Mellan raderna - fritenkaren.se

drömmarnas värld eller vad man vill kalla det. "Av samma stoff som drömmar göras
av vi äro gjorda," säger Prospero i "Stormen", och detta kan sägas vara Calderóns
dramas stora tema. Karakteriseringen och analysen av Sigismunds olika reaktioner
och stämningar i sina ytterst skiftande situationer är enastående. Hans patos i första
scenen i hans fängelse, då han hävdar att hans enda brott är att han någonsin fötts, är
helt äkta och måste fylla envar med sympati för hans fall; hans övermod i tredje
scenen som plötslig konung efter ett liv i fångenskap är fullständigt naturligt: vilken
svältande sate som plötsligt finner sig vid en festtaffel kan underlåta att strax äta sig
fördärvad? I fjärde scenen när han åter vaknar upp fjättrad börjar hans makalösa
självbesinning när han insett att han inom sig kan vara både människa och djur, och
då först börjar han bli verkligt sympatisk och oemotståndlig: "Större hjältar finnas
inga än de män som gisslet svinga över våld och tyranni." Så gryr morgonen för en
stor konung. Och hur bestickande och övertygande är han inte när han i sin andra
upphöjelse inte vet om han drömmer eller är vaken, inte vet om han ska tro på det
eller ej och slutligen vägrar att ta sig själv på allvar: "Nu kan ingen lögn mig blända;
jag är vaken och jag vet, att vårt liv är blott en dröm." Och han är dömd till att segra
under hela resten av sitt liv när han inser, att han den största segern har vunnit över
sig själv. Sålunda triumferar denne drömmare som en annan Josef av Egypten till
evig fröjd för alla världens scener.
Men detta skådespel har också en djup melankolisk underton som löper genom
hela spelet såsom självmordsmonologerna i "Hamlet". "Den astrolog som ständigt
förutspådde onda öden kunde alltid vara säker att bli sannspådd," "Fega har en vis
dem (olyckorna) kallat, därför att man aldrig ser någon av dem komma ensam, men
jag kallar dem för tappra, ty de vandra bistert framåt utan tanke på att vika. Den som
följs av dem, han vågar gå mot vilka mål som helst – han behöver aldrig frukta att de
vika från hans sida." Men just i denna totala fatalism ligger en stor visdom förborgad:
genom att gå med olyckorna genom livet och acceptera dem som evig följeslagare
kan man förvandla dem till sina bundsförvanter och klara av det omöjliga, som är
vad Sigismund gör och som är vad hela hans läggnings innersta väsen går ut på. Och
han klarar av det blott genom att han den hårda vägen får lära sig, att världen blott
är ett gyckelspel, "ty i denna värld, Clotaldo, drömma alla de som leva," "och vi njuta
verkligt endast det vi njuta under drömmen."
På sätt och vis kan detta skådespel sägas vara den felande länken mellan
Shakespearedramatiken och den franska klassicismen under Racine. "Livet är en
dröm" är fylld av Shakespearesk mustighet, starka karakteriseringar och
vapenslamrande dramatik par excellence men är samtidigt inklämt i en mycket
sträng klassiskt enkel ram. Hela det skiftesrika händelseförloppet äger rum under
loppet av endast sju scener, och dialogerna och monologerna är oavbrutet
fullkomligt behärskade och väl koncentrerade. På något sätt ligger den absoluta
dramatiska enheten, som Racine bragte till fulländning, här redan i sin linda.
Eko och Narcissus.
Det märkvärdigaste med detta skådespel är den fullständiga glömska som det
sjönk ner i mellan Franska revolutionen och Första världskriget. Vad gjorde det för
att förtjäna en sådan långvarig djupfrysning, och varför har det i vår tid åter tinats
upp? En del av förklaringen kan ligga i det, att tiden 1789-1914 var den borgerliga
familjekulturens heliga tid då kärlek endast ägde rum i köttet, då platonisk kärlek
ansågs omöjlig och då alla kärlekens avigsidor inte existerade, (såvida de inte bestod
i syfilis,) ty vad Eko och Narcissus gör är att de vägrar att acceptera den fysiska
kärleken och förklarar varför den är så oacceptabel ur såväl manlig som kvinnlig
synpunkt, och mellan 1789 och 1914 kunde man bara inte säga nej till kärleken. Det
50