Mellan raderna - fritenkaren.se

Macbeth.
Macbeth skiljer sig strängt från förelöparna Hamlet, Othello och Lear. Borta är de
stora självutgjutelserna, svunnen är den gigantiska passionen, och patoskällan är
förbrukad. Vad återstår? En hög höststämning. Macbeth är diktarens strängaste
drama. Det är hans kortaste och mest koncentrerade och ändå samtidigt hans
grymmaste tragedi. Känslornas svall i långa prosascener har avtrubbats och
förstummats av en ohygglig erfarenhets bittra självbehärskning. Någonting har dött
inom diktaren. I Macbeth uppträder en cynisk känslokyla som vi aldrig tidigare
kunnat tro denna skald om. Denna nya bisterhet är direkt avskräckande och
distansierande. Aldrig har diktaren varit så oåtkomlig och gåtfull som han är i detta
makalöst sköna teaterstycke där han gömmer sig i en blodig dräkt av grymhet utan
måtta.
Macbeth är ett mysteriespel och diktarens enda. Från den stund då Macbeth
första gången lystrar till häxorna går han sedan oavbrutet som i trance, och denna
sömngångaraktiga inbillade säkerhet sprider sig till hans fru. Hurdan är deras
kontakt med varandra? Ambitionen förenar dem, men de har inga barn, och de
umgås inte mycket. Det verkar som om de ständigt talar förbi varandra. De bedrar
sig själva. Bara ambitionen tycks förena dem och dessutom ytterst tillfälligt;
ingenting skiljer dem åt så mycket som Macbeths karriär och storhet.
Koncentration och behärskning dominerar detta drama, men en av de få
prosascenerna belyser just herr och fru Macbeths nästan omedvetna trance-gående
uppför maktens blodiga eriksgata. I en av de få självutgjutelserna visar lady Macbeth
hur hypnotiserad av sitt öde hon och maken i själva verket är. Ödets makt har fört
henne så långt från förnuftets värld att hon går i sömnen och varken vet vad hon
säger eller gör. Sömngångarscenen är kort men en av de starkaste, och ingen scen
avslöjar maktens rätta natur så som den. Människan kan aldrig styra makten. Det är
alltid makten som styr människan.
"Och som ni vet är säkerhet de dödligas största fiende," säger ödet självt till sina
systrar, och det är dramats sensmoral. Macbeth bygger upp sin säkerhet allt solidare
och varken anar eller märker att ju solidare han befäster den, desto lösare blir
grunden. I femte aktens scen 3 och scen 5 är han så fullkomligt säker att till och med
hans hustrus död genom självmord lämnar honom fullständigt likgiltig. Ingenting
kan ändå längre rubba hans politiska säkert befästa cirklar som är så tunga att
världen dignar under dess kedjor vilket han struntar så totalt i att han inte bryr sig
om att publiken alltför klart hör hans döda hjärtas innersta tankar: "En skugga blott
är livet, en stackars skådespelare som gör sig till en timmas tid på scenen och som så
glöms bort. Det är en saga berättad av en dåre, låter stort, betyder intet." Det är vad
diktarens karriär har kommit till: intet. Inte ens blodigheter, skändligheter och
våldtäkter värre än alla orgierna i Kung Lear kan längre rubba Macbeths cirklar. Och
just då faller han när han ställs inför det omöjliga faktum att Dunsinans skog faktiskt
kommer vandrande mot honom. Och hans fall blir stort.
På sätt och vis lyckas diktaren i Macbeth genomföra vad han aldrig genomförde i
Richard III. Han är med Macbeth intill slutet, han analyserar nästan vetenskapligt
denna brottslings innersta och låter hans själ till och med behärska sina fiender med
den skräck som är hans ständigt allt tyngre vibration. Inte förrän Macbeths huvud
lyckligt är avskiljt från hans kropp kan vare sig publiken eller Macbeths fiender
äntligen andas ut.
Vi har här icke berört alla de svindlande skickligt konstruerade detaljscenerna.
Den kanske starkaste är själva peripetins markering i akt 3 scen 4 då Macbeths
festtaffel äger rum och den nyss mördade Banquo kommer och visar sig för Macbeth
och för ingen annan i salen. Vålnaden till och med tar plats i Macbeths egen stol
varför denne inte kan sätta sig, vilket inte någon av de församlade storherrarna kan
38