Ekonomiska beräkningar och bedömningar - Statens folkhälsoinstitut

Ekonomiska beräkningar 

och bedömningar 

Kunskapsunderlag för 

Folkhälsopolitisk rapport 2010

Ekonomiska beräkningar 

och bedömningar 

Kunskapsunderlag för 

Folkhälsopolitisk rapport 2010

© STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT, ÖSTERSUND 2011, R 2011:20 

ISSN 1651-8624 

ISBN 978-91-7257-849-4 (pDF) 

ISBN 978-91-7257-850-0 (pRINT) 

OMSLAGSFOTO: MATTON.SE 

FOTO INLAGA: S.45 REGERINGEN, S.67 SANDRA pETTERSSON, ÖvRIGA BILDER MATTON.SE 

GRAFISK pRODUKTION: AB TypOFORM 

TRyCK: STRÖMBERG, STOCKHOLM 2011

Innehåll 

5 Förord 

6 Sammanfattning 

8 Summary 

10 Lista över förkortningar 

11 DEL 1. Inledning 

15 DEL 2. Samhällsekonomiska kostnader för ohälsa 

Inledning 16 

Metod för att beräkna och samla in data 17 

Kostnader för ohälsa 19 

Kostnader inom andra områden 41 

Avslutande kommentarer 42 

45 DEL 3. Statsfinansiella kostnader för rekommenderade åtgärder 

Metod och datainsamling 46 

Det strategiska området Goda villkor 47 

Det strategiska området Hälsofrämjande livsmiljöer och levnadsvanor 51 

Det strategiska området Alkohol, narkotika, dopning, tobak och spel 59 


67 DEL 4. Bedömning av kostnadseffektiviteten för 

några av de rekommenderade åtgärderna 

Inledning 68 

Begränsningar 68 

Metoder för att bedöma kostnadseffektivitet 69 

Bedömning av kostnadseffektivitet 71 

Andra bedömningar 77 


81 DEL 5. Hälsa och ekonomi 

85 DEL 6. Avslutande kommentarer 

87 Referenser

92 Bilaga 1. Ekonomiska beräkningar utförda av Statens folkhälsoinstitut 

100 Bilaga 2. Kostnader för olika modeller för sprutbytesverksamhet

Förord 

SverigeS rikSdag antog den nationella folkhälsopolitiken 2003 i propositionen 

Mål för folkhälsan (2002/03:35) och 2008 presenterades propositionen En förnyad 

folkhälsopolitik (2007/08:110). Det övergripande målet för folkhälsan är att skapa 

samhälleliga förutsättningar för en god hälsa på lika villkor för hela befolkningen. 

Statens folkhälsoinstitut har regeringens uppdrag att analysera och följa upp den 

nationella folkhälsopolitiken och ger därför ut Folkhälsopolitisk rapport, den första 

gavs ut 2005 och den andra i november 2010. 

Den folkhälsopolitiska rapporteringen har två huvudsyften. Det första är att 

ge regeringen överblick över hur folkhälsan har utvecklats och över resultatet av 

genomförda åtgärder. Det andra är att rekommendera framtida satsningar på ett 

sådant sätt att regeringen lättare kan göra strategiska val och prioritera bland de 

föreslagna åtgärderna. 

Underlaget för Folkhälsopolitisk rapport 2010 är omfattande och presenteras i 

flera olika rapporter. Dessa underlagsrapporter ger bland annat en fördjupad bild 

av varje enskilt målområde för folkhälsa samt för ämnesspecifika områden. Den 

här rapporten innehåller en fördjupning och metodbeskrivning av de ekonomiska 

beräkningar och bedömningar som presenteras i Folkhälsopolitisk rapport 2010. 

Faktainsamling och manus till rapporten har arbetats fram av Emma Brulin, 

avdelningen för analys och uppföljning, Statens folkhälsoinstitut. Filosofie doktor 

Erika Budh, Naturvårdsverket, och medicine doktor Anna Månsdotter har granskat 

rapporten vetenskapligt. Rapporten har också granskats av Statens folkhälsoinstituts 

interna sekretariat för Folkhälsopolitisk rapport 2010 och av utredare 

Anne Tiainen, avdelningen för analys och uppföljning, Statens folkhälsoinstitut, 

som även har bearbetat det slutliga manuset. Värdefullt faktaunderlag för rapporten 

har lämnats av Lars Lindholm, KlasGöran Sahlén och Lars Hagberg vid Umeå 

universitet. 

Östersund, augusti 2011 

Sarah Wamala 

Generaldirektör 

E K O N O M I S K A B E R Ä K N I N G A R O C H B E D Ö M N I N G A R 5

Sammanfattning 

denna rapport ger en fördjupad beskrivning av de ekonomiska beräkningar och 

bedömningar som presenteras i regeringsuppdraget ”Folkhälsopolitisk rapport 

2010. Framtidens folkhälsa – allas ansvar”. Rapporten behandlar tre områden: 

1) samhällsekonomiska kostnader för ohälsa 

2) statsfinansiella kostnader för rekommenderade åtgärder 

3) bedömning av kostnadseffektivitet för några av de rekommenderade åtgärderna. 

Samhällsekonomiska kostnader för ohälsa 

Statens folkhälsoinstitut har sammanställt och beräknat de samhällsekonomiska 

kostnaderna för ohälsa. Vi har dels gjort egna kompletterande beräkningar, dels 

sammanställt vetenskapliga studier. I alla beräkningar har vi utgått från den så 

kallade cost of illnessmetoden. Den används för att beräkna direkta och indirekta 

kostnader till följd av sjukdomar eller skador. Indirekta kostnader är kostnader för 

produktionsbortfall till följd av för tidig död och sjukfrånvaro, medan direkta kostnader 

är kostnader för samhällets olika aktörer. 

Statens folkhälsoinstitut uppskattar de samhällsekonomiska kostnaderna för 

ohälsa i Sverige till minst 120 miljarder kronor per år (2009 års penningvärde). 

Den största andelen, 60 procent, utgörs av indirekta kostnader. En stor del av kostnaderna 

beror på tobaks och alkoholbruk, fysisk inaktivitet och ohälsosamma 

matvanor. Dessa levnadsvanor är också de främsta orsakerna till sjukdomsbördan 

i Sverige. Vi beräknar att tobaks och alkoholbruk, fysisk inaktivitet och ohälsosamma 

matvanor kostar samhället 55 miljarder kronor per år. 

I dag saknas underlag och vetenskapliga studier för att vi ska kunna beräkna de 

samhällsekonomiska kostnaderna för ohälsa inom flera av folkhälsans målområden. 

Därför har vi inte inkluderat kostnader för ohälsa som orsakas av bland annat 

arbetsmiljöfaktorer, överdrivet spelande, brist på anställningstrygghet, smittämnen 

eller buller och luftföroreningar i denna rapport. Det behövs fler och mer omfattande 

studier för att vi ska kunna ge en mer fullständig bild av ohälsans samhällsekonomiska 

kostnader. 

Statsfinansiella kostnader för rekommenderade åtgärder 

I Folkhälsopolitisk rapport 2010 presenterar Statens folkhälsoinstitut cirka 60 

rekommendationer till framtida åtgärder. Vår ambition är att politikerna ska kunna 

utgå från rekommendationerna när de fattar beslut genom hela mandatperioden, 

det vill säga fram till år 2014. 

6 E K O N O M I S K A B E R Ä K N I N G A R O C H B E D Ö M N I N G A R

I denna rapport presenterar vi ett fördjupat underlag för de rekommenderade åtgärdernas 

statsfinansiella kostnader. Underlaget beskriver de offentliga utgifterna för 

att genomföra åtgärderna. Statens folkhälsoinstitut bedömer att åtgärderna kommer 

att kosta staten 640–770 miljoner kronor. Kostnaderna beror delvis på beslutsfattarnas 

ambitionsnivå. Vi har dock inte kunnat bedöma kostnaden för åtgärderna 

inom målområde 2: Ekonomiska och sociala förutsättningar. 

Bedömning av kostnadseffektivitet för några av de rekommenderade åtgärderna 

Statens folkhälsoinstitut har bedömt kostnadseffektiviteten eller kostnadsbesparingen 

för några av de rekommenderade åtgärderna, utifrån vetenskapliga studier. 

Syftet är att ge regeringen ett ekonomiskt underlag för att besluta om att genomföra 

åtgärderna. Vi har dock funnit få användbara vetenskapliga studier, och i framtiden 

krävs mer forskning inom området. 

Hälsa och ekonomi 

Hälsa uppmärksammas alltmer som ett medel för ekonomisk utveckling. En bättre 

folkhälsa kan öka samhällets produktivitet och minska kostnaderna för samhällets 

aktörer. 

Behov av mer forskning 

I denna rapport har vi velat ge ett ekonomiskt underlag för beslut inom folkhälsoområdet. 

Arbetet har dock visat att det behövs mer forskning och ett fortsatt utvecklingsarbete 

i samverkan mellan myndigheter för att fastställa gemensamma metoder 

för kostnadsanalyser. 


Summary 

Economic estimates and assessments 

knowledge base for the public Health policy report 2010 

This report provides an indepth description of the economic estimates and assessments 

presented in the Public Health Policy Report 2010: Public health of the future 

– everyone’s responsibility. The report comprises three sections: 

1) The costs of illness to society, 

2) Budgetary costs for recommended measures and 

3) An assessment of the costeffectiveness of some of the recommended measures. 

Costs of illness to society 

In this section, the Swedish National Institute of Public Health provides a compilation 

and estimate of the costs of illness to society. The costs are based in part on the 

Institute’s own estimates and in part on a compilation of existing literature. The 

“costofillness” method is the basis of all estimates. This method is used to estimate 

direct and indirect costs resulting from disease or injury. This means that the cost 

of illness to society is based in part on the loss of resources due to production losses 

related to premature death and sickness absence (indirect costs) and in part on costs 

to the various actors of society (direct costs). According to the literature review and 

our own calculations, we estimate the costs of illness to society in Sweden to be a 

minimum of SEK 120 billion per year (at the monetary value of 2009). Indirect 

costs, i.e. production losses, account for the largest share of these costs at 60 per 

cent. A large part of the costs of illness to society are related to the living habits of 

tobacco use, alcohol consumption, physical inactivity and unhealthy eating habits, 

which are also the foremost causes of the burden of disease in Sweden. The cost of 

tobacco use, alcohol consumption, physical inactivity and unhealthy eating habits 

is estimated at SEK 55 billion per year in this report. 

Today, there are not enough underlying data and scientific studies to estimate 

the economic costs of illness in several of the public health objective domains. 

Consequently, this report does not include illness caused by work environment factors, 

excessive gambling, insufficient job security, the occurrence of contagions or 

environmental factors such as noise and air pollution. On the long term, more and 

more extensive studies of the subject are needed to be able to provide a more complete 

illustration of the economic costs of illness. 

Budgetary costs for recommended measures 

In the Public Health Policy Report 2010, the Institute presents around 60 recommendations 

of future measures. The Institute’s ambition is for the measures to con 


tribute to underlying data for political decisions throughout the mandate period, 

i.e. up to 2014. The second section of this report provides an indepth presentation 

of the basis of the budgetary costs for the recommended measures. This is limited 

to public expenditure in order to implement the measures. The budgetary cost for 

the estimated measures amounts to SEK 640–770 million. These costs are partially 

dependent on the level of ambition set by decisionmakers when deciding to implement 

a measure. Estimates of the cost of measures in objective domain 2: Economic 

and social prerequisites were not possible. 

Cost-effectiveness assessment of some of the recommended measures 

The Institute conducted an assessment of the costeffectiveness or costsavings of 

proposed measures based on published scientific studies. The objective was to provide 

the Government economic input for decisions regarding the implementation 

of measures. However, there are currently few studies that can be used to assess 

the costeffectiveness of the recommended measure proposals, meaning that more 

research in the area is needed in the future. 

Health and economy 

Health is receiving more attention as a means of economic development. From a 

societal perspective, better health may increase the potential for productivity and 

reduce costs to the actors of society. 

Concluding remarks 

That presented in this report should be viewed as an endeavour to contribute economic 

input to decisions in public health. The work of finding relevant data for this 

report has shown that there is a need for more research and continued development 

efforts in cooperation between authorities in order to establish common methods 

for cost analyses. 


Lista över förkortningar 

BMI Body mass index 

CBA Cost–benefit analysis. Kostnads–intäktsanalys 

CSDH Commission on Social Determinants of Health 

CEA Cost–effectiveness analysis. Kostnads–effektanalys 

CUA Cost–utility analysis. Kostnads–nyttoanalys 

COI Cost of illness. Den vanligaste metoden för att beräkna 

samhällsekonomiska kostnader för sjukdomar och skador. 

DALY Disability adjusted life years. Funktionsjusterade levnadsår. 

ECDC European Centre for Disease Prevention and Control 

EMEA European Medicines Agency 

EU Europeiska unionen 

FAS Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap 

FASS Farmaceutiska Specialiteter i Sverige 

FN Förenta nationerna 

Frusam Ett samarbete mellan Statens folkhälsoinstitut, Myndigheten 

för tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser samt sju 

regionförbund, som medfinansierades av Tillväxtverket. 

ICD10 International Statistical Classification of Diseases and Related 

Health Problems, WHOs klassificeringssystem för olika diagnoser. 

KFA Karolinska Institutets folkhälsoakademi 

MRSA Methicillinresistenta Staphylococcus aureus. En bakterie som är 

motståndskraftig mot vanlig antibiotika. 

MSB Myndigheten för samhällsskydd och beredskap 

MSSA Methicillinsensitive Staphylococcus aureus. Metacillinkänsliga 

stafylokocker. 

NCO Nationellt centrum för erfarenhetsåterföring från olyckor 

NordDRG Diagnosis Related Groups. Nordiskt DRGsystem. 

ReAct Action on antibiotic resistance 

SCB Statistiska centralbyrån 

SLL Stockholms läns landsting 

SMI Smittskyddsinstitutet 

SOU Statens offentliga utredningar 

TBC Tuberkulos 

QALY Quality adjusted life years. Kvalitetsjusterade levnadsår 

ULF Undersökning av levnadsförhållanden 

WHO World Health Organization. Världshälsoorganisationen 


1 

INLEDNING 


denna rapport är ett kunskapsunderlag för ”Folkhälsopolitisk rapport 2010: 

Framtidens folkhälsa – allas ansvar”. Folkhälsopolitisk rapport 2010 beskriver vikten 

av tidiga och förebyggande åtgärder för att skapa goda livsvillkor, livsmiljöer och 

levnadsvanor. Det nationella folkhälsomålet är att skapa samhälleliga förutsättningar 

för en god hälsa på lika villkor för hela befolkningen. Detta mål med tillhörande 

elva målområden (faktaruta 1) är en kompassriktning för att nå social hållbarhet 

(Regeringens proposition 2002/03:35; Regeringens proposition 2007/08:110). Vi 

ser därför uppdraget med att skriva Folkhälsopolitisk rapport 2010 och dess kunskapsunderlag 

som en del av arbetet med att skapa förutsättningar för en hållbar 

utveckling. 

Faktaruta 1. Det nationella folkhälsomålet och de elva målområdena 

MÅL FÖr FoLkHäLSan 

Det nationella folkhälsomålet är att skapa samhälleliga förutsättningar för en god 

hälsa på lika villkor för hela befolkningen. 

1. Delaktighet och inflytande i samhället 

2. Ekonomiska och sociala förutsättningar 

3. Barns och ungas uppväxtvillkor 

4. Hälsa i arbetslivet 

5. Miljöer och produkter 

6. Hälsofrämjande hälso- och sjukvård 

7. Skydd mot smittspridning 

8. Sexualitet och reproduktiv hälsa 

9. Fysisk aktivitet 

10. Matvanor och livsmedel 

11. Alkohol, narkotika, dopning, tobak och spel 

I denna rapport ger vi en fördjupad redovisning av de samhällsekonomiska analyserna 

i Folkhälsopolitisk rapport 2010 (Statens folkhälsoinstitut, 2010a). Vi presenterar 

också de metoder som använts för analyserna. Statens folkhälsoinstitut 

har utgått från Naturvårdsverkets så kallade plattformsarbete när vi definierat samhällsekonomisk 

analys. Plattformsarbetet syftar till att skapa gemensamma definitioner 

och former för samhällsekonomiska analyser bland myndigheter och andra 

organisationer (Naturvårdsverket, 2011). Representanter från ett flertal myndigheter, 

näringslivet, departement och ideella organisationer samt forskare har deltagit 

i arbetet. 

Med samhällsekonomisk analys menar Naturvårdsverket en analys av de kostnader 

och nyttor som ett styrmedel eller en åtgärd för med sig för samhället som 


helhet och dess aktörer, samt om styrmedel och åtgärder är kostnadseffektiva. Olika 

ekonomer definierar dock samhällsekonomisk analys på olika sätt. 

Här följer citat från Naturvårdsverkets rapport om beskrivningen av samhällsekonomisk 

analys som deltagarna i plattformsarbetet har enats om. 

Med begreppet samhällsekonomisk analys innefattas här både samhällsekonomisk 

konsekvensanalys (ex ante) och samhällsekonomisk utvärdering (ex post). 

Med samhällsekonomisk konsekvensanalys avses en framåtblickande analys av ett 

styrmedel eller en åtgärd. Den innehåller en beskrivning av mål, åtgärder och styrmedel 

för att komma till rätta med ett problem samt vilka konsekvenser och därtill följande 

ekonomiska konsekvenser dessa har på samhället i helhet samt för olika aktörer. 

Med samhällsekonomisk utvärdering avses här en tillbakablickande samhällsekonomisk 

analys av ett infört styrmedel eller en åtgärd och dess realiserade konsekvenser 

och därtill följande ekonomiska konsekvenser. I de fall en samhällsekonomisk konsekvensanalys 

genomförts innan styrmedlet eller åtgärden infördes kan utvärderingen 

även innefatta en analys av hur utfallet eventuellt avviker från vad som förutspåddes 

innan. Utvärderingar är även ett viktigt instrument för att följa upp och förbättra de 

samhällsekonomiska konsekvensanalyserna. 

I flera fall kan samma metoder användas för samhällsekonomisk analys av konsekvenser 

före och efter införandet av styrmedel och åtgärder. Men det finns skillnader i 

angreppssätt, metoder och inte minst i tillgängliga data mellan ex ante- och ex post- 

analyser. Härav bör samhällsekonomisk konsekvensanalys och samhällsekonomisk 

utvärdering särskiljas. 

Figur 1 ger en schematisk bild av samhällsekonomiska analyser utifrån beskrivningarna 

i Naturvårdsverkets plattformsarbete. Figuren visar även de tre slags ekonomiska 

beräkningar och bedömningar som beskrivs närmare i denna rapport. 

Naturvårdsverket poängterar behovet av att kontinuerligt utvärdera åtgärder 

som görs, eftersom utvärderingarna är viktiga underlag för de framåtblickande 

konsekvensanalyser som behövs i policyanalyserna till beslutsfattarna. 

Terminologin i plattformsarbetet skiljer sig dock något från den som används 

inom hälsoekonomin. De använder termen samhällsekonomisk utvärdering för 

både framåtblickande och bakåtblickande analyser (Naturvårdsverket, 2011). 


Figur 1. Samhällsekonomiska analyser och tre slags ekonomiska beräkningar och bedömningar 

Samhällsekonomiska 

analyser 

Samhällsekonomisk 

konsekvensanalys 

Samhällsekonomisk 

utvärdering 

Vi beskriver alltså tre slags kostnadsberäkningar och bedömningar i denna rapport. 

De är framåtblickande konsekvensanalyser och kopplade till de åtgärder som 

föreslås i Folkhälsopolitisk rapport 2010 (se figur 1): 

• samhällsekonomiska kostnader för ohälsa – för att ge en uppfattning om de 

kostnader som kan uppstå om inga ytterligare åtgärder vidtas (brukar kallas 

nollalternativ eller referensalternativ) 

• statsfinansiella kostnader avgränsade till offentliga utgifter för att genomföra 

föreslagna åtgärder 

• bedömning av föreslagna åtgärders kostnadseffektivitet. 

De tre typerna av samhällsekonomiska konsekvensanalyser beskrivs närmare i 

kapitel 2, 3 och 4. 

14 E K O N O M I S K A B E R Ä K N I N G A R O C H B E D Ö M N I N G A R 

Samhällsekonomiska 

kostnader för ohälsa 

Statsfinansiella 

kostnader 

Bedömning av 

kostnadseffektivitet

2 

SAMHÄLLSEKONOMISKA 

KOSTNADER FÖR OHÄLSA 


Inledning 

I detta kapitel sammanställer vi samhällsekonomiska kostnader för ohälsa. Statens 

folkhälsoinstitut har både samlat in och sammanställt underlag från redan genomförda 

beräkningar och gjort egna kompletterande beräkningar av samhällets kostnader 

för ohälsa. Syftet med sammanställningen är att uppskatta samhällets ekonomiska 

kostnader för ohälsa utifrån befintliga underlag. Dessa kostnader är bland 

annat intressanta att jämföra med de statsfinansiella kostnaderna för att genomföra 

rekommenderade åtgärder, som redovisas i kapitel 5. 

En samhällsekonomisk kostnad är en alternativ kostnad för en viss resurs 

användning, det vill säga det värde som en viss resurs hade gett i en alternativ 

användning. När man beräknar kostnaden för ohälsa är detta värde kostnaden för 

de varor och tjänster som ett samhälle går miste om på grund av sjukdom eller skada 

(Statens folkhälsoinstitut, 2003). 

Inom vart och ett av folkhälsans 11 målområden finns olika faktorer som direkt 

påverkar hälsan (bestämningsfaktorer), antingen positivt (till exempel fysisk aktivitet) 

eller negativt (till exempel tobaksbruk). Faktorerna kan i sin tur ge upphov till 

hälsoutfall i form av sjukdomar, skador eller dödsfall. I denna rapport har vi beräknat 

kostnaderna för dessa hälsoutfall. Figur 2 visar ett schematiskt förlopp från 

ett målområde till ett hälsoutfall. Förloppet kan till exempel gå från målområde 8: 

Sexualitet och reproduktiv hälsa, där en av faktorerna som påverkar hälsa är oskyddat 

sex. Exempel på hälsoutfall relaterat till oskyddat sex är abort och klamydia. 

Figur 2. Relationen mellan målområde, faktor som påverkar hälsa och hälsoutfall 

Målområde Faktorer som påverkar hälsa 

(bestämningsfaktorer) 


Hälsoutfall och 

andra effekter 

I denna rapport har Statens folkhälsoinstitut sammanställt och beräknat kostnaden 

för ohälsa inom folkhälsans målområde 5 och 8–10 och vissa delar av 11 (se faktaruta 

1). Däremot saknas underlag för att sammanställa och beräkna kostnaden 

för ohälsa inom målområde 4, 7 och vissa delar av 11. Vidare har vi inte inkluderat 

målområde 1–3 i sammanställningen, eftersom de inte direkt påverkar hälsan. 

Dessa målområden utgör dock grundläggande förutsättningar för utvecklingen av 

hälsa inom andra målområden, d.v.s. målområde 4, 5 och 7–11. Även målområde 

6 har uteslutits från kostnadssammanställningen, eftersom det avser bara en aktör 

inom folkhälsoarbetet hälso och sjukvården vars budget inkluderar folkhälsoarbete. 

Kostnaderna för ohälsa presenteras per målområde. För varje målområde presenterar 

vi också vilka hälsopåverkande faktorer som är utgångspunkt för beräk

ningarna och vilka hälsoutfall i form av sjukdomar eller skador som har inkluderats 

i analysen. 

Metod för att beräkna och samla in data 

Cost of illness (COI) är den vanligaste metoden för att beräkna samhällsekonomiska 

kostnader för sjukdomar och skador. (Statens folkhälsoinstitut, 2003). 

I Folkhälsopolitisk rapport 2010 sammanställs alla kostnader i 2009 års penningvärde 

(Statens folkhälsoinstitut, 2010a). I denna rapport presenterar vi kostnaderna 

för respektive hälsoutfall i det års penningvärde som är utgångspunkten 

för beräkningarna. (Om beräkningarna är baserade på data från 2003 presenteras 

kostnaderna alltså i 2003 års penningvärde.) När vi jämför kostnader från olika år 

räknar vi dock upp alla värden till 2009 års penningvärde. 

Beskrivning av COI-metoden 

Med metoden COI beräknas både de direkta och de indirekta samhällsekonomiska 

kostnaderna för en sjukdom eller en skada. 

De direkta kostnaderna avser den resursanvändning som åtgärden kräver. Dessa 

kostnader kan uppstå i t.ex. kommuner, landsting, företag och organisationer, 

intresseföreningar och frivilliga organisationer samt för individerna själva. 

De indirekta kostnaderna utgörs av produktionsbortfall i samhällsekonomin, 

dvs. skillnaden mellan vad som produceras och vad som skulle ha kunnat produceras 

(Statens folkhälsoinstitut, 2003). Produktionsbortfallet kan orsakas till följd av 

sjukdom eller för tidig död (Rice, 2000). 

Ibland inkluderas i beräkningarna kostnader som orsakas av sänkt livskvalitet 

eller lidande p.g.a. sjukdom eller skada. Forskarna är överens om att dessa kostnader 

är ett viktigt och försummat område. Det behövs bättre underlag om kostnaderna 

för att man ska kunna göra fullständigare samhällsekonomiska beräkningar 

i framtiden. 

COIberäkningar kan vara incidens eller prevalensbaserade. Prevalensbaserade 

beräkningar gäller kostnaden för samtliga fall av en sjukdom under en viss tidsperiod, 

oavsett vilket stadium de befinner sig i. Incidensen är i stället antalet nya fall 

av en sjukdom (Olofsson, 2008; Tarricone, 2006). De prevalensbaserade beräkningarna 

visar en årlig kostnad, medan de incidensbaserade beräkningarna visar en livstidskostnad 

(Olofsson, 2008). Generellt ger en prevalensbaserad beräkning något 

högre kostnader, speciellt om den gäller långvariga sjukdomar (Tarricone, 2006). 

När man beräknar produktionsbortfall finns det två huvudsakliga ansatser: 

1. humankapitalmetoden och 2. friktionskostnadsmetoden. Humankapitalmetoden 

uppskattar värdet av förlorad produktion baserat på individers bruttoinkomst tillsammans 

med de sociala avgifterna. Man kan även beräkna värdet av förlorad 

produktion inom hushållsarbetet med metoden (Drummond, Sculpher, Torrance, 

O’Brien, & Stoddart, 2005). Med friktionskostnadsmetoden beror värdet av produktionsbortfallet 

på tiden det tar att ersätta den arbetare som inte längre kan 


arbeta till följd av sjukdom eller död (Drummond et al., 2005). I COIberäkningar 

använder man främst humankapitalmetoden, vilket också alla studier som presenteras 

i denna rapport har gjort (Olofsson, 2008). 

Med direkta kostnader menar vi i denna rapport 

• hälso och sjukvårdens kostnader för sluten och öppenvården 

• kostnader för läkemedel 

• rehabiliteringskostnader. 

Slutenvårdskostnader uppstår när någon skrivs in på sjukhuset. Öppen vårdskostnader 

uppstår när någon besöker till exempel en hälsocentral eller en läkarmottagning 

utan att läggas in. 

Med indirekta kostnader menar vi produktionsbortfall till följd av sjukdom eller 

för tidig död. 

De övriga kostnader som presenteras är bland annat rättsväsendets och räddningstjänstens 

kostnader. Närmare presentation av de övriga kostnaderna finns 

under respektive hälsoutfall nedan. 

Insamling av data 

Utifrån tidigare beräkningar som genomförts i Sverige har vi samlat in uppgifter om 

samhällskostnader för faktorer som påverkar hälsan inom olika målområden. Vi 

har sammanställt uppgifter om följande faktorer: 

• målområde 5: miljöer som kan relateras till skador och uvstrålning 

• målområde 9: fysisk aktivitet (sjukdomar relaterade till brist på fysisk aktivitet) 

• målområde 10: livsmedelsinfektioner och energibalans 

• målområde 11: skadlig alkoholkonsumtion, narkotikabruk och tobaksbruk. 

