Mellan raderna - fritenkaren.se

Henrik VI.
Den första delen av Henrik VI behandlar huvudsakligen hundraårskriget i
Frankrike och den främste engelske hjälten där lord Talbots tragiska öde: genom att
inbördes träta redan börjat sprida sig mellan de engelska stormännen blir Talbot inte
undsatt då han försvarar Bordeaux utan stupar där med sin son.
Andra delen skildrar konungens farbror Humphrey av Gloucesters tragiska slut
genom sina fienders intriger. Som den svage konungens förmyndare är det
huvudsakligen han och han ensam som upprätthåller enigheten i Englands rike, och
när hans hustru med list lockas ut på att delta i trolldomsseanser och därpå angives
och dömes som häxa följs sedan detta dråpslag mot hans ära av det skändliga
lönnmordet på honom, som genast upprättar honom i konungens ögon. Men
konungen är nu ensam, och ingenting kan längre förhindra att inbördeskriget bryter
ut.
Den tredje delen är slutligen konung Henrik VI:s egen tragedi. Lärd och from
intill naivitet är han oduglig som konung, och allt han gör endast förvärrar den
politiska situationen. Han har redan störtats en gång och står inför ett stort militärt
nederlag när han i akt 2 scen 5 får äran att stå för den första av de stora odödliga
Shakespearemonologerna, och den scen som följer är skaldens första steg ut i
evigheten. I all sin svaghet är konung Henrik en sällsynt vis man, och denna
monolog är icke en galnings utan kommer från en som är klokare än hela världen.
Man kan nästan säga att diktaren i denna monolog gör den historiska insatsen att
han återupprättar den arme konung Henrik VI:s ära. Visare än någon politiker
kommer här konung Henrik till slutsatsen av hur mycket bättre det är att inte vara
politiker än att vara politiker. Och när han kommit fram till detta kommer en man
från slagfältet dragande ett lik efter sig, och inför Henriks ögon upptäcker mannen
att liket är hans egen fader. Kort därpå kommer en annan man från slagfältet
dragande också han ett lik efter sig som han ämnar plundra, då han (inför Henriks
ögon) upptäcker att liket är hans egen ende son. Och Henriks reaktion inför denna
koncentration inom ett ögonblick av ett inbördeskrigs alla fasor är: "Ack, hur mitt
folk för dessa dåd skall harmas på sin kung och aldrig tröstat bliva!" Därmed tar han
på sig ansvaret för hela inbördeskriget, han, som är den enda som icke velat det och
som av stormännen och sin drottning ständigt bara makats undan från det politiska
styret. "Har någonsin en kung sitt folk beklagat så? Er sorg är stor," säger han till de
två förkrossade likskändarna, "men min är tio gånger större."
Sublim är även hans följande scen, då han undervisar de båda skogvaktarna, som
igenkänt honom som kung Henrik och därför ämnar överlämna honom till
myndigheterna: "Se, hur jag blåser från mig detta dun, och huru luften blåser det
tillbaka; det lyder villigt fläkten från min mun och viker genast för en annan fläkt,
men styres jämt av den som starkast blåser. Ett sådant dun är menighetens lydnad."
("Such is the lightness of you common men.") En liknelse värdig en Kristus uttryckt
av ett öde som är en försmak av kung Lear. Och här uppträder också diktarens mest
överlägsna styrka i det fängslande bildspråket. Ingen är så full av metaforer som
Shakespearediktaren, och det ger hans vingar sin eviga flykt.
Som mot-monolog uppträder så den blivande Richard III i akt 3 scen 2. Här
avslöjar han sig för första gången som den han verkligen är. Hans fader var i första
delen av Henrik VI ännu en ädel man, i andra delen blir han anstiftaren av
inbördeskriget, och efter hans död visar sig sonen Richard ämna driva det mörka
intrigspel som han ärvt från fadern till sin spets. Men han är intelligent och resonerar
konkret och måste med sina överlägsna gåvor och trots sina lyten väcka beundran
hos publiken. Dock är han redan här fullkomligt galen. Den stackars Henrik VI
ansågs som galen men var en from och beläst man medan Richard III just i sin
hyperintelligenta planering av Englands historia är galnare än någon annan. Men
30