Mellan raderna - fritenkaren.se

ödslighet. Hans betagande demoni och karisma faller. Han är inte längre
övertygande i sin absurda ondska. Läsaren måste fråga sig: kan en människa
verkligen vara så helt och hållet ond? Är det möjligt? Och samma fråga måste den
alltmer psykologiserande diktaren ha ställt sig inför den mest groteska scenskapelse
som dittills frambesvurits på teatern.
Huvudpersonen är inte längre Richard utan alla hans offer samt hans unge käcke
blivande överman Richmond. Den starkaste karaktären är inte längre Richard utan
hans nemesis den alltjämt oroande Henrik VI:s änka Margareta, och detta skådespel
är mera hennes tragedi än Richard III:s. Richard går under helt naturligt genom sin
egen personlighets självdestruktivitet, och vi saknar honom inte, medan drottning
Margaretas ohyggliga öden under tre långa tragedier här i den fjärde äntligen får sin
genomföring genom att hon får utlopp för sin harm, som hela detta skådespel
egentligen endast är ett uttryck för. Hon behärskar allas öden i denna tragedi medan
ingen av alla dem som går under inklusive Richard själv kan styra sina egna liv som
de vill.
I den andra delen av Henrik VI börjar den onda intrigerande ambition styra
Richard III:s fader hertigen av York som sedan utbryter i inbördeskriget och som
Richard är den direkta arvtagaren av och som han för till sin spets. Han är den
politiske strebern, maktens ondska, inkarnationen av Macchiavellis envåldshärskare,
en förstudie till Peter den store, Napoleon och Hitler, en omänsklig människa utan
försonande drag. Det är första gången i litteraturen vi möter en sådan, även om
förlagan redan finns i Marlowes "The Jew of Malta". Här fullkomnas detta politiska
människomonster men blott för att sedan överges åt andras (Richmond & CO)
likvidering medan författaren själv ej vågar gå i närkamp med honom, då han ej kan
lösa ondskans problem som mänsklig företeelse. Diktaren följer Richard till tronen
men tar sedan avstånd från honom för att inte återkomma till detta ondskans
påfrestande problem förrän långt senare, som om diktaren fått det upp i halsen:
ondskan har blivit för ond i sin realistiska konkretisering för att längre kunna tillåtas
fria tyglar ens på scenen. Författaren har alltmera börjat besjälas av en humanism
som vill främja allt mänskligt, och då uppstår problemet: vad göra med det
omänskliga? Det är ju också mänskligt, då det ju ändå uppkommer hos människan,
och allt hos människan är ju mänskligt, eller hur? Alltså måste även det omänskliga
vara mänskligt, eller? Det är Richard III:s experiment: en omänsklig politiker gives
total frihet på scenen emedan han ändå är en människa, men omänsklighetens totala
frihet kan inte tolereras av det mänskliga. Marlowe kunde konsekvent ge sina
skurkar glänsande fyrverkerisprakande slut i deras nästan apotheosliknande sortier
då han inte ansåg sig behöva skilja mellan mänskligt och omänskligt – det var inget
problem för honom som rent och slätt dramatiker. Men Richard III är för omänsklig
för att längre kunna tillåtas något hejdundrande apotheos. Han dör helt utan
försonande drag efter en natt av bara mardrömmar som en ensidigt olycklig och
osalig ande, och ingen saknar honom efter hans död. Skurken begraves levande och
författaren vill helst aldrig mer befatta sig med omänsklighetens olösliga problem.
"Titus Andronicus" är ett frossande i tragedin för tragedins skull och ett
imponerande sådant, hela 12 av dess 17 huvudpersoner går en ond bråd död till
mötes under spelets gång, men här är ondskan i gestalt av juden Aaron snarare en
mask än en karaktär, en typ mera än en person, och ondskan i sig är här snarare ett
medel till dramatiska effekter än ett mänskligt problem. I "Köpmannen i Venedig"
dyker den effektfullt onda människan upp igen i Shylocks färgstarka gestalt, en
direkt vidareutveckling av "Juden på Malta", men 'köpmannen' är och förblir en
komedi trots sina mycket dramatiska scener och behandlar inte ondskans problem
med någon konsekvens. Ondskan här är bara episodisk, som ett skämt att låta
passera. Även "Julius Caesar" är i sitt oförlikneliga pathos icke ett skådespel som har
någon tvekamp med ondskan att uppvisa då alla dess personer och särskilt Brutus
32