Statens folkhälsoinstitut presenterar i denna rapport direkta och indirekta kostnader 

för varje hälsoutfall. Ett problem är dock att olika rapporter har inkluderat 

olika typer av kostnader i sina beräkningar av direkta kostnader. När det varit 

befogat har vi därför exkluderat några kostnadstyper i våra beräkningar av ”övriga 

kostnader”, så att dessa kostnader blivit mer jämförbara. 

Statens folkhälsoinstitut har vidare gjort egna beräkningar inom målområde 

8: Sexualitet och reproduktiv hälsa för faktorerna oskyddat sex, där vi fokuserat 

på hälsoutfallen klamydia och abort. Inom hälsoutfallet sexuellt våld och tvång 

har vi endast räknat på läkemedelskostnader för mäns våld mot kvinnor i nära 

relationer, medan resterande samhällskostnader är hämtade från Socialstyrelsen 

(2006a). För dessa beräkningar har vi hämtat uppgifter från Apotekens service 

(Apotekens service, 2010), Socialstyrelsens dödsregister (Socialstyrelsen, 2010a), 

Försäkringskassan och NordDRG, som är ett register över kostnad per patient 

(Centrum för patientklassificering, 2009). Statens folkhälsoinstituts egna beräkningar 

presenteras i detalj i bilaga 1. 


Kostnader för ohälsa 

Målområde 5. MiLjÖer oCH produkter 

kostnaderna beräknas för skador p.g.a. uv-strålning och för olycksfall i miljöer som kan relateras 

till skador, det vill säga drunkning, fallolyckor för äldre, vägtrafikolyckor och självmord. 

Vi har hämtat uppgifter om samhällsekonomiska kostnader för drunkning, vägtrafikolyckor 

och självmord från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap 

(MSB) och Nationellt centrum för erfarenhetsåterföring från olyckor (NCO) 

(Myndigheten för samhällsskydd och beredskap [MSB], 2009, 2010; Nationellt 

centrum för erfarenhetsåterföring från olyckor [NCO], 2004). Vidare har vi hämtat 

uppgifter om samhällsekonomiska kostnader för olika typer av hudcancer till 

följd av uvstrålning från Tingshög, Synnerstad, Carlsson och Rosdahl (2007). 

Uppgifterna om samhällsekonomiska kostnader för fallolyckor bland äldre kommer 

från en rapport av Statens folkhälsoinstitut (Statens folkhälsoinstitut, 2009a). 

Alla kostnader för målområde 5 presenteras i tabell 2.1. 

tabell 2.1. Samhällsekonomiska kostnader inom målområde 5 (miljoner kronor) i 2009 års penningvärde 

(underlagets penningvärde inom parantes) 

Drunkning 

(2005) 

Vägtrafikolyckor 

(2005) 

Självmord 

(2001) 

Hudcancer 

(2005) 

Fallolyckor 

äldre (2006) 

indirekta kostnader direkta kostnader 

För tidig 

död 

626 

(585) 

3 100 

(2 900) 

2 365 

(2 109) 

530 

(495) 

4 744 

(4 500) 

Sjukfrånvaro 

74 

(69) 

6 200 

(5 800) 

2 793 

(2 491) 

95 

(89) 

4 744 

(4 500) 

Slutenvård 

29 

(27) 

822 

(768) 

276 

(246) 

130 

(122) 

4 869 

(4 644) 

Öppenvård 

5 

(5) 

472 

(441) 

353 

(315) 

581 

(543) 

191 

(181) 

Läkemedel 

1 

(0,9) 

64 

(60) 

52 

(46) 

Övrigt totala 

kostnader 

13 

(12) 

1 674 

(1 564) 

172 

(155) 

748 

(699) 

12 332 

(11 563) 

6 011 

(5 362) 

– – 1 336 

(1 249) 

– – 14 548 

(13 825) 

totalt 11 365 13 906 6 126 1 602 117 1 859 34 975 

Kostnaderna för ett urval av de faktorer som påverkar hälsa inom målområde 5 

uppgick till 35 miljarder kronor (2009 års penningvärde). De indirekta kostnaderna 

utgjorde den största andelen och uppgick till 24 miljarder kronor, det vill 

säga 72 procent av de totala kostnaderna, medan de direkta kostnaderna utgjorde 

28 procent. Mest kostade fallolyckor bland äldre, 15 miljarder kronor, vilket var 

42 procent av de totala kostnaderna. 


Drunkning 

År 2005 omkom eller skadades 440 personer till följd av drunkningsolyckor 

(MSB, 2010). I detta antal ingår inte avsiktliga eller självdestruktiva drunkningar, 

drunkningar till följd av övergrepp eller drunkningar med oklar avsikt. Drunkningsolyckorna 

ligger till grund för de COIberäkningar som MSB har genomfört. 

Beräkningarna är incidensbaserade men i vissa fall har prevalensdata använts. 

I tabell 2.2 presenteras kostnaderna i 2005 års penningvärde. 

tabell 2.2. Samhällsekonomiska kostnader för drunkning i 2005 års penningvärde (miljoner 

kronor) 


För tidig 

död 

Sjukfrånvaro 

Slutenvård 


Öppenvård 

Läkemedel 

Övrigt totala 

kostnader 

Drunkning 585 69 27 5 1 12 699 

År 2005 uppskattades de samhällsekonomiska kostnaderna för drunkningsolyckor 

till 699 miljoner kronor. 

De indirekta kostnaderna var störst: 654 miljoner kronor, det vill säga 93 procent 

av de totala kostnaderna. 90 procent av de indirekta kostnaderna, 585 miljoner 

kronor, kom från produktionsbortfall till följd av för tidig död (MSB, 2010). 

Kostnaderna för hälso och sjukvården samt läkemedelskostnaderna uppgick till 

33 miljoner kronor, dvs. cirka 5 procent av de totala kostnaderna. Slutenvården 

kostade mest och stod för 81 procent av de direkta kostnaderna, cirka 27 miljoner 

kronor (MSB, 2010). 

De övriga kostnaderna i tabell 2.2 kom från räddningstjänsten, rehabilitering och 

eftervård, totalt 12 miljoner kronor (MSB, 2010). Räddningstjänsten kostade 1,6 

miljoner kronor och rättsväsendets 2,1 miljoner kronor. Vidare kostade vård i hemmet 

eller särskilt boende till följd av drunkningsskador cirka 7,8 miljoner kronor. 

Resterande del, 4,8 miljoner kronor, var kostnader för så kallad informell vård av 

anhöriga. 

MSB (2010) presenterade även kostnader för egendomsskador, försäkringsadministration, 

transporter samt socialförsäkringsadministration, men dessa kostnader 

har uteslutits i denna rapport. Totalt uppskattade MSB kostnaderna för drunkningsolyckor 

till 730 miljoner kronor år 2005 (MSB, 2010).

Vägtrafikolyckor 

År 2005 anmäldes knappt 375 000 vägtrafikolyckor till trafikförsäkringen. MSB 

antog dock att dessa olyckor endast utgjorde 75 procent av det totala antalet, vilket 

innebär att det egentligen skedde cirka 500 000 olyckor det året. Cirka 43 000 

personer skadades lindrigt av trafikolyckorna, och 14 000 skadades svårt. Ungefär 

440 personer dog (MSB, 2009). I tabell 2.3 presenteras de samhällsekonomiska 

kostnaderna för vägtrafikolyckor i 2005 års penningvärde. 

tabell 2.3 Samhällsekonomiska kostnader för vägtrafikolyckor i 2005 års penningvärde (miljoner 

kronor) 


För tidig 

död 

Sjukfrånvaro 

Slutenvård 

Öppenvård 

Läkemedel 

Övrigt totalt 

Vägtrafikolyckor 2 900 5 800 798 441 60 1 564 11 563 

Totalt kostade vägtrafikolyckorna 11,5 miljarder kronor år 2005. 

De indirekta kostnaderna uppgick till 8,7 miljarder kronor, dvs. 75 procent av de 

totala kostnaderna. En tredjedel av kostnaderna, 2,9 miljarder kronor, berodde på 

dödsfall. Resterande två tredjedelar, 5,8 miljoner kronor, var kostnader för skador 

som förhindrade arbete (MSB, 2009). 

De direkta kostnaderna var cirka 1,3 miljarder kronor, dvs. 11 procent av de 

totala kostnaderna. Detta inkluderade kostnaderna för slutenvård (798 miljoner 

kronor), öppenvård (441 miljoner kronor) och läkemedel eller hjälpmedel (60 miljoner 

kronor) (MSB, 2009). 

De övriga kostnaderna i tabell 2.3 utgörs av kostnader för rehabilitering, eftervård, 

rättsväsendet och räddningstjänsten, totalt 1,6 miljarder kronor. Vid en trafikolycka 

krävs ofta insatser från räddningstjänsten, som till exempel kan behöva 

dirigera om trafiken eller skära loss människor från bilvrak. Räddningstjänstens 

arbete vid trafikolyckor beräknades kosta 25 miljoner kronor år 2005. Vidare kostade 

rehabilitering och vård i hemmet eller boende till följd av trafikskador 1,2 

miljarder kronor. Vägtrafikolyckorna kostade också rättsväsendet 265 miljoner 

kronor. Rättsväsendet belastas oavsett om det handlar om olyckor eller avsiktliga 

händelser. Kostnaderna gäller polisutryckning och utredning i samband med själva 

olyckstillfället samt förundersökning, inklusive kostnaden för åklagare, och eventuell 

rättegång (MSB, 2009). 

MSB presenterade även kostnader för egendomsskador, försäkringsadministration, 

transporter och socialförsäkringsadministration. Dessa kostnader har dock 

uteslutits i denna rapport. Totalt uppskattade MSB kostnaderna för vägtrafikolyckor 

till 21 miljarder kronor år 2005 (MSB, 2009). 


Självmord 

Antalet självmord har sjunkit bland personer över 25 år det senaste decenniet, men 

ökat något bland personer i åldern 15–25 år. Självmord är den vanligaste dödsorsaken 

för män i åldern 15–44 år och den näst vanligaste för kvinnor (Karolinska 

Institutets folkhälsoakademi [KFA], (2009a). Vidare har självmordsförsöken ökat 

sedan 1997, främst bland unga (KFA, 2009b). 

År 2001 begick knappt 1 200 personer självmord i Sverige, och cirka 7 000 personer 

vårdades för självmordsförsök (NCO, 2004). Varje år dör dessutom ett antal 

personer eller är med i olyckor utan att någon vet om de varit avsiktliga. Sådana 

osäkra fall har inte inkluderats i beräkningarna av samhällskostnaderna. I tabell 2.4 

presenteras de samhällsekonomiska kostnaderna för självmord och självmordsförsök 

i 2001 års penningvärde. 

tabell 2.4 Samhällsekonomiska kostnader för självmord och självmordsförsök i 2001 års penningvärde 

(miljoner kronor) 


För tidig 

död 

Sjukfrånvaro 

Slutenvård 


Öppenvård 

Läkemedel 


Självmord 2 109 – – – – 2 2 111 

Självmordsförsök – 2 491 246 315 46 153 3 251 

totalt 2 109 2 491 246 315 46 155 5 362 

Totalt kostade självmorden och självmordsförsöken 5 miljarder kronor år 2001, 

varav självmorden stod för 40 procent. Tyvärr saknas dock kostnader för lidande 

och välfärdsförluster bland drabbade och anhöriga som anses vara väsentliga vid 

självmord och självmordsförsök. 

De indirekta kostnaderna uppgick till 4,6 miljarder kronor, dvs. 86 procent av de 

totala kostnaderna. Produktionsbortfall till följd av för tidig död kostade 2 miljarder 

kronor, medan sjukfrånvaro till följd av självmordsförsök kostade 2,5 miljarder 

kronor (NCO, 2004). 

De direkta kostnaderna gällde endast självmordsförsök och uppgick till 610 miljoner 

kronor, dvs. 11 procent av de totala kostnaderna. För fullbordade självmord 

uppskattades inga direkta kostnader (NCO, 2004). NCO beräknade inte heller 

kostnaderna för öppenvård, medan kostnaderna för vårdbehov fördelades på långvarig 

respektive kortvarig sjukdom utifrån vårdtiden. Öppenvårdskostnaderna i 

tabell 2.4 är de kostnader som avser långvarig sjukdom. Totalt kostade självmordsförsöken 

hälso och sjukvården 561 miljoner kronor år 2001, medan kostnaderna 

för läkemedel uppgick till 46 miljoner kronor.

Många som försöker begå självmord lider av en depression som de blir sjukskrivna 

och rehabiliterade för efter självmordsförsöket. Rehabiliteringskostnader ingår i de 

övriga kostnaderna i tabell 2.4 och uppgick till 140 miljoner kronor. Resterande 

15 miljoner kronor var kostnader för räddningstjänsten (NCO, 2004). 

NCO (2004) presenterade också administrativa kostnader och kostnader för 

transporter. Dessa kostnader har dock uteslutits i denna rapport. Totalt uppskattade 

NCO kostnaderna för självmord och självmordsförsök till 5,5 miljarder kronor 

år 2001. 

Uv-strålning 

Uvstrålning medför risk för hudcancer, och solning är den enda kända yttre orsaken 

till att människor får tumörer i huden. Antalet nya fall av hudcancer har ökat 

de senaste åren, liksom antalet döda (Tingshög et al., 2007). Det finns olika typer 

av hudcancer, till exempel malignt melanom, basalcellscancer, skivepitelcancer och 

aktinisk keratos. Malignt melanom är vanligast. I tabell 2.5 presenteras de samhällsekonomiska 

kostnaderna för de vanligaste hudcancerformerna i 2005 års penningvärde, 

utifrån Tingshög et al. (2007). Beräkningarna är prevalensbaserade. 

tabell 2.5 Samhällsekonomiska kostnader för hudcancer i 2005 års penningvärde (miljoner kronor) 


För tidig 

död 

Sjukfrånvaro 

Slutenvård 

Öppenvård 

Läkemedel 


Hudcancer 495 89 122 543 – – 1 249 

Hudcancer kostade samhället 1,2 miljarder kronor år 2005. 

De indirekta kostnaderna uppgick till 584 miljoner kronor, dvs. 47 procent av 

de totala kostnaderna. 16 procent av de indirekta kostnaderna, 89 miljoner kronor, 

kom från produktionsbortfall till följd av sjukfrånvaro. Den långvariga sjukfrånvaron 

kostade 48 miljoner kronor, den kortvariga 12 miljoner kronor och den permanenta 

29 miljoner kronor. Vidare kom 85 procent av de indirekta kostnaderna från 

produktionsbortfall till följd av för tidig död. 

De direkta kostnaderna för hudcancer uppgick till 665 miljoner kronor, dvs. 

53 procent av de totala kostnaderna. Här ingår dock inte kostnaderna för undersökningar 

i syfte att diagnostisera hudcancer men där diagnos uteslutits, p.g.a. 

bristfälliga data. Tingshög et al. (2007) fördelade öppenvårdskostnaderna mellan 

primärvården och öppenvården, men Statens folkhälsoinstitut har summerat dem. 

Öppenvården kostade därmed 540 miljoner kronor. Vidare exkluderade Tingshög 

et al. (2007) kostnaderna för läkemedel. 


Fallolyckor bland äldre 

Varje dag dör mer än 3 äldre personer (över 65 år) till följd av fallolyckor, dvs. cirka 

1 200 personer per år. Statens folkhälsoinstitut uppskattade hälso och sjukvårdens 

kostnader (slutenvårdskostnaden) för dessa dödsfall till 44 miljoner kronor 

år 2006. Vidare vårdades cirka 43 000 äldre på sjukhus för fallskador, t.ex. för 

höft och axelfrakturer, och uppskattningsvis 65 000 äldre sökte vård på akutmottagningar 

men skickades hem efter läkarbesöket (Statens folkhälsoinstitut, 2009a). 

I tabell 2.6 presenteras de samhällsekonomiska kostnaderna för fallolyckor bland 

äldre i 2006 års penningvärde. 

tabell 2.6 Samhällsekonomiska kostnader för fallolyckor bland äldre i 2006 års penningvärde 



För tidig 

död 

Sjukfrånvaro 

Slutenvård 

Öppenvård 


Läkemedel 


Fallolyckor 4 500 4 500 4 644 181 – – 13 825 

Fallolyckor bland äldre kostade samhället nästan 14 miljarder kronor år 2006. 

I denna rapport har produktionsbortfall beräknats enligt humankapitalmetoden, 

och därför exkluderas det eventuella produktionsvärde som pensionärer bidrar 

med. Statens folkhälsoinstitut (2009a) har i stället uppskattat förlusten i livskvalitet 

för fallolyckor bland äldre utifrån förlorade kvalitetsjusterade levnadsår (QALY= 

quality adjusted life years). Ett förlorat QALY har beräknats till 650 000 kronor i 

2005 års penningvärde (Borgström, Sobocki, Ström, & Jonsson, 2007), vilket ligger 

till grund för uppskattningen i Statens folkhälsoinstituts rapport (2009a). 

Äldres livskvalitet uppskattas ha försämrats med 14 000 QALY till följd av fallolyckor. 

7 000 av dessa förlorade QALY är relaterade till död och 7 000 till svåra 

skador. Detta motsvarar cirka 9 miljarder kronor (14 000 QALY gånger 650 000 

kronor), vilket är en uppskattning av vad samhället är berett att betala för att undvika 

hälsoförluster som fallolyckor orsakar. I denna rapport presenteras dessa 9 

miljarder kronor under indirekta kostnader i tabell 2.6 (Statens folkhälsoinstitut, 

2009a). 

Värdet av 1 QALY som vi har använt i denna rapport baseras på så kallade betalningsviljestudier 

där befolkningen tillfrågas om sin betalningsvilja. Värdet kan dock 

variera beroende på studiens ansats. En del forskare förespråkar t.ex. att man utgår 

från en budget som är beslutad av politiker, som i sin tur är valda av folket (Culyer 

et al., 2007). Uppgifterna om livskvalitet och värderingen av dem är alltså osäkra, 

framför allt när det gäller betalningsviljan för 1 QALY, och siffrorna bör tolkas med 

försiktighet.

Att vårda cirka 43 000 äldre på sjukhus beräknas kosta 4,6 miljarder kronor per 

år (se tabell 2.6). Det saknas dock uppgifter om hur många äldre som söker vård 

på hälsocentraler till följd av skador. Kostnaden för de äldre som söker vård på 

akutmottagningar efter en fallolycka men får åka hem samma dag presenteras 

under öppenvårdskostnader. De direkta kostnaderna för fallolyckor uppgick till 

5 miljarder kronor år 2006, dvs. cirka en tredjedel av de totala kostnaderna (Statens 

folkhälsoinstitut, 2009a). 

Målområde 8. SexuaLitet oCH reproduktiv HäLSa 

kostnaderna beräknas för sexuellt våld och tvång (mäns våld mot kvinnor) och oskyddat 

sex (klamydia och abort). 

Inom målområde 8 har Statens folkhälsoinstitut både sammanställt tidigare kostnadsberäkningar 

och gjort nya. Kostnaderna för mäns våld mot kvinnor i nära 

relationer har vi hämtat från Socialstyrelsen (2006a), medan vi själva har beräknat 

kostnaderna för läkemedel. Statens folkhälsoinstitut har även beräknat kostnaderna 

för klamydia och aborter, som är vanliga följder av oskyddat sex. I tabell 2.7 

presenteras de samlade samhällsekonomiska kostnaderna för några av de hälsopåverkande 

faktorerna inom målområde 8. De kostnader som Statens folkhälsoinstitut 

har beräknat presenteras mer utförligt i bilaga 1. 

tabell 2.7 Samhällsekonomiska kostnader inom målområde 8 (miljoner kronor) i 2009 års penningvärde 

(underlagets penningvärde inom parantes) 

Mäns våld mot 

kvinnor (2004) 

Klamydia 

(2006) 

Abort 

(2008) 


För tidig 

död 

79 

(74) 

Sjukfrånvaro 

671 

(626) 

Slutenvård 

12 

(11) 

– – 5 

(4,3) 

– 196 

(197) 

33 

(33) 

Öppenvård 

20 

(19) 

311 

(295) 

311 

(312) 

Läkemedel 

43 

(40) 

2 

(1,7) 

6 

(6,4) 


1 313 

(1 224) 

2 138 

(1 994) 

– 318 

(301) 

– 546 

(548,4) 

totalt 79 867 50 642 51 1 313 3 002 

De samhällsekonomiska kostnaderna inom målområde 8 uppgick till 3 miljarder 

kronor, varav 70 procent var kostnader för mäns våld mot kvinnor i nära relationer. 


Mäns våld mot kvinnor 

Enligt Socialstyrelsen (2006a) polisanmäls varje år 23 000 fall av kvinnomisshandel, 

drygt 2 000 fall av grov kvinnofridskränkning, närmare 18 000 fall av olaga hot 

mot kvinnor och drygt 15 000 fall av ofredande av kvinnor. Dessutom är det många 

fall som aldrig polisanmäls (Socialstyrelsen, 2006a). 

Det är komplicerat att beräkna kostnaderna för våld mot kvinnor i nära relationer, 

eftersom data är svårtillgängliga. Rapporterna till patientregistren är ofullständiga, 

och därmed måste beräkningarna baseras på antaganden om det lägsta och 

högsta antalet våldsutsatta kvinnor per år (Socialstyrelsen, 2006a). Kostnaderna 

beräknas alltså för både det högsta och det lägsta antalet, och resultatet presenteras 

i intervaller. I tabell 2.8 presenteras kostnaderna som ett genomsnitt av detta intervall, 

och Socialstyrelsens (2006a) kostnader presenteras inom parantes. 

Socialstyrelsen (2006a) antar att 75 000 kvinnor utsätts för våld i nära relationer 

varje år, och att 16 kvinnor dör. Ytterligare 1 kvinna antas begå självmord till följd 

av våldet, och 4 män antas begå självmord i anslutning till att de dödar sin partner 

eller före detta partner. Kostnaden för mäns våld mot kvinnor presenteras i tabell 2.8. 

tabell 2.8 Samhällsekonomiska kostnader för mäns våld mot kvinnor i nära relationer i 2004 års 

penningvärde (miljoner kronor) 

Mäns våld 

mot kvinnor 


För tidig 

död 

74 

(53–94 1 ) 

Sjukfrånvaro 

Slutenvård 

626 11 

(7–17 1 ) 


Öppenvård 

19 

(14–23 1 ) 

Läkemedel 


40 1 224 1 994 

1. Socialstyrelsens kostnader anges som ett intervall från det lägsta till det högsta antagna antalet kvinnor 

som utsatts för våld i nära relationer. 

Totalt kostade våld mot kvinnor i nära relationer samhället cirka 2 miljarder kronor 

år 2004. 

De indirekta kostnaderna utgjorde 35 procent av de totala kostnaderna. 

Produktionsbortfallet till följd av död kostade cirka 75 miljoner kronor. Här inkluderades 

både kvinnor som dött till följd av misshandel (av mord eller självmord) 

och män som tagit sitt liv för att de misshandlat eller dödat. Vidare kostade kvinnors 

sjukskrivningar till följd av våld 525 miljoner kronor. Produktionsbortfallet 

för män som frihetsberövats då de dömts för våld i nära relationer kostade 100 

miljoner kronor (Socialstyrelsen, 2006a). 

De direkta kostnaderna för våld mot kvinnor i nära relationer uppgick till 70 

miljoner kronor, det vill säga 3,5 procent av de totala kostnaderna. I genomsnitt 

fick 210–570 kvinnor över 15 år slutenvård till följd av våld i nära relationer årligen 

(Socialstyrelsen, 2006a), vilket kostade cirka 10 miljoner kronor per år. Vidare uppskattade 

Socialstyrelsen (2006a) utifrån Statistiska centralbyråns (SCB:s) undersök

ningar av levnadsförhållanden (ULF) att 9 700–13 500 kvinnor årligen sökte sig till 

primärvården till följd av våld i nära relationer, och enligt en uppskattning utifrån 

patientregistret fick sjukhusens öppenvård cirka 3 000 besök per år. Öppenvården 

kostade då i genomsnitt 19 miljoner kronor per år. Statens folkhälsoinstitut har 

också beräknat att läkemedlen för kvinnor som utsatts för våld i nära relationer 

kostade 40 miljoner kronor (se bilaga 1). 

Kolumnen för övrigt i tabell 2.8 utgörs av kostnader för rättsväsendet, kriscentrum 

och kvinnojourer. Våld mot kvinnor i nära relationer kostade polisväsendet 

623 miljoner kronor år 2004. Vidare hade åklagarmyndigheten en kostnad på 171 

miljoner kronor, domstolarna 157 miljoner kronor och kriminalvården 193 miljoner 

kronor. Kostnaderna för kriscentrumen var 44 miljoner kronor och för kvinnojourerna 

36 miljoner kronor (Socialstyrelsen, 2006a). De totala övriga kostnaderna 

uppgick till 1,2 miljarder kronor. 

Socialstyrelsen presenterade också kostnader för produktionen för frivilligt 

arbete, immateriella kostnader, Försäkringskassans och socialtjänstens kostnader 

samt kostnaderna för olika transfereringar som innebär en statsfinansiell överföring 

av medel från vissa sociala grupper till andra sociala grupper via till exempel skatter, 

men dessa kostnader har uteslutits i denna rapport (Statens folkhälsoinstitut, 

2003). Totalt uppskattade Socialstyrelsen kostnaderna för våld mot kvinnor i nära 

relationer till 2,7–3,3 miljarder kronor år 2004. 

Klamydia 

Klamydia är en infektion som orsakas av bakterien Chlamydia trachomatis och som 

smittar vid oskyddat sex. Klamydia är i dag den vanligaste rapporterade sexuellt 

överförda infektionen (Smittskyddsinstitutet [SMI], 2010a). Ofta saknar den smittade 

symtom, och infektionen upptäcks oftast genom screening (Gottlieb & von 

Schoultz, 2004). De samhällsekonomiska kostnaderna för klamydia har beräknats 

av Statens folkhälsoinstitut. 

År 2006 rapporterades 32 524 fall av klamydia till Smittskyddsinstitutet, varav 

18 441 fall gällde kvinnor (SMI, 2010b). En obehandlad klamydiainfektion kan ge 

senare komplikationer, speciellt för kvinnor. I kostnaderna för klamydia inkluderas 

både äggledarinflammation och infertilitet. Vi har dock endast uppskattat de direkta 

kostnaderna för klamydia samt klamydiarelaterad äggledarinflammation och infertilitet. 

De indirekta kostnaderna antas vara relativt låga och har därför exkluderats 

i denna rapport. Kostnaderna presenteras i tabell 2.9 och beräkningarna i bilaga 1. 

tabell 2.9 Direkta kostnader för klamydia i 2006 års penningvärde (miljoner kronor) 


För tidig 

död 

Sjukfrånvaro 

Slutenvård 

Öppenvård 

Läkemedel 


Klamydia – – 4,3 295 1,7 – 301 


De direkta kostnaderna för klamydia uppgick till 300 miljoner kronor år 2006, 

vilket även motsvarade den totala kostnaden. Klamydia behandlas främst inom 

öppenvården, varför öppenvårdskostnaderna står för merparten av de totala kostnaderna 

(98 procent). 

Abort 

Antalet aborter ökade under perioden 1995–2008, men minskade under 2009 

(Socialstyrelsen, 2009; Statens folkhälsoinstitut, 2010a). År 2008 genomfördes 25,7 

aborter per 100 kända graviditeter, totalt 38 053 stycken (Socialstyrelsen, 2009). 

I huvudsak praktiseras två abortmetoder i Sverige: farmakologisk och kirurgisk 

metod. Vid tidiga aborter använder man farmakologisk metod och vid sena 

aborter får kvinnan först ett läkemedel (farmakologisk metod) och därefter genomförs 

ett kirurgiskt ingrepp (gynekologisk skrapning) (Socialstyrelsen, 2006b). 

