Cardell, Malin - Kriminologiska institutionen - Stockholms universitet

Kriminologiska institutionen 

Utredare och brottsoffer 

En intervjustudie med utredare hos polisen 

Uppsats 15 hp 

Kriminologi 

Påbyggnadskurs i allmän kriminologi (30 hp) 

Höstterminen 2007 

Malin Cardell

Sammanfattning 

Brottsoffers situation och utsatthet är ett problem som har kommit upp på agendan sedan 

mitten på 1990-talet. Sedan dess har många olika undersökningar och studier utförts för att 

utreda brottsoffers sjunkande förtroende för svenska myndigheter. 

Tidigare forskning har studerat fenomenet utifrån brottsoffrenas perspektiv, min studie utgår i 

stället från att se problemet från ”de på andra sidan”, det vill säga polisen. Syftet i denna 

studie är således att undersöka vilka bakomliggande faktorer som påverkar utredarna hos 

polisen att uppnå nöjda brottsoffer. Mina centrala frågor att besvara blir således: 

 

 

Vad kan enligt brottsutredarna ligga bakom brottsoffers dåliga förtroende för polisens 

förmåga att utreda brott? 

Vilka faktorer inverkar på polisens förmåga att ge information, empati och ett bra 

bemötande? 

Studien utgår från ett hermeneutiskt perspektiv som är en tolkningslära baserad på 

förförståelse. Avsikten med denna studie är att gå på djupet i materialet istället för att skrapa 

på ytan, därför har studien en kvalitativ ansats med intervjuer som metod. 

Resultatet visar på att polisen har en god kunskap om vilken information som brottsoffer 

efterfrågar och de besitter en stor förståelse för brottsoffrens önskan om en tät kontakt med 

utredarna, för att kunna underrätta sig om hur deras ärende utvecklas. Enligt min mening har 

också utredarna en gedigen kunskap i att bemöta brottsoffer professionellt, det vill säga att 

visa empati och förståelse för den drabbades känslosamma situation. 

Resultatet visar således på att det inte brister i utredarnas kunskaper om vad brottsoffer 

efterfrågar av dem, utan problemet ligger i att utredarna har svårt att leva upp till ställda 

förväntningar i praktiken. En anledning är att utredarna måste effektivisera och prioritera sina 

olika ärenden. 

2

Innehållsförteckning 

1. Bakgrund.............................................................................................................................................. 4 

1.1 Kriminologisk relevans................................................................................................................... 5 

1.2 Syfte och frågeställningar .............................................................................................................. 6 

1.3 Definitioner ................................................................................................................................... 6 

1.3.1 Vem eller vad är ett brottsoffer? ........................................................................................... 6 

1.3.2 Vad är ett misshandelsbrott? ................................................................................................. 7 

2. Tidigare forskning ................................................................................................................................ 8 

2.1 Min studies bidrag till forskningsområdet brottsoffer .................................................................. 8 

2.2 Relationen mellan brottsoffer och polisen .................................................................................... 8 

2.3 Brottsoffers förväntningar på polisen ......................................................................................... 11 

3. Studiens teoretiska förankring .......................................................................................................... 12 

3.1 Misshandel och Ideala brottsoffer .............................................................................................. 12 

3.2 Misshandel och trovärdiga brottsoffer ....................................................................................... 13 

4 Studiens kunskapspositionering ......................................................................................................... 14 

5 Metod ................................................................................................................................................. 15 

5.1 Tillvägagångssätt ......................................................................................................................... 16 

5.2 Min förförståelse ......................................................................................................................... 18 

5.3 Urval och avgränsningar .............................................................................................................. 19 

5.4 Urvalsproblematik ....................................................................................................................... 20 

5.6 Genomförande av intervjuerna .................................................................................................. 21 

5.7 Min föränderliga kunskapsspiral ................................................................................................. 23 

5.8 Reliabilitet och validitet ............................................................................................................... 24 

6 Analys av intervjuerna ........................................................................................................................ 26 

6.1 Min förförståelses inflytande över analysen ............................................................................... 26 

6.2 Informationsflödet mellan brottsoffer och polisen..................................................................... 27 

6.3 Polisens bemötande av brottsoffer ............................................................................................. 29 

6.4 Polisens förmåga att visa empati med brottsoffren ................................................................... 30 

6.5 Polisens hantering av personer som utsatts för misshandelsbrott. ............................................ 32 

7 Avslutande diskussioner ..................................................................................................................... 34 

7.1 Diskussion kring utredarnas informationsbenägenhet ............................................................... 34 

7.2 Diskussioner kring bemötande av brottsoffer ............................................................................ 35 

7.3 Diskussioner kring empatiska krav från brottsoffrena ................................................................ 36 

7.4 Diskussioner kring utredarnas föreställningar kring brottsoffer ................................................. 36 

Litteratur: .............................................................................................................................................. 38 

Bilagor: .................................................................................................................................................. 40 

3

1. Bakgrund 

Det senaste årtiondet har brottsoffers situation fått allt större uppmärksamhet i media och 

politiken. En rad förändringar har vidtagits för att hjälpa brottsoffer med emotionellt och 

praktiskt stöd, men trots det ökade intresset för brottsoffer, är deras förtroende för polisen 

uppseendeväckande lågt. 

