Mellan raderna - fritenkaren.se

vilket utlöser ett häftigt gräl i senaten under vilket han bryter mot den heligaste av
alla politiska regler, nämligen att man aldrig skall säga vad man tänker. Men han
säger vad han tänker varpå naturligtvis politikerna använder hans egna yttranden
emot honom och får honom dömd för förrädiska avsikter, (vad som idag skulle
kallas anti-amerikanism eller anti-sovjetism,) varpå Coriolanus inte är onaturligare
än att han blir förbannad över Roms otacksamhet för de tjänster han har gjort staten
och går till fienden för att ställa sina tjänster till dessas förfogande i stället och få
hämnd på Rom. Och en så väldig krigare är Coriolanus, att när Rom får höra att han
gjort gemensam sak med volscerna så grips hela Rom av fruktan och panik, och vi
kan icke tycka annat än att det är rätt åt Rom och dess dumma avundsamma och
småaktiga, fåfänga och kortsynta politiker.
Slutligen bönar Coriolanus' egen mor hos sin son och ber honom att uppgiva sina
krigiska avsikter, och hennes argument är, att om han besegrar Rom han främst då
kommer att störta sin egen hustru, son, moder och alla Roms kvinnor i olycka och
vanära. Inför detta argument mjuknar denne diktarens hårdaste gestalt och smälter
han som snö. Han stiftar fred mellan Rom och volscerna, vilket dessas härförare
Aufidius blir mycket missnöjd med. "Skulle han leda oss till Roms portar och ge oss
staden och sedan bara rycka bytet ur våra händer och komma undan med det?"
resonerar Aufidius. "Nej, aldrig!" sluter han och kontaktar några skumma
yrkesmördare. Även Aufidius visar sig vara liten mot Coriolanus i det att han helt
bortser från Coriolanus' berömliga utslag av vanlig mänsklighet och hans
beundransvärda upplösande av kriget i fred. Aufidius känner sig lurad på det som
han kunde ha fått genom kriget. Och därigenom blir Coriolanus slutligen mördad
just när freden blivit ett faktum, och därmed slutar pjäsen abrupt, alltför abrupt. Vi
får varken se och höra Coriolanus' mors och familjs reaktion på hans frånfälle eller
hans bäste vän Menenius' eller ens den romerska senatens. Coriolanus dör, och
därmed dör hela pjäsen, och liket smusslas alltför fort bort. Det är nästan som en
antiklimax.
Ändå är denna pjäs diktarens nästnäststörsta efter Hamlet och Richard III, och
den är skickligare skriven än någon av dessa. Bara inledningsscenen där Menenius
talar till folket på blankvers medan folket konsekvent bara talar prosa är ett
mästerligt påfund, som han vidareutvecklat från "Julius Caesar". Och så skickligt är
blankversen och prosan blandad genom hela pjäsen att man svårligen märker när de
avlöser varandra. Och av alla diktarens tragiska rollskapelser är på något sätt
Coriolanus den mest tragiska, genom att han är så ärlig och ädel att ingen kan med
honom, genom att han är så klok och förnuftig att ingen kan förstå honom, genom att
han är så ljus att den normala mänskliga låghetens mörker måste ta livet av honom,
och genom att han är så politiskt klarsynt att han får samtliga politiker till sina
fiender. Och han ensam går under medan hans samtliga fiender och avundsmän
klarar sig. Och fastän diktaren i en tragedi aldrig har skördat så få offer som här, så
har denna tragedi en mer titanisk resning än någon av de tidigare. Vi saknar endast
pricken på i-et i slutet.
Timon av Athen.
Vare det nog sagt om den stackars Timon, att genom honom tömmer diktaren ut
de sista resterna av sin galla, och utsläppet är inte dåligt. Det paradoxala med denne
ultramisantrop, som verkligen anstränger sig för att bli hatad av alla, är att han är
oändligt sympatisk. Det är omöjligt att inte tycka om honom, ty i allt sitt rasande
människohat är han dock alltigenom en ytterst levande människa som, hur mycket
ont han än talar, dock aldrig kan göra någon något ont.
40