Socialstyrelsen har beräknat kostnaderna för både farmakologisk och kirurgisk 

metod. Kostnaderna presenteras i tabell 2.10 och beräkningarna i bilaga 1. 

tabell 2.10 Samhällsekonomiska kostnader för abort i 2008 års penningvärde (miljoner kronor) 


För tidig 

död 

Sjukfrånvaro 

Slutenvård 


Öppenvård 

Läkemedel 


Abort – 197 33 312 6,4 – 548,4 

Totalt kostade aborterna samhället 550 miljoner kronor år 2008, varav 36 procent 

var kostnader för sjukfrånvaro till följd av abort. 

Både farmakologisk och kirurgisk abort utförs vanligen i öppenvården, vilket 

innebär att patienten inte läggs in på sjukhus. Därmed stod öppenvården för den 

största kostnaden av de totala abortkostnaderna, 57 procent. Sena aborter görs 

dock vanligtvis inom slutenvården, och dessa aborter kostade 33 miljoner kronor. 

Målområde 9. FySiSk aktivitet 

kostnaderna beräknas för sjukdomar som kan orsakas av låg fysisk aktivitet, till exempel 

tjocktarmscancer, bröstcancer, högt blodtryck, hjärt- och kärlsjukdomar, depression och 

ångest, diabetes typ 2 och benskörhet. 

Inom målområde 9 har Statens folkhälsoinstitut sammanställt de samhällsekonomiska 

direkta och indirekta kostnaderna för sjukdomar som kan orsakas av fysisk 

inaktivitet: tjocktarmscancer, bröstcancer, högt blodtryck, kärlkramp, ischemisk hjärtsjukdom, 

stroke, depression och ångest, diabetes typ 2 samt benskörhet. Underlaget 

är hämtat från rapporten Fysisk inaktivitet – produktionsbortfall och sjukvårdskostnader 

av Bolin och Lindgren (2006), som har beräknat kostnaden för respektive sjukdom 

utifrån den relativa risken att drabbas av den om man är fysiskt inaktiv.

En vanlig rekommendation för fysisk aktivitet är 30 minuters pulshöjande rörelse 

per dag, vilket två tredjedelar av de vuxna i Sverige utför. När det gäller barn har 

till exempel andelen som går eller cyklar till skolan minskat sedan 2004, enligt den 

nationella folkhälsoenkäten Hälsa på lika villkor (Statens folkhälsoinstitut, 2009b). 

Bolin och Lindgren (2006) hämtade data om svenska folkets motionsvanor från 

SCB:s ULFundersökningar, som har fem svarsalternativ för graden av motion: 

1) ingen motion, 2) motion då och då, 3) motion regelbundet minst cirka en gång 

per vecka, 4) motion regelbundet cirka två gånger i veckan och 5) motion med hög 

intensitet minst två gånger i veckan (Statistiska centralbyrån [SCB], 2009). ULFundersökningarna 

kategoriserar alltså inte svaren utifrån rekommendationen om 

30 minuters fysisk aktivitet om dagen. I stället anses de som valt svarsalternativ 

1 eller 2 vara fysiskt inaktiva. Eftersom det tar tid att drabbas av en sjukdom till 

följd av fysisk inaktivitet är undersökningen baserad på rapporterade motionsvanor 

för 1996–1997, och kostnadsberäkningarna och sjukdomsuppgifterna är från 2002 

(Bolin & Lindgren, 2006). 

I tabell 2.11 presenteras de direkta och indirekta kostnaderna för de sjukdomar 

som en fysiskt inaktiv person löper en förhöjd risk att drabbas av. Observera att 

kostnaderna för respektive sjukdom endast är relaterade till de fall som orsakats av 

fysisk inaktivitet. 

tabell 2.11 Samhällsekonomiska kostnader för sjukdomar som kan orsakas av fysisk inaktivitet i 

2002 års penningvärde (miljoner kronor) 


För tidig 

död 

Sjukfrånvaro 

Slutenvård Öppenvård Läkemedel totala 

kostnader 

Tjocktarmscancer 200 17 13 – – 230 

Bröstcancer 188 94 28 35 3 348 

Högt blodtryck 14 149 4 64 73 304 

Kärlkramp 5 165 51 29 18 268 

Ischemisk hjärtsjukdom 

1 058 372 85 18 11 1 544 

Slaganfall 236 333 35 – – 604 

Depression och 

ångest 

1 2 289 31 85 51 2 457 

Diabetes typ 2 6 58 4 42 48 158 

Benskörhet 0 39 1 4 11 55 

totalt 1 708 3 616 252 277 215 5 968 


Sjukdomar relaterade till fysisk inaktivitet kostade samhället 6 miljarder kronor år 

2002. 

De indirekta kostnaderna baseras på uppgifter om för tidig död respektive förtidspension. 

Vi har utelämnat kostnader för korttidssjukskrivning till följd av sjukdomar 

relaterade till fysisk inaktivitet. 

Produktionsbortfallet till följd av för tidig död kostade 1,7 miljarder kronor (Bolin 

& Lindgren, 2006). De ischemiska hjärtsjukdomar som orsakats av fysisk inaktivitet 

kostade 1 miljard kronor, vilket var den största andelen av produktionsbortfallet 

till följd av för tidig död: 61 procent. Tjocktarms och bröstcancer samt slaganfall 

kostade cirka 200 miljoner kronor vardera, medan de övriga sjukdomarna kostade 

cirka 10 miljoner kronor eller mindre. Benskörhet orsakade däremot inga kostnader 

för produktionsbortfall till följd av för tidig död. Vidare kostade produktionsbortfallet 

till följd av permanent sjukskrivning 3,6 miljarder kronor, dvs. 50 procent 

av de totala kostnaderna. Mest kostade depression och ångest, totalt 2,2 miljarder 

kronor. Högt blodtryck, kärlkramp, ischemisk hjärtsjukdom och slaganfall kostade 

150–350 miljoner kronor. De övriga sjukdomarna kostade mindre än 100 miljoner 

kronor (tjocktarmscancer, bröstcancer, diabetes typ 2 och benskörhet). 

De direkta kostnaderna för sjukdomar relaterade till fysisk inaktivitet uppgick 

till 744 miljoner kronor (Bolin & Lindgren, 2006). Slutenvården kostade 252 miljoner 

kronor, och öppenvården 277 miljoner kronor. I slutenvården stod ischemisk 

hjärtsjukdom för den största kostnadsandelen (33 procent), och i öppenvården 

depression och ångest (30 procent). Läkemedelskostnaderna uppgick till 215 miljoner 

kronor. Läkemedel för högt blodtryck stod för den största kostnadsandelen 

(33 procent) och bröstcancer för den minsta (1,5 procent) (Bolin & Lindgren, 2006). 

Målområde 10. Matvanor oCH LivSMedeL 

kostnaderna beräknas för sjukdomar relaterade till ett BMi över 25, till exempel slaganfall, 

diabetes typ 2 och hjärt- och kärlsjukdomar, samt för livsmedelsorsakade infektioner som 

campylobakter och salmonella. 

Inom målområde 10 beräknar vi de samhällsekonomiska kostnaderna för sjukdomar 

relaterade till fetma och övervikt samt för livsmedelsorsakade infektioner. De 

direkta kostnaderna för fetmarelaterade sjukdomar är hämtade från Ödegaard, 

Borg, Persson och Svensson (2008) samt från Borg, Persson, Ödegaard, Berglund, 

Nilsson och Nilsson (2005). Kostnaderna för livsmedelsorsakade infektioner är 

hämtade från rapporten Campylobacterios och salmonellos i Sverige – en beräkning 

av direkta och indirekta kostnader (Livsmedelsekonomiska institutet, (2007). 

Kostnaderna presenteras i tabell 2.12. 


tabell 2.12 Samhällsekonomiska kostnader inom målområde 10 (miljoner kronor) i 2009 års 

penning värde (underlagets penningvärde inom parantes) 

BMI över 25 

(2003) 

Livsmedelsinfektioner 

(2003) 


För tidig 

död 

3 017 

(2 800) 

Sjukfrånvaro 

10 667 

(9 900) 

– 335 

(310,7) 

Slutenvård 

1 939 

(1 800) 

20 

(19,6) 

Öppenvård 

1 939 

(1 800) 

61 

(56,5) 

Läkemedel Övrigt totalt 

Ingår i sluten- 

och öppenvårdsberäkningarna 

1 

(0,6) 

– 17 562 

(16 300) 

– 417 

(387,4) 

totalt 3 017 11 002 1 959 2 000 1 – 17 979 

De samlade kostnaderna inom målområde 10 uppgick till 18 miljarder kronor 

(2009 års penningvärde). Den samhällsekonomiska merkostnaden för BMI över 25 

var 17,5 miljarder kronor, dvs. 98 procent av de samlade kostnaderna. 

BMI över 25 

Övervikt och fetma definieras med hjälp av måttet BMI, som är kvoten mellan en 

persons vikt i kilo och längd i meter upphöjt till två. En person med BMI över 30 

anses ha fetma, medan BMI mellan 25 och 30 betyder övervikt. Andelen barn och 

vuxna med övervikt eller fetma i Sverige har inte ökat under senare delen av 2000talet, 

men är ändå historiskt hög. Enligt den nationella folkhälsoenkäten Hälsa på 

lika villkor var varannan man och var fjärde kvinna överviktig år 2010 (Statens 

folkhälsoinstitut, 2011c). Personer med fetma eller övervikt löper en förhöjd risk 

att drabbas av olika sjukdomar och för tidig död. Exempel på sjukdomar är diabetes 

typ 2, högt blodtryck, slaganfall, kärlkramp och hjärtinfarkt (Ödegaard et al., 

2008). Dessa sjukdomar ligger till grund för kostnadsberäkningarna i tabell 2.13. 

Feta män under 55 år löper till exempel 11 gånger högre risk att drabbas av 

diabetes typ 2 än normalviktiga män (Institutet för hälso och sjukvårdsekonomi 

[IHE], 2004). Sjukvårdskostnaderna är också högre för personer med fetma eller 

övervikt än för personer med normal vikt (BMI 18,5–25). Dessa personer har dessutom 

längre vårdtider än normalviktiga (Borg et al., 2005). 


tabell 2.13 Samhällsekonomiska kostnader för sjukdomar relaterade till övervikt och fetma i 

2003 års penningvärde (miljoner kronor) 

BMI 

över 25 


För tidig 

död 

Sjukfrånvaro 

Slutenvård 

Öppenvård 

2 800 9 900 1 800 1 800 Ingår i slutenvårds- 

och öppenvårdsberäkningarna 


Läkemedel Övrigt totalt 

– 16 300 

Fetma och övervikt kostade samhället 16 miljarder kronor år 2003. 

Produktionsbortfallet stod för den största delen av kostnaderna, 12 miljarder 

kronor, dvs. 76 procent. Produktionsbortfallet till följd av för tidig död beräknades 

till 2,8 miljarder kronor per år i två studier, vilket var 20 procent av de indirekta 

kostnaderna (Borg et al., 2005; Persson, 2006). 

Enligt Ödegaard et al. (2008) uppgick de direkta kostnaderna för sjukdomar 

relaterade till fetma och övervikt till 3,6 miljarder kronor per år, varav 50 procent 

var kostnader för slutenvård. Det betyder att slutenvården kostade 1,8 miljarder 

kronor. Därmed kan man anta att öppenvården och läkemedel stod för resten av 

kostnaderna, dvs. 1,8 miljarder kronor. 

Borg et al. (2005) beräknade sjukvårdens kostnader till 2,1 miljarder kronor 

per år, till skillnad från Ödegaard et al. (2008). Skillnaden beror på att forskarna 

använde olika data. Vi har valt att utgå från Ödegaard et al. (2008) eftersom de 

beräknade kostnaderna för både öppen och slutenvård. 

I denna rapport redovisar Statens folkhälsoinstitut aktuella kostnader för fetma 

och övervikt, men vi vill också presentera hur kostnaderna kan utvecklas om ingenting 

görs, utifrån olika framtidsscenarion. Detta är intressant eftersom trenden är 

fortsatt ökande. Institutet för hälso och sjukvårdsekonomi har uppskattat hälso 

och sjukvårdens kostnader för sjukdomar relaterade till fetma och övervikt år 2030 

(se faktaruta 3) (Institutet för hälso och sjukvårdsekonomi, 2004).

Faktaruta 2 

FraMtida koStnader FÖr FetMa oCH Övervikt 

Institutet för hälso- och sjukvårdsekonomi presenterar fyra möjliga scenarion för 

hur andelen personer med fetma eller övervikt skulle kunna utvecklas till år 2030. 

Institutet utgår från år 2003, då 44 procent av männen och 30 procent av kvinnorna 

var överviktiga. Vidare hade 8 procent av både männen och kvinnorna fetma. 

Scenario antagande kostnadsutveckling till år 2030 

1 Andelen överviktiga och feta ökar i samma 

takt som mellan 1980/81 och 1997/98. 


takt som i scenario 1 fram till år 2005 och 

stannar sedan på den nivån. 


takt som i scenario 1 fram till år 2005 och 

minskar sedan i samma takt. 

4 Andelen överviktiga och feta ökar snabbare 

än i scenario 1, baserat på utvecklingen 

hos nyrekryter till militärtjänst under 

1990-talet. 

(Institutet för hälso- och sjukvårdsekonomi, 2004) 

Kostnaden ökar med 50 procent, 

från 3 miljarder kronor till 4,6 miljarder 

kronor. 

Kostnaden ökar till 3,6 miljarder kronor. 

Kostnaden ökar till 2,7 miljarder kronor. 

Kostnaden ökar med 121 procent, 

till 6,6 miljarder kronor. 

Livsmedelsinfektioner 

De samhällsekonomiska kostnaderna för livsmedelsinfektioner har beräknats 

utifrån antalet infektioner från campylobakter och salmonella i Sverige per år 

(Livsmedelsekonomiska institutet, 2007). Campylobakter är en vanlig bakterietyp 

som huvudsakligen sprids genom förorenade livsmedel och kan ge akuta diarréer 

och magsmärtor. Även salmonella är en bakterietyp och kan föras över från djur till 

människor. Den som smittas av salmonella blir vanligen akut sjuk med buksmärtor, 

feber, diarré och ibland kräkningar. I genomsnitt smittades 80 227 personer med 

campylobakter och 17 477 personer med salmonella per år (Livsmedelsekonomiska 

institutet, 2007). Många av fallen registreras aldrig hos Smittskyddsinstitutet. 

I tabell 2.14 presenteras de samhällsekonomiska kostnaderna för livsmedelsinfektioner 

som orsakats av campylobakter och salmonella. 


tabell 2.14 Samhällsekonomiska kostnader för livsmedelsinfektioner i 2003 års penningvärde 



För tidig 

död 

Sjukfrånvaro 

Slutenvård 


Öppenvård 

Läkemedel 


Campylobakter – 216 + 37 1 10 46 0,5 – 309 

Salmonella – 49 + 9 1 10 11 0,1 – 79 

Totalt – 265 + 46 1 20 57 0,6 – 389 

1. Kostnad för produktionsbortfall relaterat till vård av sjukt barn. 

Livsmedelsinfektionerna salmonella och campylobakter kostade samhället 390 miljoner 

kronor per år (2003 års penningvärde). 

I de indirekta kostnaderna inkluderade Livsmedelsekonomiska institutet (2007) 

produktionsbortfallet för personer som vårdar smittade barn i hemmet, vilket vi 

även gör i denna rapport. När barn drabbas av livsmedelsinfektioner påverkas 

nämligen vårdnadshavarnas produktionsbortfall oftare än vid andra sjukdomar. 

Produktionsbortfallet för vårdnadshavare som vårdade barn kostade 46 miljoner 

kronor per år, och produktionsbortfallet för vuxna som själva blivit smittade kostade 

265 miljoner kronor per år. Produktionsbortfallet till följd av för tidig död är 

försumbar och har därför inte inkluderats i denna studie. Totalt kostade produktionsbortfallet 

311 miljoner kronor, dvs. 80 procent av de totala kostnaderna. 

De direkta kostnaderna för livsmedelsinfektioner uppgick till 78 miljoner kronor 

per år. Öppenvården kostade 57 miljoner kronor, och mest kostade campylobakterinfektionerna: 

46 miljoner kronor. Slutenvården kostade 20 miljoner kronor per år, 

och denna kostnad var jämt fördelad mellan de två infektionerna. Vanliga läkemedel 

vid både salmonella och campylobakter är värktabletter, vätskeersättning (ORS) 

och antidiarréläkemedel, som finns receptfria på apoteket. Därför är det svårt att 

beräkna kostnaderna för läkemedel, men de antas uppgå till 600 000 kronor per år 

(Livsmedelsekonomiska institutet, 2007). 

Målområde 11. aLkoHoL, narkotika, dopning, toBak oCH SpeL 

kostnaderna beräknas för skadlig alkoholkonsumtion, tobaksbruk och narkotikabruk. 

vi utgår från kostnaderna för sjukdomar relaterade till alkoholbruk, brott och brottsoffer 

relaterade till alkoholbruk, narkotikabruk samt sjukdomar relaterade till rökning. 

Inom målområde 11 sammanställer vi samhällets kostnader för alkohol, narkotika 

och tobak. Alkoholens kostnader har vi hämtat från rapporten Till vilket 

pris? Om alkoholens kostnader och hälsoeffekter i Sverige 2002 (Jarl et al., 2006). 

Kostnaderna för narkotika skiljer sig i denna rapport från dem som presenteras

i Folkhälsopolitisk rapport 2010, eftersom nya data har publicerats. För narkotika 

har vi hämtat kostnaderna från rapporten Missbruket, kunskapen, vården: 

Missbruksutredningens forskningsbilaga (SOU 2011:6) och från Nilsson (2000). 

De samhällsekonomiska kostnaderna för tobak gäller rökning och grundar sig 

på beräkningar av Statens folkhälsoinstitut som presenteras i rapporten Rökning 

– produktionsbortfall och sjukvårdskostnader (Bolin & Lindgren, 2004). Vi har 

exkluderat kostnaderna för försämrad livskvalitet och lidande, även om de är relativt 

betydelsefulla inom målområde 11. Kostnaderna inom målområde 11 presenteras 

i tabell 2.15. 

tabell 2.15 Samhällsekonomiska kostnader inom målområde 11 (miljoner kronor) i 2009 års 

penningvärde (underlagets penningvärde inom parantes) 

Alkohol 

(2002) 

Narkotika 

(2008) 

Tobak 

(2001) 


För tidig 

död 

3 367 

(3 068) 

5 979 

(6 000) 

4 880 

(4 352) 

Sjukfrånvaro 

7 422 

(6 763) 

3 869 

(3 910) 

1 951 

(1 740) 

Slutenvård 

850 

(774) 

385 

(387) 

1 784 

(1 591) 

Öppenvård 

1 464 

(1 334) 

2 491 

(2 500) 

457 

(408) 

Läkemedel 

24 

(22) 

136 

(137) 

196 

(175) 


7 120 

(6 487) 

10 463 

(10 500) 

20 247 

(18 448) 

23 332 

(23 434) 

– 9 268 

(8 267) 

totalt 14 226 13 242 3 019 4 421 356 17 583 52 847 

De totala kostnaderna inom målområde 11 uppgick till 50 miljarder kronor (2009 

års penning värde). 51 procent var direkta kostnader och 14 procent var indirekta. 

Alkohol 

Sedan 1996 har den genomsnittliga alkoholkonsumtionen i Sverige stigit med 14 

procent. Ökningen avstannade dock år 2004, och nu minskar konsumtionen i de 

flesta grupper. Främst har den minskat för män under 50 år (Statens folkhälsoinstitut, 

2010a, 2010b). Men fortfarande står alkoholkonsumtionen för en stor del 

av sjukdomsbördan, både globalt och i Sverige. Enligt Världshälsoorganisationen 

(WHO) medför alkohol den största risken för ohälsa (Rehm et al., 2004). 

Alkoholkonsumtion kan påverka människors hälsa både positivt och negativt, 

beroende på hur mycket som konsumeras. Skadliga effekter av alkohol är olika 

typer av cancer (till exempel lever, bukspottskörtel och bröstcancer), hjärt och 

kärlsjukdomar, levercirros, neuropsykologiska effekter, depression och ångest samt 

skador. Alkohol har även visat sig ha en skyddande effekt mot vissa sjukdomar, 

främst hjärt och kärlsjukdomar och främst vid låg konsumtion. Vid hög konsumtion 

eller högriskkonsumtion ökar i stället risken för hjärt och kärlsjukdomar 


(Rehm et al., 2004). Johansson et al. (2006) tog hänsyn till den skyddande effekten 

av alkohol i de ekonomiska beräkningarna. 

För att mäta kostnader för alkoholbruk krävs information om konsumtionsvanor 

i landet. WHO delar in alkoholkonsumtionen i fyra nivåer utifrån risk (Rehm 

et al., 2004). Nivåerna baseras på medelkonsumtionen av ren alkohol mätt i gram 

per dag (Johansson et al., 2006). 1 gram ren alkohol motsvarar 2,2 cl starköl, 1,05 

cl vin respektive 0,3 cl brännvin (Praktisk Medicin, 2010). Så här ser indelningen ut: 

nivÅ 1: Nollkonsumtion (ingen alkohol under det senaste året) 

nivÅ 2: Låg konsumtion (0–19 gram för kvinnor och 0–39 gram för män) 

nivÅ 3: Riskkonsumtion (20–39 gram för kvinnor och 40–59 gram för män) 

nivÅ 4: Högriskkonsumtion (> 40 gram för kvinnor och > 60 gram för män) 

Beräkningarna av alkoholrelaterad ohälsa utgår från personer med konsumtionsnivå 

3 eller 4. I nästa steg delas den alkoholrelaterade ohälsan in i tre typer 

(Johansson et al., 2006): 

typ 1: Sjukdomar och olyckor till följd av att alkoholkonsumtionen har varit hög 

under en kortare eller längre period, till exempel beroendesyndrom eller alkoholförgiftning 

typ 2: Kroniska sjukdomar till följd av alkohol, till exempel olika cancertyper, hjärtkärlsjukdomar 

eller levercirros 

typ 3: Skador eller olyckor där alkohol har bidragit till det inträffade 

I denna rapport presenterar vi kostnaderna för alla tre typer av alkoholrelaterad 

ohälsa. Kostnaderna presenteras i tabell 2.16. 

tabell 2.16 Samhällsekonomiska kostnader för alkohol i 2002 års penningvärde (miljoner kronor) 


För tidig 

död 

Sjukfrånvaro 

Slutenvård 

Öppenvård 


Läkemedel 


Alkohol 3 068 6 763 774 1 334 22 6 487 18 448 

De alkoholrelaterade skadorna och sjukdomarna kostade samhället 18 miljarder 

kronor år 2002. 

De indirekta kostnaderna är beräknade för förtidspension (inkluderas i kolumn 

sjukfrånvaro), kort och lång sjukfrånvaro samt för tidig död till följd av alkoholrelaterade 

sjukdomar och kriminalitet. Produktionsbortfallet kostade 9,8 miljarder 

kronor år 2002 (Johansson et al., 2006), dvs. cirka 50 procent av den totala kostnaden. 

Produktionsbortfallet till följd av för tidig död kostade 3,1 miljarder kronor, 

varav 77 procent (2,4 miljarder kronor) berodde på sjukdomar. I övrigt mördades

103 personer till följd av alkoholkonsumtion, och 85 personer dog till följd av rattfylleri. 

Dessa personers produktionsbortfall kostade 643 miljoner kronor. 

Vidare kostade produktionsbortfallet till följd av sjukfrånvaro 6,7 miljarder kronor, 

varav 92 procent berodde på sjukdomar (6,2 miljarder kronor). I denna kostnad 

ingick även produktionsbortfallet för frihetsberövade, 614 miljoner kronor. 

De totala indirekta kostnaderna för alkoholrelaterad kriminalitet uppgick till 

1,3 miljarder kronor, dvs. 13 procent av hela produktionsbortfallet. 

Den alkoholrelaterade ohälsan kostade hälso och sjukvården 2,2 miljarder kronor 

år 2002 (Johansson et al., 2006). Öppenvården (inklusive företagshälsovården) 

kostade mest och stod för cirka 60 procent av de direkta kostnaderna (Johansson 

et al., 2006). Vidare kostade misshandel, våldtäkt och skador till följd av rattfylleri 

sjukvården 116 miljoner kronor, dvs. 5 procent av de direkta kostnaderna. 

Den alkoholrelaterade kriminaliteten kostade 4 miljarder kronor år 2002 

(Johansson et al., 2006). Det finns två typer av kostnader för kriminalitet: dels 

kostnaden för brottets konsekvens (till exempel offer och skador), dels kostnaden 

för åtgärderna efter brottet (till exempel kriminalvård). Kriminalitetens konsekvenser 

kostade 1 miljard kronor år 2002, varav 65 procent var produktionsbortfall 

för personer som dött till följd av rattfylla eller mördats. Dessa kostnader har vi 

inkluderat i de indirekta kostnaderna. Den resterande kostnaden för kriminalitetens 

konsekvenser utgörs av egendomsskador och har inkluderats i övriga kostnader. 

Åtgärder till följd av brott kostade 3 miljarder kronor (Johansson et al., 2006). 

Polisen kostade 1,2 miljarder kronor och de avtjänande straffen i kriminalvården 

kostade 895 miljoner kronor. Dessa kostnader har vi inkluderat i övriga kostnader. 

Socialtjänstens insatser för vuxna med alkoholproblem kostade 2,6 miljarder 

kronor år 2002, och insatserna för barn och ungdomar kostade 1,7 miljarder kronor 

(Johansson et al., 2006). Även dessa kostnader har vi inkluderat i övriga kostnader, 

eftersom socialtjänstens insatser antas ingå i rehabilitering och vård, och inte 

avser transfereringar. Socialtjänsten och rättsväsendet kostade då sammanlagt 6,5 

miljarder kronor. 

Narkotika 

Det är svårt att mäta och beräkna bruket av illegala droger, delvis eftersom narkotikamissbruket 

yttrar sig på så olika sätt. Missbruk påverkar familjer och samhället 

på många sätt; barn kan till exempel behöva omhändertas. Även vård och behandling 

kan behövas. Många gånger finansieras missbruket dessutom av kriminalitet, 

som också kostar samhället pengar. 

Den som använder narkotika riskerar att dö i förtid av överdoser, skador eller 

kroniska sjukdomar. Bland intravenösa missbrukare sprids också virus via blod. 

Antalet rapporterade fall av hiv har ökat från 31 år 2002 till 61 år 2007, medan 

antalet rapporterade fall av hepatit C har minskat (Statens offentliga utredningar 

[SOU], 2010). 


Beräkningarna försvåras av att det saknas exakt statistik över antalet missbrukare 

och deras typ av missbruk. Fler vårdas dock för narkotikamissbruk än tidigare, och 

antalet narkotikarelaterade dödsfall har ökat. Enligt tidigare sammanställningar var 

antalet tunga missbrukare 26 000 personer år 2004 (SOU 2005:82). Kostnaderna 

presenteras i tabell 2.17. 

tabell 2.17 Samhällsekonomiska kostnader för narkotika i 2008 års penningvärde (miljoner kronor) 


För tidig 

död 

Sjukfrånvaro 

Slutenvård 


Öppenvård 

Läkemedel 


Narkotikamissbruk 6 000 3 910 387 2 500 137 10 500 23 434 

Narkotikabruket kostade samhället 23 miljarder kronor år 2008. 

Produktionsbortfallet till följd av narkotikabruk kostade cirka 10 miljarder 

kronor (SOU 2011:6), dvs. cirka hälften av de totala kostnaderna. I de indirekta 

kostnaderna inkluderas även produktionsbortfall till följd av fängelsevistelse. 

Kostnaderna för produktionsbortfall till följd av för tidig död utgjorde den största 

andelen, 60 procent. 

