Mellan raderna - fritenkaren.se

Men denna personliga katastrof har han redan haft en föraning om under
påskveckan år 1300, då han under ett besök i Rom erfor något så sällsamt som en
uppenbarelse. Andra reste till Rom då för tiden och råkade än värre ut; målaren
Masaccio, till exempel, försvann där i stadens under värld spårlöst; många menade
att den påvliga hålan Rom var ett rent helvete, och Dante var kanske inspirerad just
av staden Roms dåvarande helvete (med koäng på platsen för det kejserliga Roms
härlighets centrum Forum Romanum) när han fick sin universella vision av vad som
väntade honom i framtiden. Han såg ett oändligt lidande framför sig i form av en
oändligt påfrestande resa först av allt genom hela helvetet men sedan också genom
Skärselden för att omsider sluta i paradiset. Och beskrivningen av denna allegoriska
resa är vad han sedan huvudsakligen ägnar sig åt under de återstående nitton (!)
åren av sin levnad; och det enda han har att trygga sig till under denna mentala resa
är minnet av hans livs största och renaste kärlek Beatrice. Det är denna reseskildring
som "Den gudomliga komedin" består av. Låt oss göra försöket att följa med Dante
på hans tripp och se hur långt vi orkar följa med.
Inferno.
Det absolut mest väsentliga med Dantes så kallade Gudomliga Komedi är det
faktum att det är en komedi. Hur gudomlig den i själva verket är kan ifrågasättas,
och framför allt är detta attribut missvisande genom att denna komedi verkligen är
La Commedia, Komedin framför alla andra och inte någonting annat. Det är den
första klassiska komedin på över tusen år, den sista komedin före Dante är Longos'
grekiska idyll "Daphnis och Chloë", och Dantes Komedi är så definitivt en Komedi
att dess hänförda nästan extatiska optimism aldrig har överträffats. Men vägen till
denna totala universella optimism är lång och går bland annat genom hela helvetet.
De två senare delarna av Komedin "Purgatorio" och "Paradiso" är blott och bart
fullständigt njutbar läsning såväl konstnärligt som intellektuellt och andligt, och det
finns ingenting i dessa senare delar att haka upp sig på, medan den inledande delen
"Inferno" är och alltid kommer att förbliva den kontroversiella och därför den
intressantaste delen. De flesta som läser hela Komedin chockeras och skräms av
Inferno medan de älskar Purgatorio och njuter av Paradiso, men till dessa senare
delar återvänder de sällan då de kan dem medan de alltid återvänder till Inferno, då
detta helvete alltid förblir dem en stötesten som de aldrig kan komma ifrån.
Som skald är Dante kanske litteraturhistoriens absolut enda oantastlige mästare.
Rent tekniskt är han den enda som uppnått total perfektion. Om han är osårbar som
poet kan man dock desto mer kritisera hans värderingar, och framför allt måste man
ifrågasätta honom som domare.
Såsom Homeros' dikter är den grekiska mytologins evigt intakta bålverk, så är
Dantes Komedi det samma för den katolska kyrkan. Genom att Dante själv lyckas
med att vara perfekt vågar han tro att även andra kan vara det, och därför hyllar han
kyrkans ofelbarhet lika troget som det politiska enväldets idé. Det är denna blinda
tro på suveränitetens ofelbarhet som får honom att som domare, utan att ta i
beaktande den andra sidan av saken, tveklöst döma Judas Iskariot, Brutus och
Cassius till helvetets ohyggligaste eviga straff i själve Lucifers käftar. Det har aldrig
klart framgått att Judas Iskariot hade någon direkt skuld till Jesu korsfästelse, hans
"förräderi" var snarast symboliskt, utan honom hade Jesus korsfästs i alla fall, ty
annars hade han ju inte kunnat frälsa världen, som kristendomen menar att han
gjorde; det är snarare apostlagemenskapen som Judas förråder än Jesus själv, som
ändå redan har prisgivit sig själv genom att han mycket väl vet vad som väntar
honom i Jerusalem och ändå stannar där; således har den stackars förtvivlade Judas
Iskariot i alla dessa sekler i alla kristnas ögon fått utgöra den stora syndabocken för
16