjligt ännu
frivolare och folkligare än någonsin Lope de Vega. Det är hans mångsidighet som
mest skiljer honom från Lopes oändliga upprepningar; Calderón är liksom
48