De direkta kostnaderna uppgick till 3 miljarder kronor (tabell 2.17). Kostnaderna 

för slutenvården uppgick till 387 miljoner kronor i 2008 års penningvärde. 

Uppgifterna till slutenvårdens kostnader hämtade vi från Socialstyrelsen där vi 

använde oss av ICDkoderna F11F19, R784, T424, T436, X4244, X6264, Y12 

14 och Z040) (se vidare bilaga 1). 

Öppenvården kostade totalt 2,5 miljarder kronor. Primärvården och den specialiserade 

öppenvården kostade 510 miljoner kronor (SOU 2011:6). Vidare kostade 

öppenvården inom socialtjänsten 1,7 miljarder kronor (SOU 2011:6). Tandvården 

kostade i genomsnitt 10 000 kronor per missbrukare, dvs. 260 miljoner kronor 

(med antagandet att det finns 26 000 tunga missbrukare) i 2000 års penningvärde 

(Nilsson, 2000). Det blir cirka 300 miljoner kronor i 2008 års penningvärde. 

Läkemedel mot opiatberoende (till exempel metadon) kostade 137 miljoner kronor 

år 2008 (Apotekens service, 2010). Narkotikabrukare kan även få antidepressiva 

och lugnande läkemedel samt sömnmediciner mot sitt missbruk, men det saknas 

uppgifter om vad denna behandling kostar. 

Övriga kostnader är kostnader för rättsväsendet och socialtjänsten. Den genomsnittliga 

kostnaden för rättsväsendet per missbrukare är 167 000 kronor per år 

(Nilsson, 2000). Det innebär att rättsväsendet kostade för 26 000 tunga missbrukare 

4,3 miljarder kronor. Socialtjänstens kostnader för bland annat behandlingshem 

uppgår till 184 000 kronor per missbrukare, därmed blir kostnaden för socialtjänsten 

4,8 miljarder kronor för 26 000 tunga missbrukare. Den övriga kostnaden

år 2000 blev 9 miljarder kronor, vilket är 10,5 miljarder kronor i 2008 års penningvärde. 

I denna rapport har vi framför allt presenterat kostnaderna för direkt missbruk. 

Dessa kostnader är dock endast en liten del av den totala samhällskostnaden för 

narkotikabruk. 

Tobak 

Sedan mitten av 1980talet har andelen rökare i befolkningen minskat, men den har 

ökat bland ungdomar de senaste åren (Statens folkhälsoinstitut, 2009b). Rökning 

ökar risken för ett 30tal sjukdomar. De vanligaste är kronisk obstruktiv lungsjukdom 

(KOL), hjärt och kärlsjukdomar och olika former av cancer (framför allt lungcancer) 

(Statens folkhälsoinstitut, 2011b). Rökare löper också en ökad risk att dö i 

förtid (Doll, Peto, Boreham, & Sutherland, 2004). Sjukdomar till följd av rökning 

är dock vanligast senare i livet, eftersom de ofta tar tid att utveckla. 

Kostnaderna för rökning har beräknats med en prevalensbaserad metod och med 

år 2001 som bas (Bolin & Lindgren, 2004). Kostnaderna för sjukdomar har endast 

beräknats för de fall som är relaterade till just rökning. Kostnaden för till exempel 

lungcancer gäller alltså det antal t.ex. lungcancerfall som är relaterade till rökning 

och inte det totala antalet lungcancerfall i Sverige. I tabell 2.18 presenteras kostnaderna 

för cancer, luftvägs och hjärt och kärlsjukdomar relaterade till rökning. De 

indirekta kostnaderna har beräknats med humankapitalmetoden. 


tabell 2.18 Samhällsekonomiska kostnader för rökning i 2001 års penningvärde (miljoner kronor) 

indirekta kostnader direkta kostnader totalt 

För tidig 

död 

Sjukfrånvaro 

Slutenvård Öppenvård 


Läkemedel 

Övriga 

kostnader 

Cancer 2 953 

Övre luftvägar 

353 106 84 48 4 – 595 

Lungor 1 606 89 220 32 2,5 – 1 950 

Bukspottkörtel 

166 7 25 – – – 198 

Njurar 84 5 11 – – – 100 

Urinblåsa 56 9 45 – – – 110 

Luftvägssjukdomar 1 842 

KOL 255 548 492 198 119 – 1 612 

Lunginflammation 

84 2 112 20 3,6 – 222 

Hjärt- och kärlsjukdomar 3 480 

Kärlkramp 3 167 118 75 36 – 399 

Ischemisk 

hjärtsjukdom 

1 325 379 267 35 10 – 2 016 

Slaganfall 233 318 92 – – – 643 

Pulsåderbråck 

Perifera 

kärl 

Åderförkalkning 

Andra sjukdomar 

i blodkärl 

149 23 37 – – – 209 

1 43 20 – – – 64 

30 32 61 – – – 123 

7 12 6,6 26 

totalt 4 352 1 740 1 591 408 175 – 8 267 

Sjukdomar relaterade till rökning kostade samhället 8,3 miljarder kronor år 2001. 

De indirekta kostnaderna för rökningsrelaterade sjukdomar uppgick till 6 miljarder 

kronor, dvs. 74 procent av de totala kostnaderna. Produktionsbortfallet till följd

av för tidig död utgjorde den största andelen av de indirekta kostnaderna (71 procent). 

Främst bidrog lungcancer och ischemiska hjärtsjukdomar till den indirekta 

kostnaden (Bolin & Lindgren, 2004). Dessa sjukdomar stod för 56 procent av det 

totala produktionsbortfallet. 

Hälso och sjukvården och läkemedlen kostade 2,2 miljarder kronor, dvs. 26 procent 

av de totala kostnaderna. Hjärt och kärlsjukdomarna kostade mest, nära 40 

procent av den totala samhällskostnaden för rökning (3,5 miljarder kronor). Vidare 

kostade lungsjukdomarna sammanlagt 4,4 miljarder kronor (Bolin & Lindgren, 

2004). 

Inga övriga kostnader är beräknade för rökning. 

Kostnader inom andra områden 

I detta avsnitt presenterar vi ytterligare kostnader för ohälsa. Vi har inte inkluderat 

dem i den tidigare sammanställningen eftersom underlaget inte är baserat på COIberäkningar, 

men vi vill ändå visa att dessa kostnader finns. 

Målområde 1: Delaktighet och inflytande i samhället, målområde 2: Ekonomiska 

och sociala förutsättningar samt målområde 3: Barns och ungas uppväxtvillkor kan 

påverka de samhällsekonomiska kostnaderna, men det saknas beräkningar av kostnaden 

för ohälsa inom dessa områden. Det beror främst på att de inte förväntas 

påverka hälsan direkt, utan genom andra mekanismer. Om barn inte får goda förutsättningar 

i skolan kan de till exempel få sämre möjligheter att etablera sig på 

arbetsmarknaden, vilket i sin tur kan påverka deras framtida hälsa. Men det är 

svårt att fastställa hur mycket till exempel förbättringar i skolan bidrar till en bättre 

hälsa. 

Inom målområde 4: Hälsa i Arbetslivet har Arbetsmiljöverket (2010) gjort en 

kunskapsöversikt över kostnader för arbetsskador. Hälso och sjukvårdens slutenvård 

kostade cirka 128 miljoner kronor år 2008, och rättsväsendet kostade cirka 

30 miljoner kronor (Arbetsmiljöverket, 2010). 

Vidare har NCO (2008) beräknat kostnaderna för skador till följd av bränder. 

Dessa kostnader uppgick till 497 miljoner kronor år 2005. Ungefär 600 personer 

lades in för vård och 1 000 behandlades i öppenvården år 2005. De direkta kostnaderna 

för dessa personer var 161 miljoner kronor, och de indirekta kostnaderna 

var 443 miljoner kronor. Enligt dödsorsaksregistret omkom 69 personer till följd 

av bränder år 2005, och dessa personer stod för merparten av de indirekta kostnaderna. 

Sjöberg, HaegerEugensson, Forsberg, Åström, Hellsten och Tang (2007) har 

beräknat samhällets kostnader för ohälsa relaterad till kväveoxidkoncentrationer 

i luften högre än 20 µg/m 3 . Kostnaderna uppgick till 3,4 miljarder kronor år 2005, 

och merparten berodde på förlorade levnadsår. I en annan studie av Sjöberg et al. 

(2009) beräknades kostnaderna för ohälsa relaterad till höga halter av partiklar. 

Partiklarna beräknades orsaka 3 400 dödsfall, 1 300–1 400 fall av bronkit och 


1 400 inläggningar på sjukhus för andningsbesvär. Detta beräknades kosta cirka 

26 miljarder kronor per år. 

Avslutande kommentarer 

Genom att beräkna indirekta och direkta kostnader för ohälsa kan man konstatera 

att folkhälsan har en ekonomisk innebörd för samhället. En sammanställning av 

direkta, indirekta och övriga kostnader i 2009 års penningvärde presenteras i tabell 

2.19. 

tabell 2.19 Den samhällsekonomiska kostnaden för ohälsa i 2009 års penningvärde (miljoner 

kronor) 

Målområde indirekta 

kostnader 1 


direkta 

kostnader 2 

Övrigt 3 totalt 

5. Miljöer och produkter 25 271 4 9 562 1 859 36 692 

8. Sexualitet och reproduktiv hälsa 946 743 1 313 3 002 

9. Fysisk inaktivitet 5 839 815 – 6 654 

10. Matvanor och livsmedel 14 019 3 960 – 17 979 

11. Alkohol 10 786 2 338 7 120 20 244 

11. Narkotika 9 848 2 885 10 463 23 106 

11. Tobak 6 831 2 437 – 9 268 

totalt 73 540 22 740 20 755 117 035 

1. Kostnader för produktionsbortfall till följd av sjukdom eller för tidig död. 

2. Kostnader för sjukvård, läkemedel och rehabilitering. 

3. Kostnader för rättsväsendet. 

4. De indirekta kostnaderna för äldres fallolyckor utgörs av livskvalitetsförsämringar. 

Vi uppskattar att ohälsan totalt kostade samhället cirka 120 miljarder kronor i 

2009 års penningvärde. Den största kostnaden utgjordes av produktionsbortfall 

till följd av sjukdom eller för tidig död: 62 procent av de totala kostnaderna. De 

direkta och de övriga kostnaderna utgjorde 20 respektive 18 procent av de totala 

kostnaderna. 

De främsta orsakerna till sjukdomsbördan i Sverige är tobaks och alkoholbruk, 

fysisk inaktivitet och ohälsosamma matvanor (Socialstyrelsen, 2010d). Detta kostade 

54 miljarder kronor, dvs. 45 procent av de totala kostnaderna. De indirekta 

kostnaderna uppgick till 37 miljarder kronor och de direkta kostnaderna till 11 

miljarder kronor.

Begränsningar 

Vi har endast kunnat presentera en del av samhällets kostnader för ohälsa. De 120 

miljarder kronorna är med andra ord förmodligen bara toppen på isberget. I framtida 

studier kan man med fördel både inkludera fler hälsoutfall och fler kostnadsposter. 

För att beräkna de samhällsekonomiska kostnaderna för sjukdomar eller 

olyckor enligt till exempel COImetoden behöver man information om både kvantiteten 

(sjuklighet, dödlighet, relativ risk, förtidspensioneringar, hälso och sjukvårdsutnyttjande) 

och priser (enhetskostnader). Därmed behövs fler studier för att vi ska 

få en bättre bild av de samhällsekonomiska kostnaderna för ohälsa. Exempel på 

områden där det saknas underlag är ohälsa till följd av luftföroreningar, smittämnen 

(antibiotikaresistenta bakterier), brist på anställningstrygghet, överdrivet spelande, 

diskriminering, begränsade ekonomiska resurser och dåliga matvanor. 


3 STATSFINANSIELLA 

KOSTNADER 

FÖR REKOMMENDERADE 

ÅTGÄRDER 


Staten BeHÖver inveStera på både kort och lång sikt för att nå det övergripande 

målet för hälsa, att skapa samhälleliga förutsättningar för en god hälsa på lika villkor 

för hela befolkningen. I Folkhälsopolitisk rapport 2010 rekommenderas cirka 

60 åtgärder för att nå målet, och Statens folkhälsoinstitut gör en grov bedömning av 

de statsfinansiella kostnaderna för åtgärderna. Bedömningen redovisas utifrån tre 

kostnadsnivåer: låg, medel och hög. 

• Låg nivå avser kostnader på under 10 miljoner kronor. 

• Medelnivå avser kostnader på 10–100 miljoner kronor. 

• Hög nivå avser kostnader på över 100 miljoner kronor. 

I denna rapport presenterar vi de statsfinansiella kostnaderna mer detaljerat, i form 

av offentliga utgifter för att genomföra de rekommenderade åtgärderna. På så sätt 

vill vi öka regeringens möjlighet att planera det löpande arbetet och att prioritera 

mellan de olika åtgärdsförslagen. 

De statsfinansiella kostnader som presenteras i denna rapport är indelade på samma 

sätt som åtgärdsförslagen i Folkhälsopolitisk rapport 2010. Folkhälsopolitikens 11 

målområden delas därmed in i tre strategiska områden: 

1. Goda livsvillkor 

2. Hälsofrämjande livsmiljöer och levnadsvanor 

3. Alkohol, narkotika, dopning, tobak och spel. 

Inom varje strategiskt område presenterar vi de statsfinansiella kostnaderna för de 

rekommenderade åtgärderna, som i sin tur presenteras i två nivåer: ett baspaket och 

ett tilläggspaket. Baspaketet innehåller åtgärderna med högst prioritet och tilläggspaketet 

åtgärderna med en något lägre prioritet. 

Metod och datainsamling 

Kostnaderna har uppskattats av ansvariga för respektive målområde på Statens 

folkhälsoinstitut. När det varit möjligt har vi utgått från kostnader för liknande 

åtgärder som genomförts tidigare. 

För en del kostnadsposter har vi använt en schablonkostnad. Schablonkostnaden 

varierar dock beroende på åtgärdens storlek och tidsperspektivet. Schablonkostnaderna 

är följande: 

• Arbetstid och administrativa kostnader som ligger inom en myndighets eller 

verksamhets ordinarie uppdrag uppskattas till 0 kronor. 

• Samordning mellan myndigheter eller berörda aktörer avser merkostnader för 

bland annat fysiska möten och konferenser och uppskattas till 1–2 miljoner kronor. 

Detta gäller främst vid större uppdrag där många aktörer deltar. 

• Kostnaden för expert eller referensgrupper avser resekostnader och viss arvodering. 

Resekostnaden antas vara 5 500 kronor per deltagare och arvoderingen 


5 000 kronor. Arvoderingen avser deltagare från politiskt styrda eller ideella 

organisationer. Deltagare från myndigheter antas ingå i respektive myndighets 

ordinarie uppdrag. 

• Ersättning för en tjänst inom en kommitté eller kommission uppskattas till 

700 000 kronor per år. 

• Vetenskaplig utvärdering av en extern aktör uppskattas till 2 miljoner kronor. 

Kostnaden avser upphandling, administration och arvodering. Detta kan ske när 

myndigheten fördelar stimulansmedel till lokala och regionala aktörer eller när 

ett projekt ska utvärderas. 

• Det behövs en administrativ funktion för att hantera stora projekt som pågår 

under flera år och som innebär att en myndighet fördelar stimulansmedel till 

externa aktörer. Kostnaden för detta uppskattas till 2 miljoner kronor. 

De rekommenderade åtgärderna i denna rapport är desamma som i Folkhälsopolitisk 

rapport 2010. För en djupare beskrivning av åtgärderna hänvisas till 

Folkhälsopolitisk rapport 2010 (Statens folkhälsoinstitut, 2010a) eller kunskapsunderlagen 

för respektive målområde. Där redovisas även motiven bakom varje 

rekommenderad åtgärd samt åtgärdernas förväntade effekter. 

Det strategiska området Goda livsvillkor 

Utgångspunkten för det strategiska området Goda livsvillkor presenteras i faktaruta 3. 

Faktaruta 3 

goda LivSviLLkor 

Målområde 1–3 och delar av målområde 6. Syftet med det strategiska området 

Goda livsvillkor är att skapa möjligheter till en bra start i livet vilket kan främjas av 

miljön i hemmet och miljön i förskolan och skolan (målområde 3) samt av att nå en 

utbildningsnivå som ger möjligheter till arbete, ekonomiska villkor för självförsörjning 

och tillgång till ett bra boende (målområde 2). I Goda livsvillkor ingår också 

möjligheten att vara delaktig och ha inflytande i samhället (målområde 1) och att få 

tillgång till hälso- och sjukvård på lika villkor (målområde 6). 

Förutsättningarna för Goda livsvillkor formas främst av samhällsbeslut på nationell 

nivå och av de strukturer som skapas genom besluten. Besluten kan gälla lagar om 

demokratisk delaktighet, jämställdhet och diskriminering, regelverk för transfereringar, 

utbildnings-, bostads- och arbetsmarknadspolitik med mera. Myndigheter, 

landsting och regioner samt kommuner har en central roll i att skapa goda livsvillkor, 

liksom ideella organisationer. 

Baspaketet presenteras i tabell 3.1 och tilläggspaketet i tabell 3.2. 


tabell 3.1 Statsfinansiella kostnader för rekommenderade åtgärder inom det strategiska området 

Goda livsvillkor – baspaket 

rekommenderade åtgärder Huvudaktör Statsfinansiella 

kostnader 

Målområde 1. delaktighet och inflytande i samhället 

Tillsätta en kommitté eller 

motsvarande med uppgift 

att utveckla en strategi och 

en handlingsplan för att 

nå de ungdomspolitiska 

målen. 

Utveckla en nationell vägledning 

som stöd för uppsökande 

och förebyggande 

hembesök hos äldre. 

Regeringen 8–8,5 miljoner kronor 

som engångssumma 

för 1,5 års 

arbete. 

Kostnaden består av 

två delar: 

1) 6 miljoner kronor 

2) 2–2,5 miljoner 

kronor. 

Statens folkhälsoinstitut 

Målområde 2. ekonomiska och sociala förutsättningar 

Förstärka åtgärderna för 

personer med högst förgymnasial 

utbildning. 

Förstärka reguljära arbetsmarknadspolitiska 

åtgärder 

för långtidsarbetslösa. 

Öka transfereringar till 

ensamstående med barn. 


6 miljoner kronor 

fördelat på tre år. 


tre delar: 



3) 2 miljoner kronor. 

Beskrivning av 

kostnaderna 

1) Kommitté med fem 

tjänstemän samt administration. 

2) Expertgrupp till kommittén 

med representanter 

från 20 myndigheter och 

20 organisationer som träffas 

8–10 gånger. Organisationernas 

representanter är 

arvoderade. 

Arbetstid och administration 

inom myndighetens 

uppdrag för att sammanställa 

underlag. 

1) Projektledning. 

2) Samordning mellan 

aktörer. 

3) Extern vetenskaplig 

utvärdering. 

Regeringen Hög Specificeras inte närmare 

i denna rapport. 

Regeringen/ 

Arbetsförmedlingen 

Regeringen/ 

Försäkringskassan 

Målområde 3. Barn och ungas uppväxtvillkor 

Utveckla en vägledning för 

att stödja kommunerna i 

deras uppföljningsansvar 

för ungdomar under 20 år 

som fullgjort skolplikt men 

som inte är sysselsatta. 


Hög Specificeras inte närmare 


Hög Specificeras inte närmare 



som engångssumma. 


tre delar: 


2) 1 miljon kronor 

3) 1 miljon kronor. 

1) Projektmedel som cirka 

3 län med cirka 3 deltagande 

kommuner kan söka 

för att utveckla metoder 

för uppföljning och utvärdering. 

2) Framtagande av en 

vägledning, utifrån metodutvecklingen, 

för att stödja 

kommunerna i deras uppföljningsansvar. 

3) Administration av projektet.

Utveckla och genomföra 

försöksverksamhet med 

validerade metoder för 

systematisk uppföljning 

för att kunna följa barns 

utveckling på gruppnivå 

vid fyra eller fem års ålder. 

Göra statistik på lokal 

nivå för barns och ungas 

förutsättningar för hälsa 

mer lättillgänglig, för att 

underlätta planering och 

uppföljning. 



Målområde 6. Hälsofrämjande hälso- och sjukvård 

Utveckla en uppföljningsmodell 

med nationella 

indikatorer för hälsofrämjande 

hälso- och sjukvård. 

Utveckla effektiva styr- och 

ersättningssystem som 

premierar hälsofrämjande 

och förbyggande insatser i 

hela hälso- och sjukvården. 




två delar: 




fördelade över tid. 


två delar: 


(2 miljoner kronor 

som startkostnad, 

sedan 1 miljon kronor 

om året i 3 år) 


vart 3:e år. 

Socialstyrelsen 14 miljoner kronor 

fördelade på 2–3 år. 


tre delar: 






fördelade på 3 år. 


tre delar: 




1) Stimulansmedel som 

cirka 5 kommuner kan 

söka för att utveckla och 

genomföra försöksverksamhet 

i samarbete med 

ett lärosäte. 

2) Administration av projektet. 

1) Samordning mellan 

myndigheter och tillgängliggörande 

av statistik. 

2) Regelbundna kartläggningar 

i stället för dagens 

engångskartläggningar. 

Arbetstid och administration 

inom Socialstyrelsens 

uppdrag för att sammanställa 

underlag. 

1) Samordning med landsting 

och regioner samt 

kommuner. 

2) Prövning och utvärdering 

av modellen. 

3) Administration av 

projektet. 


upp till 5 landsting eller 

regioner kan söka för att 

utveckla styr- och ersättningssystem. 

2) Extern vetenskaplig 

utvärdering av de 5 sökande 

landstingen eller 

regionerna. 


projektet. 

Vi kan inte närmare specificera kostnaderna inom målområde 2: Ekonomiska och 

sociala förutsättningar, men de är troligen höga, dvs. över 100 miljoner kronor. 

Kostnaderna beror på politikernas beslut och ambitionsnivå. När vi utesluter målområde 

2 blir den statsfinansiella kostnaden för baspaketet inom det strategiska 

området Goda livsvillkor cirka 95 miljoner kronor. 



Goda livsvillkor – tilläggspaket 

rekommenderade åtgärder Huvudaktör Statsfinansiella 

kostnader 

Målområde 1. delaktighet och inflytande i samhället 

Fördjupa kunskapen om sambanden 

mellan diskriminering 

och hälsa. 

Åtgärden har två fokus: 

A. Ta fram en handbok 

B. Utreda diskriminering på 

lokal och regional nivå. 

Utveckla en indikator för att 

följa upp statistik om tillgänglighet 

till samtliga trafikslag för 

personer med funktionsnedsättning. 

Diskrimineringsombudsmannen 

Transportstyrelsen 

Målområde 2. ekonomiska och sociala förutsättningar 

Avskaffa tremånadersregeln i 

jobbgarantin för unga. 

Målområde 3. Barns och ungas uppväxtvillkor 

Ge ökat kunskapsstöd och 

fortsatta tidiga insatser för att 

förbättra skolprestationerna för 

barn med särskilda behov. 

Målområde 6. Hälsofrämjande hälso- och sjukvård 

Utvärdera om Västerbottensmodellens 

interventionsprogram 

för hälsoundersökningar får 

samma effekt i andra landsting. 


7,5 miljoner kronor 

fördelade på 2–3 år. 

A. 4 miljoner kronor i 

två delar: 

A1) 1 miljon kronor 

A2) 2 miljoner kronor. 

B. 4,5 miljoner kronor i 

två delar: 

B1) 2 miljoner kronor 

B2) 2,5 miljoner kronor. 

Beskrivning av 

kostnaderna 

A1) Samordning mellan 

myndigheter. 

A2) Publicering av 

handbok. 

B1) Framtagande av 

underlag på lokal och 

regional nivå. 

B2) Samordning mellan 

myndigheter och organisationer 

samt arvode 

till deltagare från organisationer. 

0 kronor Arbetstid och administration 

inom respektive 

myndighets uppdrag. 

Regeringen Hög Specificeras inte närmare 


Statens 

folkhälsoinstitut 


hänvisar till förslaget 

i översynen av skolans 

arbete med utsatta 

barn (Kommittédirektiv 

2009:80; Kommittédirektiv 

2010:18; SOU 

2010:64). 


fördelade på 3 år. 

Kostnaden består av tre 

delar: 





upp till 4 landsting eller 

regioner kan söka för 

att implementera och 

utvärdera modellen i ett 

5-årigt projekt. 

2) Vetenskaplig utvärdering 

av projekt som fått 

stimulansmedel. 


projektet.

När vi utesluter målområde 2 och 3 blir den statsfinansiella kostnaden för tilläggspaketet 

inom det strategiska området Goda livsvillkor cirka 65 miljoner kronor. 

Det strategiska området Hälsofrämjande livsmiljöer 

och levnadsvanor 

Utgångspunkten för det strategiska området Hälsofrämjande livsmiljöer och levnadsvanor 

presenteras i faktaruta 4. 

Faktaruta 4 

HäLSoFräMjande LivSMiLjÖer oCH LevnadSvanor 

Med Hälsofrämjande livsmiljöer menas arbetsmiljön (målområde 4) samt den fysiska 

och psykosociala miljö där vi bor och tillbringar vår fritid (målområde 5). De kan 

fungera som stödjande miljöer i arbetet med att främja fysisk aktivitet (målområde 

9), goda matvanor (målområde 10) samt sexualitet och reproduktiv hälsa (målområde 

8). Livsmiljöerna kan också formas så att de minskar riskerna för smittspridning 

(målområde 7), olycksfall och våld (målområde 5). För att informativa insatser 

som syftar till att påverka människors attityder och beteenden ska få genomslag är 

stödjande livsmiljöer en viktig förutsättning.. En hälsofrämjande hälso- och sjukvård 

(målområde 6) spelar en roll inom alla de nämnda mål områdena. 

Förutsättningarna för Hälsofrämjande livsmiljöer och levnadsvanor formas främst 

av regionala och lokala aktörer såsom länsstyrelser, landsting och regioner, kommuner 

samt ideella organisationer. När det gäller arbetsmiljön har arbetsgivarna 

en viktig roll i att forma hälsofrämjande arbetsmiljöer i dialog med arbetstagarnas 

företrädare. 



tabell 3.3 Statsfinansiella kostnader för rekommenderade åtgärder inom det strategiska området Hälsofrämjande livsmiljöer och levnadsvanor 

– baspaket 

rekommenderade åtgärder Huvudaktör Statsfinansiella kostnader Beskrivning av kostnaderna 

Målområde 4. Hälsa i arbetslivet 

0 kronor Arbetstid och administration inom respektive 

verksamhets uppdrag för att ta fram 

indikatorer. 


och Arbetsmiljöverket 

Utveckla indikatorer för uppföljning av 

hälsa och hälsofrämjande organisationer 

i arbetslivet. 

1) Stimulansmedel som cirka 5 organisationer 

kan söka för att pröva modeller för 

att skapa hälsofrämjande organisationer. 

2) 5 konferenser om hälsofrämjande 

organisationer. 

Två alternativ med olika ambitionsnivå: 

1) 5–10 miljoner kronor som engångssumma 

2) 375 000 kronor som engångssumma. 


Öka implementeringen av modeller för 

att skapa hälsofrämjande organisationer. 

Målområde 5. Miljöer och produkter 

Arbetstid och administration inom respektive 


0 kronor 

Fortsätta skärpa lagar, normer och regler 

kring luftföroreningar, farliga kemiska 

ämnen, buller, uv-strålning och radon. 


Om myndigheten behöver upphandla juridisk 

kompetens kan extra pengar behövas. 

Naturvårdsverket, 

Kemikalieinspektionen, 

Boverket, 

Socialstyrelsen och 

Strålsäkerhetsmyndigheten 

• Arbetstid och administration inom respektive 


• Samordning mellan myndigheter. 

Boverket Miljömålsrådet har uppskattat den totala 

kostnaden till 43–55 miljoner kronor (Miljömålsrådet, 

2008). Miljörelaterade hälsofrågor 

står endast för en del av denna kostnad. 

