Mellan raderna - fritenkaren.se

skalden däri icke vad han borde säga. Om fallet Thomas More och dennes avrättning
säger han inte ett ord, om Henrik VIII själv säger han inte ett ont ord, och den
katolska kyrkan fäller han utan att rynka på ögonbrynen och utan att syna
reformationen det minsta i sömmarna som en vanlig god okunnig och kategorisk
partisk protestant. I "Henrik VIII" är allt det borta som vi hunnit lära oss att älska hos
denne diktare, det var synd att han lånade sig till att skriva den pjäsen, och kanske
var mer än bara människor missnöjda med den eftersom dess premiärteater brann
ner till grunden vid premiären. Och skådespelaren Shakespeare själv förstod vinken
och återvände aldrig mer till sin scen.
Naturligtvis har ändå Henrik VIII ett betydande värde genom sin ambition att
verkligen åskådliggöra hur det egentligen gick till med Buckinghams och kardinal
Wolseys fall under Henrik VIII bland flera andra, och det är tämligen säkert att andra
författare, troligen Beaumont & Fletcher, deltog i pjäsens författande. Ytterligare en
pjäs existerar där troligen vår diktare har deltagit med några sista insatser: "Two
Noble Kinsmen" är en dramatisering av Chaucers "The Knightes Tale", den första och
största av Canterburysägnerna, och det är mycket märkligt att denne skald, som kan
ha varit Christopher Marlowe från Canterbury, då skulle välja att avsluta sitt
dramatiska livsverk med just en dramatisering av det främsta verket av den enda
andra store Canterburyskalden.
Avslutning.
Har vi slutligen nått fram till diktarens egen innersta personlighet genom Henrik
VI:s vishet, Richard III:s ambition, Hamlets självmordsmonologer, Othellos
dynamiska passion utan gränser, Iagos hemliga kunskap om det ondas innersta
väsen, kung Lears universellt bittra besvikelse, likgiltigheten i Macbeths desillusion,
Coriolanus' genomskådande av såväl folket som staten och alla politiker och Timons
totala oberäknelighet och outrannsaklighet? Nej, men vi har gjort så gott vi har
kunnat.
Må två citat avsluta detta kapitel om Shakespearedramatiken. Det första är ur
Timon akt 3 scen 3, då Timons tjänare får chansen att monologisera: "Djävulen visste
icke vad han gjorde då han gjorde människan politisk; han förminskade därigenom
sin egen ställning, ty jag kan icke se annat än att människans kanaljerier till slut
kommer att göra fan till ett helgon." Därmed har det ondaste sagts om människan
som kan sägas och summan av diktarens politiska syn fastställts.
Det andra är hans eget monument över sig själv i form av Prosperos
slutsummering i "Stormen":
"Jag har fördunklat middagssolens glans
Och manat stormar fram och stiftat örlig
Emellan djupgrönt hav och högblå himmel
Och givit eld åt tordöns brak och skräll;
På min befallning graven sina döda
Har uppväckt, öppnat sig och släppt dem ut;
Så mäktig var min konst. Men denna trolldom
Avsvär jag mig nu, och när jag blott har skaffat
Himmelsk musik att deras sinnen bota
Med luftig tjusning, krossar jag min trollstav
Och sänker den i jorden många famnar,
Och djupare, än nånsin sänklod forskat,
Vill jag min svartkonstbok i havet dränka."
42