Mellan raderna - fritenkaren.se

av dessa vikingaskalder är okända och anonyma, de mest kända är Saxo
Grammaticus (som på latin i Danmark bland annat skrev historierna om Rolf Krake,
Hamlet och Starkad,) och Snorre Sturlason, vars diktning omspänner både Norge och
Sverige såväl som hans hemland Island, var han mötte döden genom svek, bakhåll
och övervåld som det anstod en riktig viking. Men de flesta, bästa och största
isländska sagorna fanns redan när dessa namnkunniga delvis kristna diktare
avslutade det isländska kapitlet i världslitteraturen.
De isländska sagorna skulle ända fram till 1800-talet behålla sin toppställning
som världslitteraturens tyngsta, massivaste och mest oformliga litteratur, ty först då
efter 700 år uppstår deras motstycke i form av de klassiska tegelstensromanerna, vars
form mest ryssar gör sig skyldiga till uppdrivandet in absurdum av. Men även
mäktiga berättare som Victor Hugo och Selma Lagerlöf står den isländska
imposantheten nära, och utom Shakespeare har även Henrik Ibsen och Runeberg
gripits starkt därav. (Vi skall längre fram återkomma till Victor Hugo och bland
annat lyfta på ögonbrynen inför hans märkliga "isländska" saga "Han d'Islande", på
svenska "Han från Island".)
De flesta isländska sagorna handlar om tiden strax innan kristendomen
etablerades, som om denna religions uppkomst skulle ha satt punkt för den
germanska fantasin som den gjorde det för den grekiska klassicismen och fria
mytologiska diktningen. Man får det intrycket, att vikingarnas liv, företagsamhet och
kultur nådde en höjdpunkt just när kristendomen kom och satte punkt för den.
Samma tendens visar det finska nationaleposet "Kalevala", vars ursprung
härstammar från ungefär samma äldre medeltid: kristendomen innebär slutet för
livets äventyr, oro och spänning och medför allmän pacificering och passivisering
under den etablerade vidskepelsens ofelbara auktoritet.
Den isländska litteraturen, som ursprungligen var germansk-nordisk med
keltiska inslag, inleder sitt skede ungefär samtidigt som Muhammed beseglar den
gamla kulturvärldens öde och hela den grekiska kärnkulturvärlden kring östra
Medelhavet fullkomligt förintas av vilda arabhorder och deras nya förintelsereligion;
på 900-talet börjar dess storhetstid när med stormakten Norges konung Harald
Hårfagre missnöjda vikingar tar sin tillflykt till Island och år 930 infriar kejsar
Marcus Aurelius' dröm om en modern demokratisk stat, (den första demokratin i
Europa efter Antiken); under de närmaste hundra åren har den fullt upp med att
samla material, som sedan flitigt bearbetas till år 1262, då Islands öde beseglas
genom att det åter blir norskt och hopplöst kristet under utländsk makt. I och med
att Islands skogar förbrukas har även Islands enastående heroiska vikingahistoria
förbrukat sig själv, och inga skepp seglar sedan längre därifrån till Vinland och
Amerika mera; men den isländska kulturen har då redan fullgjort sin
världshistoriska insats, och Florens är sedan redo att ta över genom sin humanistiska
revolt mot den kristna kyrkans monopol på människornas själar.
De svenska översättningarna av den stora isländska litteraturen är tallösa, men
det gedignaste arbetet därmed är jag personligen mest hågad att ge framlidne
professor Åke Ohlmarks äran för. Denne vittre herre som fuskade i det mesta och
som på sitt samvete bland annat har vår minst givande Shakespeareöversättning
visste dock vad han talade om när han tolkade de gamla islänningarnas mest
intrikata och obegripliga kväden.
4