Utveckla råd och riktlinjer för hur de som 

tillämpar plan- och bygglagen bättre kan 

ta hänsyn till miljörelaterade hälsofrågor. 

1) Statlig utredning av 3 tjänstemän samt 

administration. 

2) Samordning mellan myndigheter, 

landsting och regioner samt kommuner. 

Regeringen 6 miljoner kronor som engångssumma för 

arbete i 1,5 år. 

Kostnaden består av två delar: 



Utvärdera det nationella skadeprogrammet 

och utarbeta en nationell strategi för 

förebyggande av olycksfall.

Målområde 6. Hälsofrämjande- hälso- och sjukvård 

Socialstyrelsen Regeringen har tilldelat Socialstyrelsen medel 

för nationella centrum för kunskap inom olika 

områden. Se vidare Socialstyrelsen (2010d). 

Stödja implementeringen av Socialstyrelsens 

nationella riktlinjer för sjukdomsförebyggande 

metoder genom att 

• inrätta ett nationellt kunskapscentrum 

• utveckla utbildningspaket 

• kartlägga innehållet i vårdutbildningar. 

Målområde 7. Skydd mot smittspridning 

• Utvecklingskostnad för att starta registret 

samt ansluta kommuner och landsting. 

• Årlig kostnad för att driva registret. 

Smittskyddsinstitutet 4 miljoner kronor för utveckling, sedan 4 

miljoner kronor per år för drift. 

Driftskostnaden baseras på den tidigare 

driften. 

Utveckla ett nationellt täckande hälsodataregister. 

Kostnaden baseras på uppskattningar i SOU 

2010:39. 

• Utvecklingskostnad för att ta fram ett 

system för nationell övervakning. 

• Årlig kostnad för att driva registret. 

Smittskyddsinstitutet 10 miljoner kronor, sedan en årlig kostnad för 

drift. Kostnaden kan inte specificeras närmare 

då registret inte har utformats ännu. 

Kostnaderna baseras på utgifterna i det nationella 

IT-systemet för kontinuerlig registrering 

av vårdrelaterade infektioner, som Center för 

eHälsa i samverkan utvecklar. 

Upprätta ett hälsodataregister för att 

övervaka vårdrelaterade infektioner och 

diagnosrelaterade antibiotikaordinationer. 

Målområde 8. Sexualitet och reproduktiv hälsa 

Smittskyddsinstitutet 1 miljon kronor fördelade på 2 år. • Arbetstid och administration inom 

respektive myndighets uppdrag för att ta 

fram underlag. 


• Inga kostnader för spridning är inkluderade. 

Upprätta en nationell strategi för sexuell 

och reproduktiv hälsa och rättigheter 

(SRHR-strategi). 

1,5 miljon kronor som engångssumma. Insamling och analys av data. 


Genomföra befolkningsstudier inom 

SRHR-området. 


Målområde 9. Fysisk aktivitet 

2 miljoner kronor fördelade på två år. • Start och drift av ett projekt om ökad 

rörlighet. 



Initiera myndighetssamverkan för att 

utveckla den fysiska miljön i syfte att öka 

befolkningens fysiska aktivitet. 

0,5–1 miljon kronor som engångssumma. • Arbetstid och administration inom 

respektive myndighets uppdrag för att ta 


• Externt vetenskapligt stöd. 


Fastställa de nationella rekommendationerna 

för fysisk aktivitet. 

Målområde 10. Matvanor och livsmedel 

1–2 miljoner kronor fördelade på 2 år. • Arbetstid och administration inom respektive 

verksamhets uppdrag för att ta 


• Samordning mellan aktörer. 

• Kostnaden för att sprida strategin är inte 

inkluderad. 


Upprätta en nationell strategi för att 

främja goda matvanor och fysisk aktivitet 

och motverka övervikt och fetma. 


Arbetstid och administration inom myndigheters 

uppdrag för utredning. 

1) Dialog med berörda aktörer. 

2) Extern vetenskaplig expertis. 

2,5 miljoner kronor fördelade på 2 år. 


1) 0,5 miljoner kronor 



Utreda möjligheten att använda ekonomiska 

styrmedel för att påverka konsumtionen 

av mat.

De statsfinansiella kostnaderna för baspaketet inom det strategiska området 

Hälsofrämjande livsmiljöer och levnadsvanor uppskattas till 29–40 miljoner kronor. 

Alla kostnader i baspaketet utom två understiger 4 miljoner kronor. För åtgärder 

inom målområde 7: Skydd mot smittspridning tillkommer en årlig kostnad för 

att driva de två registren även efter perioden 2010–2014. 

Den statsfinansiella kostnaden för åtgärden ”Utveckla råd och riktlinjer för hur 

de som tillämpar plan och bygglagen bättre kan ta hänsyn till miljörelaterade hälsofrågor” 

är baserad på beräkningar i Miljömålsrådet (2008). Miljömålsrådet uppskattar 

kostnaden till 43–55 miljoner kronor, vilket avser en förbättrad tillämpning 

av hela plan och bygglagen. Den rekommenderade åtgärden i Folkhälsopolitisk 

rapport 2010 avser däremot enbart den del av Miljömålsrådets förslag som rör 

miljörelaterade hälsofrågor. Kostnaden för åtgärden är alltså endast en del av den 

kostnad som Miljömålsrådet (2008) har uppskattat. 


tabell 3.4 Statsfinansiella kostnader för rekommenderade åtgärder inom det strategiska området Hälsofrämjande livsmiljöer och levnadsvanor – tillläggspaket 


Målområde 4. Hälsa i arbetslivet 

1) Konferenser och framtagande av 

metodmaterial för att stimulera företagshälsovårdens 

roll. 

2) Fortsättning på riskbruksprojektets 

arbete. 

Arbetsmiljöverket 700 000 kronor som engångssumma. 


1) 400 000 kronor 

2) 300 000 kronor. 

Utveckla företagshälsovårdens roll 

för ökad hälsa i arbetslivet. 

Målområde 5. Miljöer och produkter 

• Tryckning och spridning av 

material. 

• Spridning av information inom 

befintliga verksamheter. 

200 000–1 miljon kronor. 

Centrala myndigheter som ansvarar 

för hälsorelaterade miljöfrågor, 

till exempel Naturvårdsverket, 

Kemikalieinspektionen, Boverket, 

Socialstyrelsen och Strålsäkerhetsmyndigheten 

Genomföra informationsinsatser 

för ökad miljöanpassning. 

Kostnaden beror på hur många miljöaspekter 

som ska inkluderas och på om 

kostnaden ska individanpassas eller 

kommunanpassas. 


Start och administration av ett 

uppföljningssystem. 

3,5–5 miljoner kronor per år. 

Boverket och Kemikalieinspektionen 

Utvidga uppföljning av inomhusmiljöer 

och farliga kemiska ämnen. 

Kostnaden baseras på Socialstyrelsens 

(2006) och Boverkets (2009) rapporter. 

Målområde 7. Skydd mot smittspridning 

1) Stimulansmedel till 4–5 landsting 

eller regioner för att starta eller vidareutveckla 

samt utvärdera sprutbytesverksamhet. 

Kostnaden beror på 

vilken modell som används och kan 

variera mellan 2 och 9,2 miljoner 

kronor per verksamhet och år. 


Smittskyddsinstitutet 10–52 miljoner kronor. Kostnaden består 

av två delar: 

1) 8–50 miljoner kronor per år i fyra år 


Stärka smittskyddet för särskilt 

utsatta grupper genom att införa 

sprutbytesverksamhet som även 

kan ge snabb tillgång till provtagning 

och sjukvård.

• Start och drift av en Task Force. 

• Aktiviteter inom Task Forcearbetet. 

Hög. 

Kostnaden kan inte specificeras närmare. 

Bedömningen att kostnaden är hög baseras 

på att denna verksamhet med en 

högre ambitionsnivå även skulle inrymma 

en satsning på ett forskningsprogram för 

att stimulera utveckling av ny diagnostik, 

innovationer och behandlingsformer på 

området. 

Socialstyrelsen och Smittskyddsinstitutet 

Stärka det nationella samarbetet 

kring antibiotikaresistens genom 

att skapa nationella samarbetsstrukturer. 

I uppdraget ingår även 

att starta en så kallad Task Force 

mot antibiotikaresistens. 

Målområde 8. Sexualitet och reproduktiv hälsa 

Högskoleverket och Skolverket 4 miljoner kronor. • Fortsatt undervisning i sexualitet 

och samlevnad för lärare av Skolverket. 

• Utredning av lärarutbildningen, 

antagligen inom Högskoleverkets 

befintliga verksamhet. 

• Utvärdering av skolor, antagligen 

inom Skolverkets befintliga verksamhet. 

Utveckla undervisningen inom 

sexualitet och samlevnad. 

Förslaget har tre delar. Den första 

rör Högskoleverket som ska utreda 

lärarutbildningen och de andra två 

Skolverket som dels ska erbjuda 

utbildning, dels ska utvärdera 

grund- och gymnasieskolornas 

arbete. 

Smittskyddsinstitutet 2,5 miljoner kronor • Projekt hos Smittskyddsinstitutet 

för att samordna aktörer inom alla 

SRHR-områden. 

Utveckla ungdomsmottagningarnas 

och skolhälsovårdens verksamhet. 

Målområde 9. Fysisk aktivitet 

Skolverket 150–200 miljoner kronor. Pengar som Skolverket ansvarar för 

att dela ut till kommuner som ansöker 

om riktade ekonomiska bidrag 

för att öka aktiviteten i skolan. 

Stödja kommunernas arbete för att 

öka barns fysiska aktivitet i skolan. 


Statens folkhälsoinstitut 1 miljon kronor. Samordning och möten mellan myndigheter. 

Öka kunskapen om fysisk aktivitet och 

hälsa hos vård- och skolpersonal samt 

studenter på grundutbildningarna. 

Målområde 10. matvanor och livsmedel 

• Stimulansmedel som 5–10 landsting 

och regioner samt kommuner kan söka 

tillsammans med ett lärosäte för att 

utveckla och utvärdera metoder. 

Statens folkhälsoinstitut 50–80 miljoner kronor fördelade 

på 3 år. 

Utveckla och utvärdera metoder för att 

främja goda matvanor och fysisk aktivitet, 

med särskilt fokus på barn och 

deras familjer. 

• Arbetstid och administration inom 

myndighetens uppdrag. 

• Samordning mellan olika aktörer. 

Statens folkhälsoinstitut 1 miljon kronor som startkostnad. 

I en senare fas krävs cirka 

15–20 miljoner kronor för beslutsstöd 

Utreda hur hälso- och sjukvården kan 

arbeta med rådgivning om mat och 

måltider. 


De statsfinansiella kostnaderna för tilläggspaketet inom det strategiska området 

Hälsofrämjande livsmiljöer och levnadsvanor uppskattas till 220–365 miljoner kronor. 

Den rekommenderade åtgärden ”Stödja kommunernas arbete för att öka barns 

fysiska aktivitet i skolan” antas kosta betydligt mer än andra åtgärder inom det strategiska 

området. Åtgärden avser nämligen ett resurstillägg för skolorna som liknar 

lärarlyftet. Det är dock viktigt för befolkningens framtida hälsa att vi investerar i 

barns fysiska aktivitet. 

Vi har inte uppskattat kostnaden för den rekommenderade åtgärden ”Stärka det 

nationella samarbetet kring antibiotikaresistens genom att skapa nationella samarbetsstrukturer”. 

I uppdraget ingår även att starta en så kallad Task Force mot 

antibiotikaresistens, och kostnaden beror på vilken ambitionsnivå som väljs. Man 

kan jämföra med det rådgivande organet Strategigruppen för rationell antibiotikaanvändning 

och minskad antibiotikaresistens (Strama) som kostar 10 miljoner 

kronor per år. Strama utför dock endast en del av vad en Task Force förväntas göra, 

och därför bedömer vi att kostnaden blir högre än 10 miljoner kronor per år. 

Förslaget om sprutbytesverksamhet beräknas kosta 8–50 miljoner kronor. Det 

stora spannet beror på att kostnaden baseras på olika modeller av sprutbytesverksamhet 

som prövats i olika städer. Modellerna och dess kostnader presenteras i 

bilaga 2. 


Det strategiska området Alkohol, narkotika, dopning, tobak 

och spel 

Utgångspunkten för det strategiska området Alkohol, narkotika, dopning, tobak 

och spel presenteras i faktaruta 5. 

Faktaruta 5 

aLkoHoL, narkotika, dopning, toBak oCH SpeL 

Det strategiska området Alkohol, narkotika, dopning, tobak och spel består av målområde 

11 och delar av målområde 6. Syftet är att samhällets åtgärder ska minska 

bruket av alkohol och tobak, ge ett narkotika- och dopningsfritt samhälle och 

minska skadeverkningarna av överdrivet spelande. Statens ansvar är att stifta lagar 

och kontrollera att de efterlevs samt att följa konsumtions-, missbruks- och skadeutvecklingen. 

Staten ska också utveckla och tillämpa förebyggande metoder med 

vetenskapligt bevisad effekt samt erbjuda kompetensutveckling i förebyggande 

arbete. 

Centrala myndigheter är viktiga aktörer liksom länsstyrelserna som bland annat har 

ansvar för tillsynsverksamhet. Även hälso- och sjukvården har en viktig del i det 

förebyggande arbetet eftersom den kan uppmärksamma risken för olika typer av 

bruk, skadliga bruk och beroenden. Kommunerna är navet i det lokala förebyggande 

arbetet, bland annat genom sitt samarbete med olika verksamheter, inte minst ideella 

organisationer. 



tabell 3.5 Statsfinansiella kostnader för rekommenderade åtgärder inom det strategiska området Alkohol, narkotika, dopning, tobak och spel 

– baspaket 


Målområde 11. alkohol 

Höja skatten på alkohol. Regeringen 0 kronor Arbetstid och administration för att utreda ärendet 

inom Regeringskansliets befintliga verksamhet. 

1) Förstärkning av kopplingen mellan länsstyrelsens 

tillsynspersonal och ANDT-samordnaren. 

2) Spridning av kunskap om tillsynsmetoder. 

3) Fortsatt utvärdering av metoden Ansvarsfull 

alkoholservering. 

• Fortsatta instruktörsutbildningar i krogtillsyn 

(150 000 kronor per tillfälle). 

• Framtagande av metoder och nyckeltal samt 

öppna jämförelser. 

12–14 miljoner kronor per år. 

Kostnaden består av tre delar: 

1) 10–12 miljoner kronor 

2) 100 000–300 000 kronor 

3) 1 miljon kronor. 

Regeringen och Statens 


Öka tillsynen enligt alkohollagen genom 

att använda effektiva metoder: 

a) tydliggöra tillsynsuppdraget i länsstyrelsernas 

regleringsbrev 

b) att ge bidrag till effektiva lokalt tillgänglighetsbegränsande 

metoder. 

Kostnaden baseras på nuvarande 

transfereringar. 

• Fortsatt nationell satsning för att höja kunskapsnivån 

och sprida metoden till fler arenor. 

• Utveckling av rutiner för att följa upp metoden. 

• Prövning och utvärdering av metoden. 

20–30 miljoner kronor per år, 

baserat på kostnaderna för 

Riksbruksprojektet. 


(företagshälsovård 

och studenthälsa) och 

Socialstyrelsen (hälsooch 

sjukvård) 

Vidareutveckla metoden tidig upptäckt 

och kort intervention inom hälso- och 

sjukvården när det gäller riskfylld eller 

skadlig alkoholkonsumtion. 

Målområde 11. narkotika 

1) Utredning av olika substansers giftighet, av 

Strida. 

2) Utredning av struktur och effektsamband 

(QSAR) som används inom miljölagstiftningen. 

3) Utveckling av Nadis-webben. 

1,5 miljoner kronor som 

engångssumma. 

Kostnaden har tre delar: 

1) 500 000 kronor 

2) 500 000 kronor 

3) 500 000 kronor. 


Utveckla regelverken för narkotikaklassificeringen. 


1) Vidareutveckling av projektet Testa dina gränser 

i övriga svenska län (20 stycken). 


32 miljoner kronor fördelade på 

3 år. Kostnaden består av två 

delar: 




Upprätthålla och stärka allmänhetens 

stöd för en restriktiv narkotikapolitik. 

Målområde 11. dopning 

Utbildning och policystöd till gym. 

10–15 miljoner kronor. 


Ge ökat stöd till utveckling och implementering 

av metoder för att förebygga 

dopning i gymmiljöer. 

Kostnaden förutsätter att den 

metodutvärdering som prövas 

i Stockholm går att genomföra 

även i andra delar av Sverige. 

Målområde 11, tobak 

Höja tobaksskatten. Regeringen 0 kronor Arbetstid och administration för att utreda ärendet 

inom Regeringskansliets befintlig verksamhet. 

Arbetstid och administration för att utreda ärendet 


Regeringen 0 kronor 

Lagstifta om totalt marknadsföringsförbud 

för tobaksprodukter inklusive 

exponeringsförbud. 


Om Regeringskansliet behöver 

upphandla juridisk kompetens 

kan extra pengar behövas. 

Arbetstid och administration inom verksamhetens 

uppdrag för att utreda rökiga miljöer samt stödja 

olika aktörers arbete för en rökfri arbetstid. 

0 kronor 

Regeringen och Statens 


Lagstifta om fler rökfria miljöer och 

stödja framtagning av policyer. 



kan extra pengar behövas.

Målområde 11. Spel 

• Arbetstid och administration för att utreda ärendet 


• Kostnaden inkluderar inte ökade åtgärder till följd 

av den stärkta regleringen. 

Utveckla och stärka spelregleringen. Regeringen 0 kronor 



kan extra pengar behövas. 

• Arbetstid och administration för att utreda ärendet 



• Kostnader för spridning och implementering är 

inte inkluderade. 

Regeringen 2 miljoner kronor som engångssumma. 

Upprätta en nationell handlingsplan för 

att förebygga spelberoende. 


De statsfinansiella kostnaderna för baspaketet inom det strategiska området 

Alkohol, narkotika, dopning, tobak och spel uppskattas till 75–95 miljoner kronor. 


Alkohol, narkotika, dopning, tobak och spel – tilläggspaket 

rekommenderade 

åtgärder 

Målområde 11. alkohol 

Begränsa marknadsföringen 

av alkohol. 

Öka kvaliteten på 

slumpmässiga alkoholutandningsprover 

i 

trafiken. 

Målområde 11. narkotika 

Stödja utvecklingen 

av regional och lokal 

verksamhet för att tidigt 

upptäcka narkotikabruk 

samt stödja unga vuxna 

som använder narkotika. 

Stödja kompetensutveckling 

om förebyggande 

metoder mot 

narkotikabruk, inklusive 

illegalt bruk av narkotikaklassade 

läkemedel. 

Målområde 11. dopning 

Utveckla och samordna 

den nationella statistiken 

om dopning. 

Förmedla kunskap för 

att upptäcka användare 

av dopningsmedel. 

Huvudaktör Statsfinansiella 

kostnader 

Regeringen 0 kronor 

Om Regeringskansliet 

behöver upphandla juridisk 

kompetens kan 

extra pengar behövas. 

Polisen, 

Tullverket 

och 

Kustbevakningen 









100 000–200 000 

kronor som engångssumma. 

80 miljoner kronor. 


två delar: 


per år enligt regleringsbrev 

och enligt 

ANDT-strategin. 





Beskrivning av kostnaderna 

Arbetstid och administration för 

att utreda ärendet inom Regeringskansliets 

befintliga verksamhet. 

Samordning för ökat samarbete 

och bättre underrättelseverksamhet 

mellan polisen, tullen och 

kustbevakningen. 

1) Tjänster och verksamhet på 

regional nivå för att samordna 

ANDT-verksamheten. 

2) Möjligheter att söka bidrag för 

att utveckla verksamhet i samverkan 

mellan till exempel kommuner, 

landsting och regioner 

samt polisen för tidiga åtgärder 

bland ungdomar efter till exempel 

åtgärder vid ringa narkotikabrott 

och drograttfylleri. 

Framtagande och implementering 

av fem kunskapssammanställningar 

om metoder för att 

förebygga narkotikabruk samt 

illegalt bruk av narkotikaklassade 

läkemedel. 

0 kronor Arbetstid och administration 

inom myndighetens uppdrag. 

1,7 miljoner kronor. 


två delar: 

1) 200 000 kronor 

2) 1,5 miljoner kronor. 

1) Tryckning av informationsmaterial. 

2) Regionala utbildningskonferenser.

Målområde 11. tobak 

Öka tillgängligheten till 

tobaksavvänjning. 

Målområde 11. Spel 

Utveckla, utvärdera och 

implementera metoder 

som förebygger spelproblem. 

Öka tillgången till behandling 

med effektiva 

metoder för spelberoende. 








per år till Sluta-rökalinjen, 

varav 1 miljon 

kronor per år bör gå 

till marknadsföring. 

42–52 miljoner kronor. 


tre delar: 

1) 40–50 miljoner 

kronor i engångssumma. 


3) Okänd summa om 

cirka 5 år. 



två delar: 



Kostnaden baseras 

på de implementeringsförsök 

som nu 

genomförs i 7 kommuner. 

• Arbetstid och administration 

inom myndighetens uppdrag. 

• Mer pengar till Sluta-röka-linjen. 

1) Stimulansmedel som 3–5 kommuner 

kan söka tillsammans med 

ett lärosäte för att utveckla och 

utvärdera metoder. 


3) Implementering av metoderna 

efter utveckling och utvärdering. 

Detta sker i fleråriga projekt i ett 

20-tal kommuner. 

1) Stimulansmedel som upp till 

20 landsting och regioner samt 

kommuner kan söka för att implementera 

metoder på lokal och 

regional nivå. 


De statsfinansiella kostnaderna för tilläggspaketet inom det strategiska området 

Alkohol, narkotika, dopning, tobak och spel uppskattas till 200–215 miljoner 

kronor. 


De totala statsfinansiella kostnaderna för att genomföra de rekommenderade 

åtgärderna uppgår till cirka 700–900 miljoner kronor och sträcker sig över flera 

år, främst under perioden 2010–2014. De tre strategiska områdenas baspaket (de 

högst prioriterade åtgärderna) kostar 200–250 miljoner kronor, medan tilläggspaketen 

kostar 450–600 miljoner kronor. För vissa åtgärder har vi dock inte kunnat 

uppskatta kostnaden, bland annat för åtgärder inom målområde 2. Den samlade 

bedömda kostnaden är därför i underkant. 

Regeringen kan ta beslut om de rekommenderade åtgärderna under hela mandatperioden, 

och de statsfinansiella kostnaderna uppträder först när en åtgärd beslutas. 


För flera av åtgärderna föreslår Statens folkhälsoinstitut att regeringen avsätter 

medel för vetenskaplig utvärdering. Syftet är att få ett bättre underlag för att 

bedöma genomförda åtgärder i framtida regeringsuppdrag. 


4 BEDÖMNING 

AV KOSTNADS- 

EFFEKTIVITETEN FÖR NÅGRA AV DE 

REKOMMENDERADE ÅTGÄRDERNA 


Inledning 

I Folkhälsopolitisk rapport 2010 föreslår Statens folkhälsoinstitut cirka 60 framtida 

åtgärder till regeringen. Åtgärderna beskrivs och motiveras närmare i varje målområdes 

kunskapsunderlag för Folkhälsopolitisk rapport 2010. Som en del i analysen 

har Statens folkhälsoinstitut sammanställt vetenskapliga studier om kostnadseffektivitet 

för de rekommenderade åtgärderna. Endast några åtgärder kan sägas vara 

kostnadseffektiva enligt de vetenskapliga studierna. I det här kapitlet presenterar vi 

dessa åtgärder. 

En hälsoekonomisk utvärdering av åtgärder syftar i grunden till att jämföra vilken 

av två eller flera alternativa resursanvändningar som är mest kostnadseffektiv. 

Det gör man genom att jämföra kostnader och konsekvenser, i förhållande till 

hälsa och livskvalitet, för de olika alternativen. En kostnadseffektiv åtgärd når en 

önskvärd effekt (hälsa och livskvalitet) till lägsta möjliga kostnad (Benfort, 2009; 

Drummond et al., 2005). Kostnadseffektivitet är med andra ord ett relativt begrepp. 

Det innebär att en åtgärd inte kan vara kostnadseffektiv i sig, utan endast i förhållande 

till ett annat alternativ (Statens folkhälsoinstitut, 2003). 

Statens folkhälsoinstitut har bedömt kostnadseffektiviteten för några av åtgärderna 

inom målområde 6, 7, 9, 10 och 11. Analyserna presenteras per åtgärd och 

målområde. Därefter presenterar vi områden där kostnaderna men inte kostnadseffektiviteten 

har studerats. 

Begränsningar 

I dag finns endast få vetenskapliga studier som kan användas för att bedöma om de 

föreslagna åtgärderna är kostnadseffektiva. Detta begränsar det arbete vi presenterar 

här. 

Vår bedömning begränsas ytterligare av att de föreslagna åtgärdernas effekter 

märks långt efter genomförandet. Att tonåringar inte börjar röka minskar till exempel 

risken för sjukdomar först 40 år senare. Detta skapar metodproblem, och osäkerheten 

ökar ju längre tid det tar innan vi kan se effekten av en åtgärd (Statens 

folkhälsoinstitut, 2011a). Statens folkhälsoinstitut har dock utgått från resultaten i 

vetenskapliga underlag när vi bedömt åtgärdernas effekter. 


Metoder för att bedöma kostnadseffektivitet 

Det finns tre ekonomiska analysmetoder som kan används för att bedöma hälsoekonomiska 

åtgärders kostnadseffektivitet (Drummond et al., 2005): 

• kostnadsintäktsanalys (costbenefitanalys, CBA) 

• kostnadseffektanalys (costeffectivenessanalys, CEA) 

• kostnadsnyttoanalys (costutilityanalys, CUA). 

I en kostnadsintäktsanalys jämför man alla samhällsekonomiska kostnader och 

intäkter för en viss åtgärd. Resultatet mäts i monetära värden, utifrån hälsoeffekter 

och andra eventuella effekter. Om resultatet visar att åtgärden ger en nettointäkt 

så kan man rekommendera åtgärden på samhällsekonomisk grund, medan 

en nettokostnad innebär att åtgärden inte är samhällsekonomiskt motiverad. Man 

kan använda kostnadsintäktsanalyser för att prioritera enskilda åtgärder eller jämföra 

olika åtgärder med helt olika kostnader och effekter (Drummond et al., 2005; 

Statens folkhälsoinstitut, 2011a). 

I en kostnadseffektanalys jämför man effekterna av olika åtgärder. Effekterna 

mäts bland annat som antalet vunna levnadsår eller antalet minskade vårddygn. 

Resultatet presenteras ofta som en kostnadseffektkvot, t.ex. kronor per vunnet levnadsår 

eller kronor per minskat vårddygn (Statens folkhälsoinstitut, 2003). 

En kostnadsnyttoanalys är lämplig när en åtgärd förväntas ge flera effekter, både 

positiva och negativa. Metoden har vissa likheter med kostnadseffektanalysen, men 

en principiell skillnad är att kostnadsnyttoanalysen sammanför olika hälsoeffekter 

och värderar dem gemensamt. En åtgärds resultat mäts i nytta, med måttet kvalitetsjusterade 

levnadsår (quality adjusted life years, QALY) (Brodin & Andersson, 

1998; Drummond et al., 2005; Statens folkhälsoinstitut, 2011). Den grundläggande 

tanken är att hälsa har två dimensioner, nämligen hälsoperiodens längd och kvalitet. 

Måttet QALY är en sammanvägning av dessa två komponenter eller annorlunda 

uttryckt produkten av antalet levnadsår och den aktuella periodens livskvalitetspoäng. 

En hälsoekonomisk utvärdering av en behandling eller folkhälsoåtgärd handlar 

om att både beräkna hur många vunna levnadsår som åtgärden lett till och 

uppskatta de levnadskvalitetspoäng som deltagarna upplevt under de vunna åren. 

