Mellan raderna - fritenkaren.se

Den som mest skiljer sig från de övriga berättelserna är Lagkarlens berättelse,
"The Tale of the Man of Lawe", som handlar om något så ovanligt som en kvinnlig
Odysseus, den ädla fru Constance från Rom, en kejsardotter, och hennes otaliga
lidanden. Hon blir i unga år förmäld med sultanen av Syrien på det villkoret att
denne skall övergå till kristendomen, vilket han villigt gör för hennes skull. Men
denne sultan har en fanatisk moder som vid själva bröllopsfesten låter mörda hela
den kristna beskickningen jämte sin egen son, och detta gör hon i den sanna
religionens namn, varpå hon sedan skickar bort den ogifta bruden på ett skepp utan
destination. Hon driver omkring i tre år på havet under påfrestande irrfärder tills
hon anländer till England.
Där blir hon väl mottagen av konungen därstädes som omsider gifter sig med
henne, och de får till och med en son. Men konungen har en moder som genom
djävulska intriger lyckas ordna det så att Constance skickas med sin son ut ur landet.
Redan tidigare har Constance blivit utsatt för intriger där i landet då en riddare som
åtrådde henne och inte fick henne försökte kompromettera henne genom att göra
henne misstänkt för ett mord som han hade begått. Men konungens mor får sitt
straff: när konungen återvänder från sin resa och får veta vad hon gjort tar han livet
av sin moder och sörjer därefter förlusten av sin hustru för resten av livet.
Och den hårt prövade Constance befinner sig åter ute på irrfärder till havs som
varar i fem år innan hon återkommer till Rom. Dit kommer en dag den brittiske
konungen på pilgrimsfärd, och han känner igen henne. Familjen återförenas,
konung, kejsare, kejsardotter och späd konungason blir en hel lycklig familj, men
endast i ett år får kungen och Constance leva tillsammans, ty sedan dör han.
Berättelsen är ändlöst melankolisk men djupt mänsklig och gripande, och aldrig
har en vanlig kvinna behandlats med en sådan hövlighet och vördnad som här
Chaucer behandlar den arma Constance. Hon råkar ut för allt ont som kvinnor kan
råka ut för: hennes första man mördas på bröllopsnatten, hennes andra man blir hon
förskjuten av utan att hon vet att han är oskyldig, flera försöker ta henne med våld,
och i allt bibehåller hon sin dygd: hon skulle hellre ta sitt liv än låta sig otillbörligen
lägras. Och hon vinner alla mänskors respekt, endast de två svärmödrarna i
handlingen fattar hat till henne i stället för kärlek, ingen annan undgår att smittas av
den värdighet hon utstrålar. Och när hon efter blott ett år förlorat sin man konungen
av England ägnar hon resten av sitt liv åt välgörenhet: hon kräver ingenting själv och
ägnar sig aldrig åt att beklaga sig men ger desto mer åt andra. Och mellan raderna i
denna ömma dikt skönjer man Chaucers egen aktsamhet och vördnad för sin egen
fru, hur hans eget förhållande till kvinnor präglas av finkänslighet och hänsyn och
att han själv som äkta man däri finner en större fromhet än i någon religion.
Dock slipper han inte kyrkans överhöghet, och Canterburysägnerna slutar med
en prästs kärva moralpredikning som består i påpekandet av allt som är synd. Enligt
denna präst är det till och med en svår synd att råka ut för sädesuttömning i sömnen,
vilket naturligt fenomen dock varken denna präst eller hela hans kyrka torde kunna
göra någonting åt. Och genom att Chaucer avslutar Canterburysägnerna med att
dock ge sista ordet åt kyrkan får han sina sägner allmänt accepterade och lästa, vilket
han kanske knappast skulle få annars.
Det behövs en avgörande kraftmätning mellan individen och kyrkan innan
människan skall bli helt fri och få vara sig själv. Och den som utför den slutgiltiga
uppgörelsen med kyrkans översitteri är en ännu grovare konstnär än Michelangelo –
det är guldsmeden Benvenuto Cellini.
Men innan vi belyser hans behandling av kyrkan, så skall vi kasta en blick på den
så kallade reformationen.
22