QALY mätts vanligen enligt följande (Statens folkhälsoinstitut, 2011a): 

• Tiden då en person är fri från sjukdom får kvalitetsvikten 1,0. 

• Tiden då en person är sjuk får en kvalitetsvikt mellan 0,0 och 1,0 genom att personen 

själv skattar sin hälsa från full hälsa (1.0) till död (0.0). 

• Kvalitetsvikten och tiden multipliceras, och resultatet blir personens QALYvärde. 

När Statens folkhälsoinstitut bedömer kostnadseffektiviteten utgår vi från att en 

åtgärd kan förändra levnadsvanor, vilket i sin tur kan minska risken för ohälsa, öka 

livskvaliteten och förlänga livet. 


Socialstyrelsen (2010b) använder fyra nivåer för att beskriva kostnadseffektiviteten 

av en åtgärd. Nivåerna ger en riktning men innebär ingen exakt bedömning av kostnadseffektiviteten. 

Nivåerna presenteras i tabell 4.1. 

tabell 4.1 Nivåer för kostnad per kvalitetsjusterat levnadsår (QALY) eller vunnet 

levnadsår jämfört med alternativ åtgärd 

Låg: < 100 000 kronor 

Måttlig: 100 000–500 000 kronor 

Hög: 500 000–1 000 000 kronor 

Mycket hög: > 1 000 000 kronor 

(Socialstyrelsen, 2010b) 

Konsekvenserna av att drabbas av en sjukdom kallas för sjukdomsbördan vilket 

beskrivs med ett mått som kallas DALY (disability adjusted life years) som på 

svenska heter funktionsjusterade levnadsår. I beräkningar av DALY tas hänsyn till 

både för tidig död och år förlorade till sjukdom eller funktionsnedsättning. Den 

mäter sjukdomsbördan på befolkningsnivå, dvs. förlusten av friskt liv. Färre förlorade 

DALY är närbesläktat med vunna QALY (Statens folkhälsoinstitut, 2003). 

I beräkningarna för målområde 9: Fysisk aktivitet och målområde 10: Matvanor 

och livsmedel har vi uppskattat kostnadseffektiviteten utifrån genomgången av de 

vetenskapliga studierna. Studierna presenteras i ett underlag från Hagberg (2010). 

När vi uppskattat kostnadseffektiviteten har vi använt ett flödesschema, på samma 

sätt som Socialstyrelsen (2010b). I figur 4.1 presenteras metoden. 

Figur 4.1. Flödesschema för att beräkna vunna QALY inom målområde 9 och 10 

Andel som gått 

från ogynnsam 

till gynnsam 

levnadsvana 

(Hagberg, 2010) 

Relativ risk med 

gynnsam jämfört 

med ogynnsam 

levnadsvana 


Absolut risk att 

under livstiden 

drabbas av en 

sjukdom 

= 

Riskförändringen 

som åtgärden 

medför 

Ökad livslängd, höjd livskvalitet 

och minskade kostnader för vård 

och annan samhällsservice

Uppskattningen av kostnadseffektiviteten utgår alltså från förhållandet mellan 

hälsosamma och ohälsosamma levnadsvanor. En viss andel av befolkningen går 

från en ogynnsam till en gynnsam levnadsvana i ett livslångt perspektiv till följd 

av en åtgärd, vilket minskar risken för att drabbas av olika specifika sjukdomar. 

Åtgärdens vinst består av ett längre liv och höjd livskvalitet (ökat antal QALY), 

vilket förmodligen minskar kostnaderna för sjukvården och annan samhällsservice. 

Beräkningarna inom målområde 9 och 10 visar hur mycket pengar som samhället 

maximalt kan investera i en åtgärd för att en viss andel av befolkningen ska ändra 

sina levnadsvanor. Resultatet mäts i kostnad per vunnen QALY (Hagberg, 2010). 

Bedömning av kostnadseffektivitet 

Målområde 6. HäLSoFräMjande HäLSo- oCH SjukvÅrd – Åtgärd 3 

utvärdera om västerbottens interventionsprogram för hälsoundersökningar får samma 

effekt i andra landsting. 

Västerbottens interventionsprogram har pågått sedan mitten av 1980talet. Åt 

gärden inleddes i Norsjö kommun och har sedan införts i de ordinarie vårdplanerna 

för hela Västerbotten. I interventionsprogrammet genomförs olika kommunbaserade 

hälsoaktiviteter. Bland annat har man märkt mat med det gröna nyckelhålet, 

genomfört kurser och mediala kampanjer samt erbjudit alla 30, 40, 50 och 

60åringar hälsoundersökningar. Enligt studier har interventionsprogrammet förbättrat 

befolkningens hälsa och minskat dödligheten (Norberg, Wall, Boman, & 

Weinehall, 2010). 

Som en del i hälsoundersökningarna genomförde Västerbottens landsting screening 

för riskfaktorer för hjärt och kärlsjukdomar. Personalen gav sedan livsstilsråd 

utifrån screeningens resultat. Lindholm, Rosén, Weinehall och Asplund (1996) har 

beräknat åtgärdens kostnadseffektivitet utifrån antalet hjärtinfarkter. Utifrån tidigare 

data beräknade de det förväntade antalet hjärtinfarkter med respektive utan 

åtgärd. Åtgärden visade sig minska riskfaktorerna för hjärtinfarkt (t.ex. höga kolesterolvärden 

och högt blodtryck), och därmed kunde även antalet hjärtinfarkter förväntas 

minska. Åtgärden kostade 600 000 kronor per år (1992 års penningvärde), 

dvs. 4,4 miljoner kronor för de tio år som åtgärden pågick. Vinsten blev 4 miljoner 

kronor (1992 års penningvärde), och antalet vunna levnadsår blev 30 för hela perioden. 

Nettokostnadsbesparingen var 14 000 kronor per vunnet levnadsår, och man 

kunde förhindra 4,5 hjärtinfarkter varje år (Lindholm et al., 1996). 

Vi bedömer att hälsoundersökningar som liknar dem i Västerbottens interventionsprogram 

även skulle kunna förbättra människors hälsa och minska dödligheten 

i andra områden. Programmet bör alltså prövas och utvärderas i andra landsting 

och regioner. 


Målområde 7. Skydd Mot SMittSpridning – Åtgärd 3 

Stärka smittskyddet för särskilt utsatta grupper genom att införa sprutbytesverksamhet 

som även kan ge tillgång till snabb provtagning och sjukvård. 

År 1985 upptäcktes det första fallet av hiv bland sprutmissbrukarna i Australien, 

och året efter startade ett sprut och nålbytesprogram för att hiv och hepatit 

Cinfektionerna skulle minska. Australiens regering investerade 130 miljoner 

australiensiska dollar (cirka 700 miljoner svenska kronor) i sprut och nålbytesprogrammet 

mellan 1991 och 2000 (Dolan, MacDonald, Silins, & Topp, 2005). 

År 2009 gav den australiensiska regeringen en grupp forskare i uppdrag att mäta 

programmets kostnadseffektivitet. Forskarna konstruerade en epidemiologisk 

modell som skulle simulera programmets effekter. Perioden 2000–2009 analyserades. 

Beräkningarna visade att programmet förebyggde 32 050 hivinfektioner 

och 96 667 hepatit Cinfektioner under perioden, vilket ledde till en vinst motsvarande 

140 000 vunna DALY (Australian Government, National center in HIV, 

& University of south Wales, 2009). 

Vidare sparade varje investerad australiensisk dollar hälso och sjukvården 4 dollar. 

När även de samhällsekonomiska kostnaderna inkluderades sparades 27 australiensiska 

dollar för varje investerad dollar, vilket gav en nettovinst på 5,85 miljarder 

dollar år 2000–2009 (40,9 miljarder kronor, 1 australiensisk dollar = 7 kronor, år 

2011). Programmet kostade därmed 4 500 australiensiska dollar per vunnen DALY 

(31 500 kronor, 1 australiensisk dollar = 7 kronor, år 2011) och anses ha varit kostnadsbesparande 

(Australian Government et al., 2009). 

De australiensiska forskarna gjorde även en översyn av andra studier om kostnadseffektiviteten 

för sprut och nålbytesprogram, som visade ett positivt resultat. 

Statens folkhälsoinstitut bedömer därmed att en sprutbytesverksamhet skulle 

kunna spara kostnader även i Sverige. 

Målområde 9. FySiSk aktivitet – Åtgärd 2 

Öka kunskapen om fysisk aktivitet och hälsa hos vård- och skolpersonal samt studenter 

på grundutbildningarna. 

Forskning visar att åtgärder för att öka kunskapen om fysisk aktivitet bland vård 

och skolpersonal kan öka befolkningens fysiska aktivitet. Åtgärder som främjar 

fysisk aktivitet får kosta 1 800 kronor per person om 1 procent av befolkningen 

går från otillräcklig fysisk aktivitet (mindre än 150 minuter om dagen) till varaktig 

fysisk aktivitet, för att kostnaden per QALY ska anses som måttlig (Hagberg, 

2010; Socialstyrelsen, 2010b). Statens folkhälsoinstitut bedömer därför att åtgärden 

”Öka kunskapen om fysisk aktivitet och hälsa hos vård och skolpersonal samt 

studenter på grundutbildningarna” är kostnadseffektiv. 


Målområde 10. Matvanor oCH LivSMedeL – Åtgärd 1 

upprätta en nationell strategi för att främja goda matvanor och fysisk aktivitet och motverka 

övervikt och fetma. 

Det är väl belagt att fetma medför stor ohälsa, och BMI över 25 ger ökade samhällsekonomiska 

kostnader (se tabell 2.19). Åtgärder för personer med ökad risk 

för ohälsa på grund av matvanor och fysisk inaktivitet är kostnadseffektiva om de 

påverkar levnadsvanorna och riskfaktorer som förhöjt blodtryck, förhöjda blodfetter, 

högt blodsocker och högt BMI. Åtgärderna är kostnadseffektiva även om man 

endast tar hänsyn till mindre effekter på hälsa eller livskvalitet, och om man bortser 

från besparingar i hälso och sjukvården. 

En åtgärd får maximalt kosta 1 700 kronor per person om 1 procent av befolkningen 

varaktigt går från fetma till normalvikt eller undviker fetma (Hagberg, 2010; 

Socialstyrelsen, 2010b). 

Vidare är det kostnadseffektivt att investera 1 miljon kronor i en strategi för 

att främja goda matvanor och fysisk aktivitet om strategin leder till att 6 personer 

blir fysiskt aktiva, 10 personer får goda matvanor eller 6 personer går från fetma 

till normalvikt (varaktiga förändringar förutsätts). Då kostar åtgärden mindre än 

500 000 kronor per vunnen QALY (Hagberg, 2010; Socialstyrelsen, 2010b). 

Målområde 10. Matvanor oCH LivSMedeL – Åtgärd 2 

utreda möjligheten att använda ekonomiska styrmedel för att främja hälsosamma matvanor. 

Vi har bedömt kostnadseffektiviteten för denna åtgärd utifrån vilka hälsovinster 

som ekonomiska styrmedel kan ge när det gäller att främja hälsosamma matvanor 

i befolkningen. Vi analyserar alltså effekten av att utreda möjligheten att använda 

ekonomiska styrmedel. 

Vetenskapliga studier visar att ekonomiska styrmedel kan främja goda matvanor 

(Caraher & Cowburn, 2005; Thunström, 2008). Man kan till exempel sänka skatten 

på frukt och grönsaker för att höja intaget. 

En åtgärd för att öka befolkningens intag av frukt och grönsaker får kosta maximalt 

1 000 kronor per person om 1 procent av befolkningen går från att inte äta 

500 gram frukt och grönsaker per dag till att göra det, för att vara kostnadseffektiv 

(Hagberg, (2010). 

Man kan även använda ekonomiska styrmedel för att främja goda matvanor 

på andra sätt än att sänka skatten på frukt och grönsaker. Möjligheten bör vidare 

prövas och utvärderas. 


Målområde 11. aLkoHoL, narkotika, dopning, toBak oCH SpeL: 

aLkoHoL – Åtgärd 1 

Höja alkoholskatten. 

Att höja alkoholskatten syftar till att minska alkoholbruket, vilket i sin tur minskar 

risken för skador, sjukdomar, våld och för tidig död till följd av alkohol. Van den 

Berg, van Baal, Tariq, Schuit, de Wit och Hoogenveen (2008) har beräknat kostnadseffektiviteten 

av att höja alkoholskatten. I studien prövades två skattehöjningsscenarier 

i Nederländerna. Det ena scenariot var en beslutad skattehöjning och det 

andra en hypotetisk stor skattehöjning till svensk nivå (van den Berg et al., 2008). 

Forskarna antog att skattehöjningarna skulle minska alkoholkonsumtionen och risken 

för sjukdomar och död. Kostnadseffektiviteten beräknades utifrån kronor per 

vunnna levnadsår (van den Berg et al., 2008). Ju mer skatten höjdes desto större 

visade sig den positiva hälsoeffekten bli. 

Folkhälsan förbättras när sjukligheten och dödligheten till följd av alkohol minskar. 

Detta kan i sin tur minska kostnaderna för att behandla alkoholrelaterade 

sjukdomar, medan kostnaden för att behandla icke alkoholrelaterade sjukdomar 

ökar eftersom människor lever längre. Höjd alkoholskatt ökar därmed hälso och 

sjukvårdens kostnader totalt sett. Van den Berg et al. (2008) uppskattade skattehöjningens 

kostnadseffektivitet genom att dividera kostnadsökningen med hälsoeffektökningen. 

Det första scenariot med en liten skattehöjning gav en kostnad på 

5 100 euro per vunnen QALY (46 000 kronor, 1 euro = 9,0 kronor, år 2011). Det 

andra scenariot med en stor skattehöjning gav en kostnad på 5 300 euro per vunnen 

QALY (48 000 kronor, 1 euro = 9,0 kronor, år 2011). 

Van den Berg et al. (2008) drog slutsatsen att höjda alkoholskatter är mycket 

kostnadseffektiva under nederländska förhållanden, och antagligen även i en 

svensk kontext. En annan vetenskaplig översikt styrker dessa resultat (Anderson, 

Chisholm, & Fuhr, 2009). Därför bedömer Statens folkhälsoinstitut att höjd alkoholskatt 

är kostnadseffektivt. 



Öka tillsynen enligt alkohollagen genom att använda effektiva metoder. 

För att en lag ska följas och ge avsedd effekt krävs tillsyn. En del forskare har studerat 

effekterna av begränsad tillgång till alkohol till följd av tillsyn. Studierna visar 

att åtgärder som minskar tillgången till alkohol även minskar alkoholkonsumtionen 

och alkoholskadorna (Anderson et al., 2009; Norström & Ramstedt, 2009). 

I en svensk studie gjordes en intervention på svenska restauranger och krogar 

(Månsdotter, Rydberg, Wallin, Lindholm, & Andreasson, 2007). Krogpersonal 

utbildades för att servera mindre alkohol till underåriga och berusade personer. Ett 

resultat blev att våldet minskade, vilket i sin tur minskade kostnaderna för polisen, 

rättsväsendet och sjukvården. Interventionens kostnad bestod av att administrera 


själva projektet, mobilisera aktörer, utbilda krogpersonal och kontrollera att lagstiftningen 

följdes (tillsyn). Forskarna uppskattade besparingarna genom att skicka 

en enkät till våldsoffer och frågorna omfattade det polisiära och juridiska systemet, 

produktionsförmåga och hälso och sjukvård. Vidare uppskattades hälsovinsterna 

till följd av förebyggd brottslighet. Interventionen visade sig vara kostnadseffektiv: 

besparingarna var cirka 40 gånger större än kostnaden (Månsdotter et al., 2007). 



vidareutveckla metoden tidig upptäckt och kort intervention inom hälso- och sjukvården 

när det gäller riskfylld eller skadlig alkoholkonsumtion. 

Flera studier visar att metoden tidig upptäckt och kort intervention är kostnadseffektiv 

(Lindholm, 1998; Tariq, van den Berg, Hoogenveen, & van Baal, 2009; 

Wutzke, Shiell, Gomel, & Conigrave, 2001). Studierna har utförts i olika länder 

och beräknat kostnadseffektiviteten på olika sätt, men alla har dragit slutsatsen att 

korta interventioner är kostnadseffektivare än längre. 

I en svensk studie från 1998 analyseras kostnadseffektiviteten av enkla råd till 

riskkonsumenter av alkohol (Lindholm, 1998). Lindholm utgick från en relativt 

stor kontrollerad randomiserad studie från Storbritannien. Där hade man genomfört 

en screening i primärvården och identifierat cirka 900 riskkonsumenter, varav 

hälften randomiserades till interventionsgruppen och hälften till kontrollgruppen. 

Interventionsgruppen fick svara på ytterligare frågor samt fick en del material och 

råd för att minska sin alkoholkonsumtion. Efter ett år hade riskkonsumenterna 

minskat med 44 procent bland männen och 48 procent bland kvinnorna i interventionsgruppen. 

I kontrollgruppen var motsvarande andelar 25 respektive 29 procent. 

Vidare använde Lindholm svensk data för att uppskatta långtidseffekterna i form 

av förändrad dödlighet, sjuklighet och sjukvårdskostnader. Riskkonsumenternas 

dödlighet antogs vara dubbelt så hög som genomsnittet i Sverige. Olika antagandens 

betydelse för resultatet prövades i en känslighetsanalys. Resultatet blev att om 

endast 2 procent av deltagarna långsiktigt följde råden blev kostnaden cirka 10 000 

euro per vunnet levnadsår (90 000 kronor, 1 euro = 9,0 kronor, år 2011) (Lindholm, 

1998). 

Wutzke, Shiell, Gomel och Conigrave (2001) beräknade direkta kostnader och 

vunna levnadsår för kort rådgivning av distriktsläkare i Australien. Studien visade 

att den riskabla eller farliga alkoholkonsumtionen minskade till följd av rådgivningen. 

Kostnaden per vunnet levnadsår beräknades för tre grupper: personer med 

”säker”, ”riskabel” och ”farlig” alkoholkonsumtion. Efter tre månader hade alkoholkonsumtionen 

minskat med i genomsnitt 28 procent i grupperna ”riskabel” och 

”farlig”. Den lägsta kostnaden låg under 1 500 australiensiska dollar per vunnet 

levnadsår (10 530 kronor, 1 australiensisk dollar = 7 kronor, år 2011), vilket anses 

vara en relativt låg kostnad. Kort rådgivning kostade mindre per vunnet levnadsår 

än andra folkhälsoåtgärder mot alkoholkonsumtion i Australien. 


Tariq, van den Berg, Hoogenveen och Baal (2009) beräknade kostnaden per vunnen 

QALY vid screening och kort intervention i Nederländerna. Alla mellan 20 och 

65 år som besökte primärvården screenades. De som överkonsumerade alkohol 

erbjöds ett rådgivande samtal och uppföljning efter 6 och 12 månader. Kostnaden 

beräknades till 5 400 euro per vunnen QALY (48 600 kronor, 1 euro = 9,0 kronor, 

år 2011). Därmed drog forskarna slutsatsen att screening och kort intervention är 

kostnadseffektivt. 

Utifrån dessa studier (Lindholm, 1998; Tariq et al., 2009; Wutzke et al., 2001) 

bedömer Statens folkhälsoinstitut att metoder som tidig upptäckt och kort intervention 

inom hälso och sjukvården är kostnadseffektiva när det gäller för att 

minska riskfylld eller skadlig alkoholkonsumtion. En brist är dock att alla studier 

har tillämpat ett hälso och sjukvårdsperspektiv. Därmed har de bortsett från vissa 

gynnsamma konsekvenser i analysen, till exempel minskat produktionsbortfall för 

sjukdomar relaterade till alkoholkonsumtion. En minskad riskabel alkoholkonsumtion 

har med all sannolikhet positiva effekter även för närstående, i arbetslivet och 

för brottsligheten. Om dessa effekter hade inkluderats borde resultaten ha visat på 

ännu större samhällsekonomisk effektivitet, det vill säga samhället hade sannolikt 

sparat pengar på åtgärderna. 


toBak – Åtgärd 1 

Höja tobaksskatten. 

Försäljningen av snus och cigaretter minskar i Sverige, till följd av att tobakspriset 

har ökat de senaste åren. I Folkhälsopolitisk rapport 2010 föreslår Statens folkhälsoinstitut 

en fortsatt årlig höjning av tobaksskatten med minst 5 procent över 

inflationstakten. Studier visar att åtgärden kan antas vara kostnadseffektiv (Ahmad 

& Franz, 2008; van Baal, Brouwer, Hoogenveen, & Feenstra, 2007). 

I en studie från Nederländerna beräknades kostnadseffektiviteten av att höja 

skatten på tobak (van Baal et al., 2007). Forskarna simulerade tobaksbruket i den 

nederländska befolkningen. Tobakspriset antogs öka med 10 procent genom en 

skattehöjning, vilket antogs minska konsumtionen med 4 procent. Detta skulle i 

sin tur minska sjukligheten och dödligheten i tobaksrelaterade sjukdomar. Därmed 

skulle också hälso och sjukvårdens behandlingskostnad minska. Totalt skulle dock 

den framtida behandlingskostnaden öka till följd av den höjda skatten, då människor 

antogs leva längre. 

Höjd tobaksskatt minskar sannolikt antalet rökare, vilket ger fler vunna QALY 

och vunna levnadsår än om skatten inte höjs. Den största effekten kommer dock 

först efter 30–40 år (van Baal et al., 2007). Vid en kostnadseffektanalys ur ett hälso 

och sjukvårdsperspektiv blir kostnaden per vunnen QALY 2 500 euro (22 500 kronor, 

1 euro = 9,0 kronor, år 2011). Skattehöjning är därmed förmodligen kostnadseffektiv 

som förebyggande åtgärd mot rökning ur ett folkhälsoperspektiv (van Baal 

et al., 2007). 


Ahmad och Franz (2008) undersökte effekten av att höja skatten på cigaretter i 

USA. Liksom i den nederländska studien minskade tobaksbruket, framför allt bland 

ungdomar (18–23 år) och äldre (över 65 år). Både antalet rökare och antalet konsumerade 

cigaretter minskade, vilket kan antas förbättra befolkningens hälsa. En 

skattehöjning på 20 procent skulle vinna 3,79 miljoner levnadsår och 7,22 miljoner 

QALY (Ahmad & Franz, 2008). Till skillnad från van Baal et al. (2007) visade 

Ahmad och Franz att hälso och sjukvårdens behandlingskostnader skulle minska 

med cirka 200 miljoner amerikanska dollar om skatten höjdes med 20 procent 

(1,2 miljarder kronor, 1 amerikansk dollar = 6,20 kronor, år 2011). Detta gällde 

jämfört med ett nollalternativ, dvs. ett scenario där skatten inte höjdes. 

Statens folkhälsoinstitut bedömer att en höjd tobaksskatt skulle minska tobaksbruket 

och risken för sjukdomar och död till en relativt låg kostnad. Båda de refererade 

studierna beräknade kostnadseffektiviteten av höjd tobaksskatt utifrån ett 

hälso och sjukvårdsperspektiv, och därmed kan åtgärden förväntas ge fler positiva 

effekter än vad som visades. 

Andra bedömningar 

Målområde 7. Skydd Mot SMittSpridning – Åtgärd 4 

Stärka det nationella samarbetet kring antibiotikaresistens genom att skapa nationella 

samarbetsstrukturer. 

Antibiotikaresistensen ökar i Sverige och världen. Personer som bär bakterier som 

är resistenta mot olika antibiotika riskerar att öka både de indirekta och direkta 

kostnaderna i samhället när de är sjuka. Resistensen kan leda till längre sjukvårds 

och sjukskrivningstider, dyrare behandlingar, fler tester och undersökningar samt 

för tidig död. Enligt Action on antibiotic resistance (ReAct) riskerar antibiotikaresistensen 

även att slå ut möjligheten till operationer och försämra cancerbehandlingen 

i framtiden (Action on antibiotic resistance [ReAct], 2008). 

Det är svårt att räkna på kostnadseffektivitet när det gäller antibiotikaresistens, 

eftersom problemet berör många sjukdomar som påverkas på olika sätt av resistensen. 

Ett antal studier har dock beräknat kostnaderna för antibiotikaresistens. 

Resultaten visar bland annat att antibiotikaresistensen i USA kostar 4–7 miljarder 

amerikanska dollar per år (2543 miljarder kronor, 1 amerikansk dollar = 6,20 kronor, 

år 2011) (American society for microbiology, 1995; John & Fishman, 1997). 

Det kostar till exempel dubbelt så mycket att behandla resistent tuberkulos (TBC) 

som vanlig TBC (Rajbhandary, Marks, & Bock, 2004). Vidare skriver Melander, 

Burman och Cars (2007) att det kostar 5 000–17 000 amerikanska dollar mer att 

behandla MRSA (31 000105 400 kronor, 1 amerikansk dollar = 6,20 kronor, år 

2011) (meticillinresistenta stafylokocker) än MSSA (meticillinkänsliga stafylokocker) 

per vårdad patient (107 000 kronor, 1 amerikansk dollar = 6,20 kronor, år 

2011). Det motsvarar en kostnadsökning på 1,5 till 3 gånger. 


En rapport från European Medicines Agency (EMEA) och European Centre for 

Disease Prevention and Control (ECDC) (2009) visar att de extra vårddagarna på 

sjukhus till följd av resistenta bakterier i EU, Island och Norge kostar mer än 900 

miljoner euro per år (8,1 miljarder kronor, 1 euro = 9,0 kronor, år 2011) och att 

primärvården kostar 10 miljoner euro (90 miljoner kronor, 1 euro = 9,0 kronor, år 

2011). Produktionsbortfallet i regionen beräknas kosta 450 miljoner euro varje år 

(4 050 miljarder kronor, 1 euro = 9,0 kronor, år 2011). De totala samhällskostnaderna 

för antibiotikaresistens i EU, Island och Norge beräknas uppgå till cirka 1,5 

miljarder euro varje år (13,5 miljarder kronor, 1 euro = 9,0 kronor, år 2011). 

Antibiotikaresistens är ett hot mot folkhälsan eftersom vården förlorar behandlingsmöjligheter, 

vilket på sikt kan kosta samhället mycket pengar. Statens folkhälsoinstitut 

bedömer därför att åtgärden ”Stärka det nationella samarbetet kring 

antibiotikaresistens genom att skapa nationella samarbetsstrukturer” bör prövas 

och utvärderas. I dag saknas beräkningar av åtgärdens kostnadseffektivitet, och det 

krävs alltså ytterligare studier för att vi ska kunna bedöma vilka åtgärder som är 

mest kostnadseffektiva för att minska antibiotikaresistensen. 

Målområde 9. FySiSk aktivitet – Åtgärd 1 

initiera myndighetssamverkan för att utveckla den fysiska miljön i syfte att öka befolkningens 

fysiska aktivitet. 

När myndigheter samverkar för en bättre fysisk miljö kan de komma fram till och 

genomföra olika åtgärder. En åtgärd kan vara att bygga cykelvägar så att det blir 

enklare och säkrare att cykla till och från jobb och andra dagliga ärenden. 

Åtgärder från samverkande myndigheter som främjar fysisk aktivitet är kostnadseffektiva 

om de kostar max 1 800 kronor per person och leder till att 1 procent 

av befolkningen blir varaktigt fysiskt aktiv. Det visar beräkningar utifrån vetenskapliga 

studier. Om man utesluter effekten på demens blir summan endast 1 300 

kronor (Hagberg, 2010; Socialstyrelsen, 2010b). 

Enligt studier är det kostnadseffektivare att främja fysisk aktivitet ju sämre hälsa 

eller ju högre risk för sjukdom som befolkningen har (Bolin & Lindgren, 2006; 

Hagberg, 2010). Vidare har ålder stor betydelse för kostnadseffektiviteten. En 

åtgärd kan till exempel vara kostnadseffektivare bland äldre än bland yngre. 


toBak – Åtgärd 2 

Lagstifta om totalt marknadsföringsförbud för tobaksprodukter inklusive exponerings förbud. 

Åtgärder för att minska rökningen i befolkningen är oftast kostnadseffektiva, 

även om endast en liten andel slutar röka permanent. Ahmed och Billimek (2007) 

och Ahmed (2005) har studerat effekten av att höja åldersgränsen för tobaksköp. 

Analysen utgår från att åldersgränsen höjs från 18 till 21 år, och författarna menar 

att benägenheten att börja röka då skulle förskjutas tre år (Ahmad & Billimek, 


2007). Det betyder bland annat att en 15åring vid åldersgränsen 18 år skulle ha 

samma sannolikhet att börja röka som en 18åring vid åldersgränsen 21 år. Vidare 

har forskarna beräknat kostnader utifrån att antalet rökare minskar bland unga 

(15–17 år). Däremot har Ahmad och Franz (2008) visat att en skattehöjning är 

mindre effektiv bland unga rökare. På 75 års sikt skulle den höjda åldersgränsen 

innebära 7,22 miljoner vunna QALY och en nettobesparing för samhället (Ahmad, 

2005). 

Statens folkhälsoinstitut bedömer att ett marknadsförings och exponeringsförbud 

kan vara kostnadseffektivt, då det förväntas minska tobaksbruket bland unga 

eller skjuta upp tobaksdebuten. 


Bedömningarna i detta kapitel är gjorda utifrån de vetenskapliga underlag som finns 

tillgängliga. Förslagen i Folkhälsopolitisk rapport 2010 omfattar dock åtgärder på 

folkhälsopolitisk nationell nivå, medan den vetenskapliga litteraturen oftast beskriver 

åtgärder på aktörsnivå (till exempel inom hälso och sjukvården eller i krogmiljö). 

Här har vi försökt påvisa den politiska åtgärdens effekt på befolkningen och 

utifrån det bedömt kostnadseffektiviteten. Därmed har vi kunnat ge en bild av det 

resultat som vi anser är troligast, men slutsatserna ska tolkas med försiktighet. 


5 

HÄLSA OCH EKONOMI 


det FinnS MÅnga motiv till att samhället bör arbeta aktivare med folkhälsa. I denna 

rapport har vi fokuserat på de samhällsekonomiska kostnaderna. Folkhälsoarbetet 

kan minska samhällets kostnader, och dessutom har Sverige åtagit sig att arbeta 

med folkhälsa genom policybeslut – på nationell, europeisk och internationell nivå: 

• Under 2000talet har Sverige antagit två viktiga propositioner för folkhälsa: Mål 

för folkhälsan (Regeringens proposition 2002/03:35) och En förnyad folkhälsopolitik 

(Regeringens proposition 2007/08:110). 

• Som medlemsland i EU ska Sverige arbeta med folkhälsan utifrån strategin 

Together for Health: A Strategic Approach for the EU 2008–2013 (Commission 

on the european communities, 2007). 

• WHO har uppmanat alla länder i världen att arbeta för att minska skillnaderna i 

hälsa i policydokumentet Closing the gap in a generation (Commission on Social 

Determinants of Health [CSDH], 2008). 

• Sverige har åtagit sig att arbeta för de mänskliga rättigheterna i och med ratificeringen 

av FN:s konventioner om barns rättigheter samt sociala, kulturella och 

ekonomiska rättigheter (Regeringskansliet, 2010). 

Hälsa uppmärksammas alltmer som ett medel för ekonomisk utveckling, såväl på 

individnivå som på regional och nationell nivå. För enskilda individer är en förbättrad 

hälsa en vinst i sig, i form av förhöjd livskvalitet, och kan dessutom leda till 

bättre sociala villkor. Vidare kan samhället bli produktivare och dess aktörer kan 

minska sina kostnader om vi når det nationella folkhälsomålet, att ge samhälleliga 

förutsättningar för en god hälsa på lika villkor för hela befolkningen. 

Grossman har beskrivit hälsans betydelse för det så kallade humankapitalet 

(Grossman, 2000). Han påpekar att hälsa är centralt för människans kunskaper och 

färdigheter, och för andra faktorer som bidrar till produktionsnivån. Investeringar 

i hälsa innebär att vi vill känna oss friska eftersom vi då får större möjligheter till 

arbete, kompetensutveckling och en meningsfull fritid. Hälsa kan även betraktas 

som en konsumtionsvara, som kort och gott innebär att vi vill vara hälsosamma och 

leva länge för att vi ”mår bra” av det. 

En person med god hälsa har en bättre inlärningsförmåga och större benägenhet 

att gå vidare till högre utbildning än en person med dålig hälsa (Suchrke, McKee, 

Arce Sauto, Tsolova, & Mortensen, 2005). God hälsa ökar också möjligheten att 

arbeta, vilket ökar inkomsttryggheten. Inkomst genererar i sin tur både ökad konsumtion 

och ökat sparande (Suchrke et al., 2005). Ur ett samhällsperspektiv ger god 

hälsa alltså ökad sysselsättning, fler produktiva år och högre produktivitet i näringslivet. 

En god hälsa kan med andra ord bidra till en positiv ekonomisk utveckling 

för individen, näringslivet och samhället. Aktiva politiska beslut för att förbättra 

folkhälsan kan därför vara viktiga för att främja såväl nationell som regional 

utveckling. När befolkningen har en god hälsa minskar dessutom kostnaderna för 

vård, service och transfereringar relativt sett, tack vare den minskade efterfrågan. 

Hälsa genererar därmed produktivitet och investeringar som bidrar till ekonomisk 

tillväxt, vilket skapar förutsättningar för goda livsvillkor och levnadsvanor som i 


sin tur ger god hälsa. Hälsans betydelse för individens och samhällets ekonomiska 

utveckling presenteras i figur 5.1. 

Figur 5.1 Hälsans betydelse för individens och samhällets ekonomiska utveckling 

INDIVID HUSHÅLL/ 

ARBETSPLATS 

individens 

hälsa 

arbetsförmåga 

anhöriga 

kollegor 

inkomst 

(Statens folkhälsoinstitut, 2007) 

hushållsinkomst 

REGIONAL/ 

LOKAL EKONOMI 

arbetskraftsutbud 

konsumtionefterfrågan 

sparande 

AGGREGERAD 

EKONOMI 

produktivitet 

investeringar 

ekonomisk 

tillväxt 

En god folkhälsa och därmed en gynnsam samhällsekonomi är beroende av en 

mängd faktorer såsom levnadsvanor, utbildningsnivåer, livsmiljö, socioekonomisk 

bakgrund, allmänt välstånd och miljö (se figur 5.2). Dessa faktorer utgör det nationella 

folkhälsomålet med de 11 målområdena. Samtliga faktorer kan påverka förutsättningarna 

för en god hälsa på lika villkor, genom investeringar och politiska 

beslut. 


Figur 5.2 Hälsans betydelse för ekonomisk tillväxt 

genetiska 

orsaker 

levnadsvanor 

utbildning 

hälsovård 

välstånd 

socioekonomiska 

faktorer 

miljö 

(Suchrke et al., 2005) 

HÄLSA 


produktivitet 

arbetsutbud 

utbildning 

EKONOMISK 

TILLVÄXT 

Forskning om sambandet mellan hälsa och ekonomisk tillväxt i ekonomiskt starka 

länder har främst inriktats mot teori och inte mot empiriska studier. Intresset för 

ämnet har dock ökat de senaste åren. Den politiska medvetenheten har också ökat 

internationellt, bland annat inom WHO och EU. År 2005 gav EU till exempel 

ut rapporten The contribution of health to the economy of the European Union 

(Suchrke et al., 2005), som belyser skillnader i hälsa och ekonomisk utveckling mellan 

EUländer. Även i Sverige pågår forskning om hälsans betydelse för individens 

och samhällets ekonomiska utveckling, till exempel i projektet Frusam (FRUSAM, 

2011) ett samarbete mellan Statens folkhälsoinstitut, Myndigheten för tillväxtpolitiska 

utvärderingar och analyser samt sju regionförbund, som medfinansierades av 

Tillväxtverket. 

Vidare uppmärksammades nyttan med hälsoinvesteringar på seminariet ”Mer 

motion – mindre statsskuld” som arrangerades av Gymnastik och idrottshögskolan 

och Riksgäldskontoret under 2010, och där politiker från Finansdepartementet 

deltog. Det verkar alltså finnas en ökad medvetenhet om folkhälsans betydelse för 

den ekonomiska utvecklingen. 

Regeringskansliet har även gett Statens folkhälsoinstitut och Forskningsrådet 

för arbetsliv och socialvetenskap (FAS) i uppdrag att diskutera möjligheterna och 

förutsättningarna för folkhälsoekonomi att bli ett eget ämne inom området hälsoekonomi.

6 

AVSLUTANDE KOMMENTARER 


i dag SaknaS underLag för att vi fullständigt ska kunna beräkna den samhällsekonomiska 

kostnaden för ohälsa. För att man ska kunna göra COIberäkningar av 

ohälsa krävs underlag som bland annat visar sambandet mellan en hälsopåverkande 

faktor och hälsoutfallet. Ett exempel är den kunskap vi har om sambandet mellan 

hjärt och kärlsjukdomar och låg fysisk aktivitet. Det behövs även statistik över 

förekomsten av olika sjukdomar och skador. Det behövs bland annat underlag för 

att beräkna samhällsekonomiska kostnader för ohälsa i relation till 

• arbetsmiljöfaktorer (målområde 4) 

• luftföroreningar (målområde 5) 

• buller (målområde 5) 

• läkemedelsresistenta smittämnen (målområde 7) 

• goda matvanor (målområde 10) 

• dopningsmedel (målområde 11) 

• överdrivet spelande (målområde 11). 

Vi behöver också fler vetenskapliga studier av kostnadseffektiviteten för olika folkhälsoåtgärder 

– för att vi ska kunna prioritera samhällets resurser på ett sunt sätt. 

Mycket utvecklingsarbete återstår alltså, både genom forskning och genom samverkan 

mellan myndigheter, för att vi ska kunna fastställa gemensamma metoder för 

samhällsekonomiska konsekvensanalyser. 


Referenser 

Action on antibiotic resistance. (2008). ReAct facts: Economic Aspect of Antibiotic Resistance, 

ReAct. Action on antibiotic resistance: Uppsala. 

Ahmad, S. (2005). The costeffectiveness of raising the legal smoking age in California. Medical 

Decision Making, 25(3), 330340. 

Ahmad, S., & Billimek, J. (2007). Limiting youth access to tobacco: Comparing the longterm 

health impacts of increasing cigarette excise taxes and raising the legal smoking age 

to 21 in the United States. Health Policy, 80(3), 378391. 

Ahmad, S., & Franz, G. A. (2008). Raising taxes to reduce smoking prevalence in the US: a 

simulation of the anticipated health and economic impacts. Public Health, 122(1), 310. 

American society for microbiology. (1995). Report of the ASM task force on antibiotic resistance. 

Antimicrob Agents Chemother, Suppl, 123. 

Anderson, P., Chisholm, D., & Fuhr, D. C. (2009). Effectiveness and costeffectiveness of 

policies and programmes to reduce the harm caused by alcohol. Lancet, 373(9682), 

22342246. 

Apotekens service. (2010). Totalförsäljning av läkemedel. Hämtad 20110215 från http:// 

www.apotekensservice.se/Om_statistik/ 

Arbetsmiljöverket. (2010). Samhällsekonomiska kostnader för arbetsmiljöproblem – Kunskapsöversikt 

(R nr. 2010:2). Stockholm: Arbetsmiljöverket. 

Australian Government, National center in HIV, & University of south Wales. (2009). Return 

on investment 2: Evaluating the cost-effectiveness of needle and syringe programs in 

Australia. Sydney: Australian Government Department of Health and Agening. 

Benfort, L. (2009). Hälsoekonomiska utvärderingar:Vad menas och hur gör man? (CMT R 

nr. 2009:2). Linköping: Linköpings universitet. 

Bolin, K., & Lindgren, B. (2004). Rökning: Produktionsbortfall och sjukvårdskostnader (R 

nr. 2004:3). Stockholm: Statens folkhälsoinstitut. 

Bolin, K., & Lindgren, B. (2006). Fysisk inaktivitet – produktionsbortfall och sjukvårdskostnader. 

Hämtad 20110123 från http://www.svensktfriluftsliv.se/media/FYSISKINAK 

TIVITET1.pdf. 

Borg, S., Persson, U., Ödegaard, K., Berglund, G., Nilsson, J. A., & Nilsson, P. M. (2005). 

Obesity, survival, and hospital costsfindings from a screening project in Sweden. Value 

Health, 8(5), 562571. 

Borgström, F., Sobocki, P., Ström, O., & Jonsson, B. (2007). The societal burden of osteoporosis 

in Sweden. Bone, 40(6), 16021609. 

Boverket. (2009). Så mår våra hus: Redovisning av regeringsuppdrag beträffande byggnaders 

tekniska utformning m.m. Karlskrona: Boverket. 

Brodin, H., & Andersson, A. (1998). Hälsoekonomins grunder. Lund: Studentlitteratur. 

Caraher, M., & Cowburn, G. (2005). Taxing food: Implications for public health nutrition. 

Public Health Nutrition, 8(8), 12421249. 

Centrum för patientklassificering. (2009). Vårdkostnader 2008 för NordDRG: En sammanställning 

av material från SKL:s kostnadsdatabas 2008. Stockholm: Sveriges Kommuner 

och Landsting. 


Commission on Social Determinants of Health. (2008). Closing the gap in a generation: 

health equity through action on the social determinants of health. Final Report of the 

Commission on Social Determinants of Health. Genève: Världshälsoorganisationen. 

Commission of the European Communities. (2007). Together for Health: A strategic 

approach for the EU 20082013. Hämtad 20110515, från http://ec.europa.eu/health/ 

ph_overview/Documents/strategy_wp_en.pdf 

Culyer, A., McCabe, C., Briggs, A., Claxton, K., Buxton, M., Akehurst, R., et al. (2007). 

Searching for a threshold, not setting one: The role of the National Institute for Health 

and Clinical Excellence. Journal of Health Services Research & Policy, 12(1), 5658. 

Dolan, K., MacDonald, M., Silins, E., & Topp, L. (2005). Needle and syringe programs: A 

review of the evidence. Canberra: Australian Government Department of Health and 

Ageing. 

Doll, R., Peto, R., Boreham, J., & Sutherland, I. (2004). Mortality in relation to smoking: 50 

years’ observations on male British doctors. British Medical Journal, 328(7455), 1519. 

Drummond, M. F., Sculpher, M. J., Torrance, G. W., O’Brien, B. J., & Stoddart, G. L. (2005). 

Methods for the economic evaluation of health care programmes (Third edition). 

Oxford: Oxford Medical Publications. 

European Medicines Agency, & European Centre for Disease Prevention and Control. (2009). 

The bacterial challenge: Time to react. A call to narrow the gap between multidrugresistant 

bacteria in the EU and the development of new antibacterial agents. Stockholm: 

European Medicines Agency. 

Frusam. (2011). Är tillväxt och hälsa i konkurrens eller synergi? Hämtad 20110620, från 

http://www.frusam.se/ 

Gottlieb, C., & von Schoultz, B. (Red.). (2004). Öppenvårdsgynekologi. Stockholm: Liber. 

Grossman, M. (2000). The human capital model. I J. A. Culyer, & P. J. Newhouse (Red.), 

Handbooks in economics 17: Handbook of health economics (Vol. 1A, ss. 347405). 

Amsterdam: Elsevier science B.V. 

Hagberg, L. (2010). Hälsoekonomisk bedömning av Statens folkhälsoinstituts rekommendationer 

om insatser för att främja fysisk aktivitet och goda matvanor (Registrerade handlingar. 

Statens folkhälsoinstitut. nr. NUU 2011/7). Östersund: Statens folkhälsoinstitut. 

Institutet för hälso och sjukvårdsekonomi [IHE]. (2004). Kostnadsutveckling i svensk 

sjukvård relaterad till övervikt och fetma – några scenarier: Vårdens resursbehov och 

utmaningar på längre sikt. Lund: Institutet för hälso och sjukvårdsekonomi. 

Johansson, P., Jarl, J., Eriksson, A., Eriksson, M., Gerdtham, U.G., Hemström, Ö., et al. 

(2006). The social cost of alcohol in Sweden 2002 (Forskningsrapport nr. 36). Stockholm: 

SoRAD. 

John, J. F., Jr., & Fishman, N. O. (1997). Programmatic role of the infectious diseases physician 

in controlling antimicrobial costs in the hospital. Clinical Infectious Diseases, 24(3), 

471485. 

Karolinska Institutets folkhälsoakademi [KFA]. (2009a). Självmord i Stockholms län 

och Sverige 1980 - 2007 (R nr. 2009:22). Stockholm: Karolinska Institutets folkhälsoakademi. 

Karolinska Institutets folkhälsoakademi [KFA]. (2009b). Självmordsförsök i Stockholms län 

och Sverige 1987 - 2007 (R nr. 2009:23). Stockholm: Karolinska Institutets folkhälsoakademi. 

Kommittédirektiv 2009:80. Översyn av skolans arbete med utsatta barn. Hämtad 201003 

14, från http://www.sou.gov.se/kommittedirektiv/2009/dir2009_80.pdf 


Kommittédirektiv 2010:18. Tilläggsdirektiv till Utredningen om översyn av skolans arbete 

med utsatta barn (U2009:05). Hämtad 20100314, från http://www.sou.gov.se/kommittedirektiv/2010/dir2010_18.pdf 

Lindholm, L. (1998). Alcohol advice in primary health care – is it a wise use of resources? 

Health Policy, 45(1), 4756. 

Lindholm, L., Rosén, M., Weinehall, L., & Asplund, K. (1996). Cost effectiveness and equity 

of a community based cardiovascular disease prevention programme in Norsjö, Sweden. 

Journal of Epidemiology & Community Health, 50(2), 190195. 

Livsmedelsekonomiska institutet. (2007). Campylobacterios och salmonellos i Sverige: En 

beräkning av direkta och indirekta kostnader (R nr. 2007:1). Malmö: Livsmedelsekonomiska 

institutet. 

Melander, E., Burman, L. G., & Cars, O. (2007). Antibiotikaresistenta S aureus ger dödlighet 

och dyrare sjukvård. Läkartidningen, 104(42), 30526056. 

Miljömålsrådet. (2008). Miljömålen: Nu är det bråttom. Stockholm: Naturvårdsverket. 

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap [MSB]. (2009). Samhällets kostnader för 

vägtrafikolyckor: Resultat (R nr. 004709). Karlstad: Myndigheten för samhällsskydd 

och beredskap. 

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap [MSB]. (2010). Samhällets kostnader för 

drunkningsolyckor: Resultat (R nr. 015610). Karlstad: Myndigheten för samhällsskydd 

och beredskap. 

Månsdotter, A. M., Rydberg, M. K., Wallin, E., Lindholm, L. A., & Andreasson, S. (2007). 

A costeffectiveness analysis of alcohol prevention targeting licensed premises. European 

Journal of Public Health, 17(6), 618623. 

Nationellt centrum för erfarenhetsåterföring från olyckor [NCO]. (2004). Suicid och samhällsekonomiska 

kostnader (R nr. NCO 2004:7). Karlskoga: Räddningsverket. 

Nationellt centrum för erfarenhetsåterföring från olyckor [NCO]. (2008). Bränders samhällsekonomiska 

kostnader: Resultat (R nr. 2008:6A). Karlskoga: Räddningsverket. 

Naturvårdsverket. (2011). Plattform för samhällsekonomisk analys i miljösystemet: En 

förstudie. Bromma: Naturvårdsverket. 

Nilsson, I. (2000). Svempa Johansson. Missbrukare eller företagare? En ekonomisk skiss 

över de samhällsekonomiska effekterna av arbetskooperativet Basta. SEE AB. 

Norberg, M., Wall, S., Boman, K., & Weinehall, L. (2010). The Västerbotten Intervention 

Programme: Background, design and implications. Global Health Action, 3. 

Norström, T., & Ramstedt, M. (2009). Totalkonsumtionen av alkohol 19952007: Ekonomiska 

faktorer viktigare än tillgänglighet. Alkohol & Narkotika, 3, 2833. 

Olofsson, S. (2008). Cost of illness: Teoretisk genomgång (R nr. NCO 2008:4). Karlskoga: 

Nationellt centrum för lärande från olyckor. 

Persson, U. (2006). Övervikt kostar miljarder – kostnadsutveckling i svensk sjukvård relaterat 

till övervikt och fetma. Hämtad 1101214, från http://www.liv.se/sidkat/9198/ 

Karlstad_aug_2006.pdf 

Praktisk Medicin. (2010). Beroendetillstånd: Missbruk/Beroende – Alkohol. Hämtad 1102 

16, från http://www.praktiskmedicin.com/sjukdom.asp?sjukdid=60&code=22785 

Rajbhandary, S. S., Marks, S. M., & Bock, N. N. (2004). Costs of patients hospitalized for 

multidrugresistant tuberculosis. The International Journal of Tuberculosis and Lung 

Disease, 8(8), 10121016. 

Regeringens proposition 2002/03:35. Mål för folkhälsan. Stockholm: Regeringen. 

Regeringens proposition 2007/08:110. En förnyad folkhälsopolitik. Stockholm: Regeringen. 


Regeringskansliet. (2010). Regeringens webbplats om mänskliga rättigheter. Hämtad 2011 

0315, från http://www.manskligarattigheter.gov.se/extra/pod/ 

Rehm, J., Room, R., Monterion, M., Gmel, G., Graham, K., Rehn, N., et al. (2004). Alcohol 

use. I M. Ezzati, A. D. Lopez, A. Rogers, & C. J. L. Murray (Red.), Comparative quantification 

of health risks (ss. 9591108). Genève: Världshälsoorganisationen. 

Rice, D. P. (2000). Cost of illness studies: What is good about them? Injury Prevention, 6(3), 

177179. 

Sjöberg, K., HaegerEugensson, M., Forsberg, B., Åström, S., Hellsten, S., Larsson, K., et al. 

(2009). Quantification of population exposure to PM 2.5 and PM 10 in Sweden 2005 (R 

nr. B 1792). Göteborg: IVL Svenska miljöinstitutet. 

Sjöberg, K., HaegerEugensson, M., Forsberg, B., Åström, S., Hellsten, S., & Tang, L. (2007). 

Quantification of population exposure to nitrogen dioxide in Sweden 2005 (R nr. B 

1749). Göteborg: IVL Svenska miljöinstitutet. 

Smittskyddsinstitutet [SMI]. (2010a). Sjukdomsinformation om klamydiainfektion. Hämtad 

20110429, från http://smi.se/sjukdomar/klamydiainfektion/ 

Smittskyddsinstitutet [SMI]. (2010b). Statistik för klamydiainfektion. Hämtad 20100720, 

från http://www.smittskyddsinstitutet.se/statistik/klamydiainfektion/ 

Socailstyrelsen. (2006). Förslag till ett uppföljningssystem för inomhusmiljön. Stockholm: 

Socialstyrelsen. 

Socialstyrelsen. (2006a). Kostnader för våld mot kvinnor: En samhällsekonomisk analys. 

Stockholm: Socialstyrelsen. 

Socialstyrelsen. (2006b). Skillnader i kostnader mellan olika typer av preventivmedel: Problem 

och åtgärdsförslag inom oförändrad kostnadsram. Stockholm: Socialstyrelsen. 

Socialstyrelsen. (2009). Aborter 2008: Induced abortions 2008. Stockholm: Socialstyrelsen. 

Socialstyrelsen. (2010a). Dödsorsaker 2008. Stockholm: Socialstyrelsen. 

Socialstyrelsen. (2010b). Hälsoekonomiskt vetenskapligt underlag: Nationella riktlinjer för 

sjukdomsförebyggande metoder 2010 – preliminär version. Hämtad20110303, från 

http://www.socialstyrelsen.se/publikationer2010/20101015/Documents/halsoekonomisktvetenskapligtunderlag.pdf 

Socialstyrelsen. (2010c). Internationell statistisk klassifikation av sjukdomar och relaterade 

hälsoproblem: Systematisk förteckning. Svensk version 2011 (ICD-10-SE). Stockholm: 


Socialstyrelsen. (2010d). Kostnader för alkohol och narkotika: Beräkning av samhällets 

direkta kostnader 2003 (R nr. 2010315). Stockholm: Socialstyrelsen. 

Socialstyrelsen. (2010e). Nationella riktlinjer för sjukdomsförebyggande metoder: Tobak, 

alkohol, fysisk aktivitet och matvanor: Stöd för styrning och ledning 2010: Preliminär 

version. Stockholm: Socialstyrelsen. 

SOU 2005:82. Personer med tungt missbruk: Stimulans till bättre vård och behandling. 

Stockholm: Fritzes. 

SOU 2009:55. Ett effektivare smittskydd. Stockholm: Fritzes. 

SOU 2010. Bättre vård och stöd för individen: Om ansvar och tvång i den svenska missbruks- 

och beroendevården: Diskussionspromemoria av Missbruksutredningen. Stockholm: 

SOU. 

SOU 2010:39. Nyordning för nationella vaccinationsprogram. Stockholm: Fritzes. 

SOU 2010:64. ”Se de tidiga tecknen” – forskare reflekterar över sju berättelser från förskola 

och skola. Stockholm: Fritzes. 

SOU 2011:6. Missbruket, Kunskapen, Vården: Missbruksutredningens forskningsbilaga. 

Stockholm: Fritzes. 


Statens folkhälsoinstitut. (2003). Hälsoekonomi för folkhälsoarbete: Introduktion och 

debatt (R nr. R 2003:11). Stockholm: Statens folkhälsoinstitut. 

Statens folkhälsoinstitut. (2007). Hälsans betydelse för individens och samhällets ekonomiska 

utveckling (R nr. R 2007:8). Östersund: Statens folkhälsoinstitut. 

Statens folkhälsoinstitut. (2009a). Fallolyckor bland äldre: En samhällsekonomisk analys 

och effektiva preventionsåtgärder (R nr. R 2009:01). Östersund: Statens folkhälsoinstitut. 

Statens folkhälsoinstitut. (2009b). Nationella folkhälsoenkäten: Hälsa på lika villkor. Opublicerad 

statistik. Statens folkhälsoinstitut. 

Statens folkhälsoinstitut. (2010a). Folkhälsopolitisk rapport 2010: Framtidiens hälsa – allas 

ansvar (R nr. R 2010:16). Östersund: Statens folkhälsoinstitut. 

Statens folkhälsoinstitut. (2010b). Minskade skador av alkoholkonsumtion och ett narkotikafritt 

samhälle: Uppföljning av de nationella handlingsplanerna för alkohol och 

narkotika 2006–2010 (R nr. R 2010:08). Östersund: Statens folkhälsoinstitut. 

Statens folkhälsoinstitut. (2011a). Folkhälsoekonomi i praktiken (R nr. R 2011:08). Östersund: 

Statens folkhälsoinstitut. 

Statens folkhälsoinstitut. (2011b). Målområde 11: Tobak – Kunskapsunderlag för Folkhälsopolitisk 

rapport 2010 (R nr. R 2011:11). Östersund: Statens folkhälsoinstitut. 

Statens folkhälsoinstitut. (2011c). Övervikt och fetma. Hämtad 20110601, från http:// 

www.fhi.se/Statistikuppfoljning/Nationellafolkhalsoenkaten/Levnadsvanor/Overviktochfetma/ 

Statistiska centralbyrån [SCB]. (2009). Levnadsförhållanderapporten: Fritid 2006-07 (R nr. 

118). Stockholm: Statistiska centralbyrån. 

Suchrke, M., McKee, M., Arce Sauto, R., Tsolova, S., & Mortensen, J. (2005). The contribution 

of health to the economy in the European Union. Luxemburg: Office for Official 

Publications of the European Communities. 

Tariq, L., van den Berg, M., Hoogenveen, R. T., & van Baal, P. H. (2009). Costeffectiveness 

of an opportunistic screening programme and brief intervention for excessive alcohol use 

in primary care. PLoS One, 4(5), e5696. 

Tarricone, R. (2006). Costofillness analysis. What room in health economics? Health Policy, 

77(1), 5163. 

Thunström, L. (2008). Food consumption, paternalism and economic policy. Doktorsavhandling, 

Umeå Universitet, Umeå. 

Tingshög, G., Synnerstad, I., Carlsson, P., & Rosdahl, I. (2007). Samhällskostnader för hudcancer 

samt en jämförelse med kostnaderna för vägtrafikolyckor (R nr. CMT 2007:5). 

Linköping: Centrum för utvärdering av medicinsk teknologi. 

van Baal, P. H., Brouwer, W. B., Hoogenveen, R. T., & Feenstra, T. L. (2007). Increasing 

tobacco taxes: A cheap tool to increase public health. Health Policy, 82(2), 142152. 

van den Berg, M., van Baal, P. H., Tariq, L., Schuit, A. J., de Wit, G. A., & Hoogenveen, R. 

T. (2008). The costeffectiveness of increasing alcohol taxes: A modelling study. BMC 

Medicine, 6, 36. 

Wutzke, S. E., Shiell, A., Gomel, M. K., & Conigrave, K. M. (2001). Cost effectiveness of 

brief interventions for reducing alcohol consumption. Social Science & Medicine, 52(6), 

863870. 

Ödegaard, K., Borg, S., Persson, U., & Svensson, M. (2008). The Swedish cost burden of 

overweight and obesityevaluated with the PAR approach and a statistical modelling 

approach. International Journal of Pediatric Obesity, 3(1), 5157. 


Bilaga 1. Ekonomiska beräkningar utförda 

av Statens folkhälsoinstitut 

StatenS FoLkHäLSoinStitut Har beräknat kostnaderna för läkemedel till följd av 

mäns våld mot kvinnor, för klamydia och för abort. Här följer en beskrivning av 

beräkningarna. 

Målområde 8. SexuaLitet oCH reproduktiv HäLSa 

Mäns våld mot kvinnor 

Vi har hämtat data för läkemedelsanvändningen från en studie av Stenson, Claesson 

och Heimer (2006). Studien är relativt liten och baserad på kvinnor som sökt hjälp 

vid Rikskvinnocentrum vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. 80 kvinnor svarade 

på frågor om läkemedelsanvändning. Cirka 38 procent (31 stycken) uppgav att de 

använde antidepressiva läkemedel, ångestdämpande läkemedel, sömnmedicin eller 

smärtlindring. Tabell 1 visar hur många kvinnor som använde läkemedel (observera 

att samma kvinna kan använda olika typer av läkemedel). 

tabell 1. Läkemedelsanvändning till följd av våld mot kvinnor i nära relationer (n = 80) 

typ av läkemedel antal användare andel användare (%) 

Totalt 31 – 

Antidepressiva 13 42,0 

Ångestdämpande 3 9,7 

Sömnmedicin 8 25,8 

Smärtstillande 8 25,8 

Övrigt 13 42,0 

(Stenson et al., 2006) 

Socialstyrelsen (2006a) antar att 75 000 kvinnor utsätts för våld i nära relationer 

varje år, och 31 av de 80 kvinnorna i studien av Stenson et al. (2006) uppgav att 

de använde läkemedel till följd av våld. Utifrån procentsatserna i tabell 1 kan vi 

därmed beräkna hur många kvinnor i hela landet som använde respektive läkemedelstyp. 

Tabell 2 visar detta, liksom antalet dygnsdoser, kostnaden per dygnsdos och 


den totala kostnaden (Apotekens service, 2010). Kostnaderna för dygnsdoserna och 

antalet dygnsdoserna är uppgifter från 2007. 

tabell 2. Kostnader för läkemedelsanvändning till följd av våld mot kvinnor i nära relationer 

(2007) 

typ av läkemedel antal användare antal dygnsdoser kostnad per 

dygnsdos (kr) 

total kostnad (kr) 

Antidepressiva 12 000 3 285 000 5,6 18 396 000 

Ångestdämpande 2 100 821 250 5,6 4 599 000 

Sömnmedicin 7 875 2 155 690 1,3 2 802 397 

Smärtstillande 9 975 1 825 425 4,4 8 031 870 

totalt 41 861 137 

När det gäller smärtlindring har vi antagit att kvinnorna använde läkemedlet paracetamol. 

Uppgifterna om rekommenderade doser är hämtade från Fass (De forskande 

läkemedelsföretagen, 2010). 

Normalt behandlas patienter till en början med antidepressiva läkemedel, ångestdämpande 

läkemedel eller sömnmediciner i 6 månader. Vi har därmed antagit att 

100 procent av kvinnorna i denna kategori använde läkemedlen i 6 månader, och 

att 50 procent fortsatte i ytterligare 6 månader (De forskande läkemedelsföretagen, 

2010). Vidare har vi antagit att de som använde paracetamol tog en dygnsdos varannan 

dag, dvs. totalt 183 dygnsdoser. 

Uppgifterna om kostnader för läkemedelsanvändning är hämtade från Apotekens 

service (2010). Beräkningarna visar att användningen av antidepressiva läkemedel 

kostade 18,4 miljoner kronor år 2007. Ångestdämpande läkemedel kostade 4,6 

miljoner kronor, sömnmediciner 2,8 miljoner kronor och smärtstillande läkemedel 

8 miljoner kronor. Totalt kostade läkemedelsanvändningen till följd av våld mot 

kvinnor i nära relationer 42 miljoner kronor (2007 års penningvärde). Eftersom 

övriga uppgifter är hämtade från 2004 omvandlar vi även läkemedelskostnaderna 

till 2004 års penningvärde. Då blir kostnaderna cirka 40 miljoner kronor. 

Klamydia 

År 2006 rapporterades 32 524 fall av klamydia till Smittskyddsinstitutet, varav 

18 441 gällde kvinnor (Smittskyddsinstitutet [SMI], 2010). En obehandlad klamydia 

infektion kan ge senare komplikationer, speciellt för kvinnor. Vanliga komplikationer 

är infertilitet, utomkvedshavandeskap och äggledarinfektion (Gottlieb & von 

Schoultz, 2004). Här har vi beräknat de samhällsekonomiska kostnaderna för dessa 

komplikationer. För män kan klamydia leda till bitestikelinfektion (Gottlieb & von 


Schoultz, 2004). Den relativa risken är dock mycket liten och har därför uteslutits 

från dessa beräkningar. Beräkningarna är prevalensbaserade med år 2006 som bas. 

4–10 procent av de kvinnor som får klamydia drabbas av äggledarinflammation, 

vilket betyder att 738–1 844 kvinnor fick äggledarinflammation år 2006. Vi utgår 

från att i genomsnitt 1 291 kvinnor får äggledarinflammation. Vidare har 50–60 

procent av dem som söker läkarvård för infertilitet haft äggledarinflammation till 

följd av klamydia (Stockholms läns landsting [SLL], 2005a). Under 2006 genomfördes 

cirka 8 000 assisterade befruktningar, varav cirka 4 000 var relaterade till 

äggledarinflammation. Vi har inte funnit några uppgifter om antalet infertilitetsutredningar 

som är relaterade till klamydia. Därför antar vi att alla de 4 000 kvinnor 

som fick assisterad befuktning även hade gått igenom en utredning. 

Under 2005 testades 464 528 personer för klamydia, till en kostnad på nära 100 

miljoner kronor (Sylvan och Christenson, 2006). Vi antar att testerna kostade lika 

mycket år 2006, och kostnaden belastar öppenvården. En okomplicerad klamydiainfektion 

kostar 1 000 kronor att behandla, medan en äggledarinflammation 

kostar cirka 8 000 kronor (SLL, 2005b). 

Stockholms läns landsting har beräknat kostnader för infertilitetsutredningar 

i två rapporter från 2005. I den första rapporten (SLL, 2005a) uppskattades en 

grundläggande infertilitetsutredning kosta 7 000–10 000 kronor. I den andra rapporten 

(SLL, 2005b) uppskattades en sådan utredning kosta 10 000–15 000 kronor. 

Vi har därför antagit en genomsnittskostnad på 13 000 kronor per utredning. Då 

kostnaderna är uppskattade som årsgenomsnitt omvandlar vi dem inte till 2006 års 

penningvärde. 

Utifrån ovanstående resonemang kostade öppenvården till följd av klamydia 295 

miljoner kronor per år. Kostnaden baseras på följande beräkningar: 

• Klamydiatesterna kostade 100 MiLjoner kronor. 

• Alla klamydiainfektioner år 2006 antas inledningsvis ha behandlats som okomplicerade, 

vilket ger en kostnad på 1 000 x 18 441 = 18 MiLjoner kronor. 

• Äggledarinflammationerna kostade 1 291 x 8 000 = 10 MiLjoner kronor. 

• Varje assisterad befruktning antas kosta 28 000 kronor (baserat på kostnaden 

för provrörsbefruktning), vilket ger en total kostnad på 4 000 x 28 000 = 

115 MiLjoner kronor – Fertilitetsutredningarna kostade 4 000 x 13 000 = 

52 MiLjoner kronor. 

De obehandlade klamydiainfektionerna kostade slutenvården 4,3 miljoner kronor. 

Denna kostnad baseras på vårdens kostnader för utomkvedshavandeskap. År 2008 

rapporterades 828 vårdtillfällen till följd av utomkvedshavandeskap, till en kostnad 

på 22 297 527 kronor. Det betyder att varje vårdtillfälle kostade 26 929 kronor 

(25 453 kronor i 2006 års penningvärde). 20 procent av de kvinnor som haft äggledarinflammation 

antas få utomkvedshavandeskap (SLL, 2005b). Det innebär att 


166 av vårdtillfällena till följd av utomkvedshavandeskap berodde på obehandlad 

klamydia, vilket ger en kostnad på 166 x 25 453 = 4,3 MiLjoner kronor. 

Läkemedelsbehandlingen mot klamydia kostade 1,7 miljoner kronor per år. För 

varje klamydiainfektion antas att en kur av antibiotika delas ut. Patienterna rekommenderas 

att ta läkemedlet i 7 dagar. Det vanligaste antibiotikaläkemedlet är tetracyklin, 

som kostade 7 kronor per dygnsdos år 2007 (Apotekens service, 2010). Det 

betyder att en kur kostade 49 kronor, vilket ger en total läkemedelskostnad för 

klamydiabehandling på 1,7 MiLjoner kronor. 

Det finns inga dödsfall till följd av klamydia, äggledarinflammation eller infertilitet 

i Socialstyrelsen dödsorsaksregister för 2008 (Socialstyrelsen, 2010a). Därför 

har vi inte räknat med något produktionsbortfall till följd av död i klamydia. Vi 

räknar inte heller med att några sjukdagar tas ut för klamydiainfektioner, eftersom 

infektionen oftast inte ger några symtom. Det är dock svårt att uppskatta sjukfrånvaron 

till följd av infertilitet. I Försäkringskassans register finns färre än tre kvinnor 

registrerade för infertilitet enligt ICDkoden N97 (se slutet av denna bilaga för en 

förklaring av ICDkoderna) (Socialstyrelsen, 2010b). Att utreda och behandla klamydia 

kräver endast läkarbesök på några timmar och antas därför inte kräva sjukledighet. 

Infertilitet kan dock generera andra sjukdomar som kan leda till sjukskrivningar, 

t.ex. depressioner och nedstämdhet. En äggledarinflammation kan vidare ge 

feber, en allmän sjukdomskänsla och ibland blodförgiftning, men inflammationen 

kan även förekomma utan symtom. Äggledarinflammation är vanligast bland kvinnor 

i åldern 15–25 år. Trots att kvinnor ibland är sjukskrivna för äggledarinflammation 

antas produktionsbortfallet till följd av klamydia vara försumbart för kvinnor 

över 20 år, och därför har vi uteslutit kostnaden. Därmed uppstår inga indirekta 

samhällsekonomiska kostnader för klamydia. 

Abort 

I huvudsak praktiseras två abortmetoder i Sverige: farmakologisk och kirurgisk 

metod. Farmakologisk metod innebär att kvinnan tar ett läkemedel, medan kirurgisk 

metod innebär att läkaren gör en skrapning av livmodern. Sena aborter, efter 

vecka 12–14, görs oftast i två steg: först får kvinnan ett läkemedel och därefter görs 

en skrapning (Socialstyrelsen, 2006b). 

Statens folkhälsoinstitut har beräknat de direkta kostnaderna för både farmakologisk 

och kirurgisk metod samt för tvåstegsaborter (Socialstyrelsen, 2006b) (se 

tabell 3) i 2008 års penningvärde. 


tabell 3. Genomsnittskostnad per abort i 2008 års penningvärde (kronor) 

abort med farmakologisk 

metod 


abort med 

kirurgisk metod 

tvåstegsabort 

(sen abort) 

Rådgivning före aborten 2 989 2 989 2 989 

Administration av läkemedel 1 520 – 1 520 

Vårdkostnader (dagvård) 2 981 5 512 – 

Vårdkostnader (slutenvård) – – 10 741 

Uppföljning 744 744 744 

totalt 8 234 9 245 15 994 

År 2008 antas sjukvården ha utfört 24 424 aborter med farmakologisk metod, 

10 956 aborter med kirurgisk metod och 2 673 tvåstegsaborter (sena aborter) 

(Socialstyrelsen, 2009). Vi har uppskattat sjukvårdskostnaderna för abort utifrån 

kostnaden per abortmetod enligt samma metod som Socialstyrelsen använt 

(Socialstyrelsen, 2006b). Dessa kostnader presenteras i tabell 4. 

tabell 4. Sjukvårdskostnader per abortmetod i 2008 års penningvärde (miljoner kronor) 

Farmakologisk 

abort 

kirurgisk abort tvåstegsabort 

(sen abort) 

totalt 

Rådgivning före aborten 73 33 8 114 

Administration av läkemedel 37 – 4 41 

Vårdkostnader (dagvård) 73 60 – 133 

Vårdkostnader (slutenvård) – – 29 29 

Uppföljning 18 8 2 28 

totalt 201 101 43 345 

Totalt kostade aborterna sjukvården 345 miljoner kronor år 2008. Slutenvården 

kostade 33 miljoner kronor, varav vården kostade 29 miljoner kronor och administrationen 

av läkemedel 4 miljoner kronor. Öppenvården kostade 312 miljoner 

kronor, varav rådgivningen före aborten kostade 114 miljoner kronor, administrationen 

av läkemedel 37 miljoner kronor, vården 133 miljoner kronor och uppföljningen 


Vid abort med kirurgisk metod används läkemedlet T. Mifegyne, som kostade 

6,4 miljarder kronor år 2008 (Apotekens service, 2010).

De indirekta kostnaderna har vi beräknat med prevalensmetoden utifrån uppgifter 

om sjukfrånvaro. Vi anser att prevalensmetoden anses vara relevant i dessa beräkningar 

eftersom sjukfrånvaro till följd av abort sällan sträcker sig över ett år. Vidare 

finns inga dödsfall till följd av abort registrerade för år 2008, och därmed räknar vi 

inte med något produktionsbortfall till följd av död. 

Varje abort antas ge en sjukfrånvaro på 3 dagar: 2 dagar vid själva aborten och 

1 dag för undersökning och rådgivning. Detta är dock lågt räknat, då vi antar att 

många är sjukskrivna en längre tid på grund av den psykiska påfrestningen. Vidare 

presenteras Försäkringskassans statistik över sjukfrånvaro enligt ICDkod O04 i 

tabell 5 (se slutet av denna bilaga för en förklaring av ICDkoderna) (Socialstyrelsen, 

2010b). Mäns eventuella sjukfrånvaro är dock inte medräknad. 

tabell 5. Sjukskrivningar enligt ICD-kod O04 år 2008 

antal dagar antal personer 

1–7 2 

8–14 3 

15–21 9 

22–28 5 

29–59 6 

90–179 1 

Produktionsbortfallet för kvinnor i åldern 19–64 beräknas ha kostat 1 942 kronor 

per dag år 2002 (Jarl et al., 2006), vilket blir 2 138 kronor i 2008 års penningvärde. 

Kostnaden för sjukfrånvaro enligt Försäkringskassans statistik ger därmed en kostnad 

för produktionsbortfallet på 1,6 miljoner kronor. Kvinnor i åldern 20–44 år 

gjorde 30 495 aborter år 2008 (kvinnor under 20 år antas inte vara arbetsföra vid 

aborttillfället) (Socialstyrelsen, 2009). Utifrån detta resonemang kostade produktionsbortfallet 

till följd av sjukfrånvaro vid abort 196 miljoner kronor. 


iCd-koder 

iCd-10-kod Beskrivning 

F11 Psykiska störningar och beteendestörningar orsakade av opiater. 

F12 Psykiska störningar och beteendestörningar orsakade av cannabis. 

F13 Psykiska störningar och beteendestörningar orsakade av lugnande medicin och 

sömnmedel. 

F14 Psykiska störningar och beteendestörningar orsakade av kokain. 

F15 Psykiska störningar och beteendestörningar orsakade av andra stimulantia, 

däribland koffein. 

F16 Psykiska störningar och beteendestörningar orsakade av hallucinogener. 

F17 Psykiska störningar och beteendestörningar orsakade av tobak. 

F18 Psykiska störningar och beteendestörningar orsakade av flyktiga lösningsmedel. 

F19 Psykiska störningar och beteendestörningar orsakade av flera droger i kombination 

och av andra psykoaktiva substanser. 

R78 Fynd av droger och andra substanser som normalt inte finns i blodet. 

T424 Förgiftning med bensodiazepiner. 

T436 Förgiftning med psykostimulantia. 

X42 Oavsiktlig förgiftning med och exponering för narkotiska medel och hallucinogener 

som inte klassificerats annorstädes. 

X43 Oavsiktlig förgiftning med och exponering för andra läkemedel som påverkar det 

autonoma nervsystemet. 

X44 Oavsiktlig förgiftning med och exponering för andra och icke specificerade droger, 

läkemedel och biologiska substanser. 

X62 Avsiktligt självdestruktiv handling genom förgiftning med och exponering för 

narkotiska medel och hallucinogener som inte klassificerats annorstädes. 

X63 Avsiktligt självdestruktiv handling genom förgiftning med och exponering för andra 

läkemedel som påverkar det autonoma nervsystemet. 

X64 Avsiktligt självdestruktiv handling genom förgiftning med och exponering för andra 

och icke specificerade droger, läkemedel och biologiska substanser. 

Y12 Förgiftning med och exponering för narkotiska medel och hallucinogener som inte 

klassificerats annorstädes. 

Y13 Förgiftning med och exponering för andra läkemedel som påverkar det autonoma 

nervsystemet. 

Y14 Förgiftning med och exponering för andra och icke specificerade droger, läkemedel 

och biologiska substanser. 

N97 Kvinnlig infertilitet. 

O04 Laglig abort. 

(Socialstyrelsen, 2010b) 


Referenser 

Apotekens service. (2010). Totalförsäljning av läkemedel. Hämtad 20110215 från http:// 

www.apotekensservice.se/Om_statistik/ 

De forskande läkemedelsföretagen. (2010). Fass. Hämtad 20110315, från http://www.fass. 

se/LIF/home/index.jsp 

Gottlieb, C., & von Schoultz, B. (Red.). (2004). Öppenvårdsgynekologi. Stockholm: Liber. 

Jarl, J., Johansson, P., Eriksson, A., Eriksson, M., Gerdtham, U.G., Hemström, Ö., et al. 

(2006). Till vilket pris? Om alkoholens kostnader och hälsoeffekter i Sverige 2002 (R nr. 

37). Stockholm: SoRAD. 

Smittskyddsinstitutet [SMI]. (2010). Statistik för klamydiainfektion. Hämtad 20100801, 

från http://www.smittskyddsinstitutet.se/statistik/klamydiainfektion/ 

Socialstyrelsen. (2006a). Kostnader för våld mot kvinnor: En samhällsekonomisk analys. 

Stockholm: Socialstyrelsen. 

Socialstyrelsen. (2006b). Skillnader i kostnader mellan olika typer av preventivmedel: 

Problem och åtgärdsförslag inom oförändrad kostnadsram. Stockholm: Socialstyrelsen. 

Socialstyrelsen. (2009). Aborter 2008: Induced abortions 2008. Stockholm: Socialstyrelsen. 

Socialstyrelsen. (2010a). Dödsorsaker 2008. Stockholm: Socialstyrelsen. 

Socialstyrelsen. (2010b). Internationell statistisk klassifikation av sjukdomar och relaterade 

hälsoproblem: Systematisk förteckning. Svensk version 2011 (ICD10SE). Stockholm: 


Stenson, K., Claesson, I., & Heimer, G. (2006). Våldsutsatta kvinnors hälsa och livssituation: 

En longitudinell deskriptiv studie (R nr. 2006:1). Uppsala: Rikskvinnocentrum. 

Stockholms läns landsting [SLL]. (2005a). Regionalt Vårdprogram: Utredning av infertilitet. 

Stockholm: Stockholms läns landsting. 

Stockholms läns landsting [SLL]. (2005b). Ungdomsmottagningar i Stockholms län en 

rättighet för ungdomar. Stockholm: Stockholms läns landsting. 

Sylvan, S., & Christenson, B. (2006). Klamydia ökar och nuvarande strategi måste ifrågasättas. 

Läkartidningen, 103(2829), 2154. 


Bilaga 2. Kostnader för olika modeller 

för sprutbytesverksamhet 

FÖrSLag 

Statens folkhälsoinstitut och Smittskyddsinstitutet föreslår att stimulansmedel 

avsätts för att stimulera sjukvårdshuvudmännen att införa sprutbytesverksamhet, 

som ger tillgång till snabb provtagning och sjukvård. 

Förslaget om sprutbytesverksamhet uppskattas kosta 10–52 miljoner kronor, varav 

2 miljoner kronor avser administration av projektet. Resterande 8–50 miljoner 

kronor avser stimulansmedel till 4–5 landsting eller regioner. Kostnaden beror på 

vilken modell för sprutbytesverksamhet som används. Kostnaden per verksamhet 

uppskattas till 2–10 miljoner kronor per år. 

Rudholm, Arthursson och Månsson (2009) har beräknat kostnader för sprutbytesverksamheter 

i Malmö, Köpenhamn, Oslo och Helsingfors. En sprutbytesverksamhet 

med samma ambitionsnivå som i Malmö beräknas kosta 2 miljoner kronor 

per år (Rudholm et al., 2009). En verksamhet med samma ambitionsnivå som i 

Helsingsfors beräknas kosta 9,2 miljoner per år (Rudholm et al., 2009). Statens 

folkhälsoinstitut föreslår att regeringen ger stimulansmedel till 4–5 landsting, på 

totalt 8–50 miljoner kronor per år. De olika modellerna för sprutbytesverksamheterna 

presenteras närmare i tabell 1. 

Statens folkhälsoinstitut föreslår närmare att stimulansmedel ges till landsting 

som bedriver sprutbytesverksamhet och avser att utöka den, eller till landsting som 

avser att starta sprutbytesverksamhet. Stimulansbidraget utbetalas under 4 år för 

att landstingen ska kunna utveckla försöksverksamhet. För att ett landsting ska få 

stimulansmedel krävs vidare att verksamheten utvärderas vetenskapligt. 


tabell 1. Fyra modeller för sprutbytesverksamhet med olika ambitionsnivåer 

Sprutbyte eller 

sprutdelning 

Malmö köpenhamn oslo Helsingfors 

Sprutbyte Sprutdelning Sprutbyte Sprutbyte 

Huvudman Landstinget Kommunen och 

frivilligorganisationer 

Antal sprutor 

per år 

Årlig budget 

(Observera att siffrorna 

inte är helt 

jämförbara då de 

gäller olika slags 

verksamheter.) 

Kommunen Frivillig- 

organisationer 

80 000 1 miljon 2 miljoner 900 000 (ökar) 

Ca 2 miljoner 

kronor 

16 miljoner danska 

kronor (18,7 

miljoner SEK, 

1 DKK = 1,17 SEK, 

år 2011) (inklusive 

härbärge, gemensamtboende 

och 

boenhet) 

Åldersgräns 20 år Ingen, men myndigheternainformeras 

om klienter 

under 18 år 

2,15 miljoner 

norska kronor 

(2,4 miljoner 

SEK, 1 NOK = 

1,12 SEK, år 2011) 

samt personalkostnader 

1 miljon euro 

(9 miljoner SEK, 

1 euro = 9 SEK, 

år 2011) 

18 år Ingen, men myndigheternainformeras 

om klienter 

under 18 år 

Anonymitet? Nej Ja Ja Ja 

En eller flera 

lokaler? 

Bemanning Två undersköterskor 

på heltid, en 

sjuksköterska på 

halvtid, en kurator, 

en läkare på halvtid 

och en timanställd 

barnmorska 

Antal klienter 900 personer 

gjorde 10 800 

besök år 2008 

Tillgänglighet Måndag–onsdag 

kl. 10–15, torsdag 

kl. 13–15, fredag 

kl. 9–12. 

När startade verksamheten? 

(Rudholm et al., 2009) 

En En huvudinstitution, 

men sprutor 

tillhandahålls på 

flera ställen 

60 anställda, 

varav 45 på heltid 

(inklusive anställda 

på härbärge, 

gemensamtboende 

och boenhet) 

En huvudinstitution, 

men sprutor 

tillhandahålls 

på flera ställen 

200–500 per dag 226 per dag år 

2008 

Dygnet runt varje 

dag 

Fyra fasta lokaler 

och en sprutbil 

3,75 årsarbetare 15 anställda 

Kl. 16–23 varje 

dag 

1987 1986 Sprutbuss 1988– 

2003, nuvarande 

verksamhet från 

2003 

6 000 registrerade 

i databasen, 

100 besök per dag 

De fasta lokalerna: 

Vardagar kl. 

12–16 eller 12–18 

Sprutbilen: Kl. 

16–23 sex dagar i 

veckan 

1997 


Referenser 

Rudholm, S., Arthursson, M., & Månsson, M. (2009). Åtgärder för att begränsa smittspridning: 

Sprutbyten och andra smittskyddsåtgärder: Slutrapport. Stockholm: Stockholms 

läns lansting. 


Det övergripande målet för folkhälsan är att skapa samhälleliga 

förutsättningar för en god hälsa på lika villkor för hela befolkningen. 

Statens folkhälsoinstitut har därför regeringens uppdrag att analysera 

och följa upp den nationella folkhälsopolitiken samt att föreslå framtida 

satsningar och prioriteringar. Resultatet presenteras i en regelbundet 

återkommande folkhälsopolitisk rapport. 

Denna rapport är en av 21 underlagsrapporter för ”Folkhälsopolitisk 

rapport 2010: Framtidens folkhälsa – allas ansvar” som Statens 

folkhälsoinstitut presenterade för regeringen i november 2010. Rapporten 

ger en fördjupad kunskap och information om de ekonomiska beräkningarna 

och bedömningarna i Folkhälsopolitisk rapport 2010. 

Syftet med denna rapport är att ge regeringen ett samhällsekonomiskt 

underlag för att ta beslut inom folkhälsopolitiken. Det gör vi genom 

att presentera 

• samhällsekonomiska kostnader för ohälsa 

• statsfinansiella kostnader för rekommenderade åtgärder 

• bedömningar av kostnadseffektivitet för några av de 

rekommenderade åtgärderna. 

Rapporten vänder sig i första hand till regeringen och till beslutsfattare 

på nationell, regional och lokal nivå som får ett underlag för att göra 

prioriteringar för framtidens folkhälsa. 

Statens folkhälsoinstitut utvecklar och förmedlar kunskap för bättre hälsa. 


Distributionstjänst 

120 88 Stockholm 

R 2011:20 

fhi@strd.se 

www.fhi.se 

ISSN 1651-8624 

ISBN 978-91-7257-849-4 (pdf) 

ISBN 978-91-7257-850-0 (print)

Ekonomiska beräkningar och bedömningar - Statens folkhälsoinstitut

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?