Det finns flera olika studier och undersökningar som visar på detta missnöje. Enligt Svenskt 

Kvalitetsindex (SKI) har polisen under flera år i rad fått bottenbetyg av brottsoffer. I 

undersökningarna från SKI, som gjorts årligen sedan 1989, skedde en mycket stark 

försämring av nöjdheten i mitten av 1990-talet. Detta missnöje har inte kunnat tas igen under 

dessa år: Under 2006 låg nöjdheten under femtio på en hundragradig skala (Eklöf 2006, SKI). 

Andra studier som visar på brottsoffers bristande förtroende för rättsväsendet är bland annat 

Magnus Lindgrens avhandling: Brottsoffer i rättsprocessen - Om ideala brottsoffer och goda 

myndigheter som han har disputerat med i ämnet viktimologi. Lindgren säger att trots att 

brottsofferfrågan anses prioriterad har det inte skett någon förbättring i bemötandet av 

brottsoffer. Han menar att politiker och myndigheter har goda intentioner i brottsofferfrågan 

men att de inte har infriats i praktiken, detta enligt en enkätundersökning av 3000 personer 

som utsatts för brott. I Lindgrens avhandling kan man läsa om hur brottsoffer känner sig 

nonchalerade av polisen och hur informationen är bristfällig (Lindgren 2004, s 252). 

Ulf Holmberg är den första polisen i landet som har disputerat i ämnet psykologi. I sin 

avhandling menar han på att de medkännande poliserna är de bästa förhörsledarna. Han anser 

att om brottsoffer bemöts på ett sätt som gör att de känner sig bekräftade och respekterade 

kommer polisen att få mera information om den brottsliga händelsen (Holmberg 2004, s 155). 

Polisens bemötande av brottsoffer är alltså en viktig del i att upprätthålla en effektiv 

förundersökning. 

Detta är ingen nyhet för polisen utan är en del av deras handlingsplan inom brottsofferarbete 

som utformades av Magnus Lindgren då han var anställd för Rikspolisstyrelsen. I denna 

handlingsplan tar polisen upp vikten av att sända tydliga signaler till brottsoffer för att visa att 

man bryr sig om deras utsatthet, och att de har ambitionen att tillvarata deras rättigheter 

(Rikspolisens handlingsplan för brottsoffer 2003 s 4). 

4

Frågan är hur det kan komma sig att polisen, som har en uttalad ambition att stödja 

brottsoffer, samtidigt får upprepade år bottenbetyg av brottsoffer enligt Svenskt 

Kvalitetsindex. 

Förutom att upprätthålla ett respektfullt bemötande gentemot brottsoffer har polisen även som 

målsättning enligt handlingsplanen för brottsoffer, att bedriva en effektiv förundersökning. 

Detta innebär att uppgifter från brottsoffer och vittnen tidigt skall säkerställas så att brottet har 

stora möjligheter att snabbt klaras upp (Ibid, s 25). 

Problemet är att polisen i praktiken har stora problem att leva upp till de förväntningar och 

önskemål som brottsoffer ställer på dem. Enligt SKI:s undersökning 2006 är det främst 

utredningsverksamheten inom polisen som har en ”mycket stark försämring i nöjdhet” (Eklöf 

2006, SKI). Undersökningen omfattar intervjuer med brottsoffer som utsatts för tillgrepps- 

respektive våldsbrott. 

Även Brottsofferjourernas Riksförbund (BOJ) riktade nyligen stark kritik mot polisens 

förundersökningar och menade att bristande utredningsresurser leder till att brott som kommer 

till polisens kännedom inte utreds. Enligt BOJ:s egen statistik är det endast 10% av anmälda 

våldsbrott och sexualbrott som går vidare till huvudförhandling. Det betyder vidare att 90% 

av dessa brott aldrig utreds och därmed inte blir föremål för en förundersökning. Kritiken 

riktas mot att detta sker utan offentlig insyn, ”vilket inte är tillfredställande i en rättsstat” 

menar BOJ (Mörner 2007, BOJ). Det här är siffror som BOJ själva har tagit fram och som jag 

därför har en kritisk hållning till eftersom de inte är vetenskapligt grundade. 

1.1 Kriminologisk relevans 

I de undersökningar och studier som jag har kommit i kontakt med när det gäller brottsoffers 

missnöje mot polisen, har dessa baserats på brottsoffets syn och vinkling på problemet. Jag 

har för avsikt att visa på hur fenomenet beskrivs från ”de på andra sidan”, det vill säga från de 

som utreder brotten. Studien har en kriminologisk relevans, då polisens förklaringar till det 

dåliga förtroendet hos brottsoffer har utelämnats i de senare årens undersökningar, vad gäller 

brottsoffers förtroende till polisen. 

5

1.2 Syfte och frågeställningar 

Studien kan ses som ett komplement till redan gjorda undersökningar av brottsoffrens 

missnöje med polisen. Min förhoppning med denna studie är att kunna bidra med en ny syn på 

problemet. Jag kommer dock inte eftersträva att söka efter några absoluta sanningar. Istället 

hoppas jag på att få en ökad förståelse för vad som ligger bakom ”polisens rekorddåliga betyg 

när det gäller brottsutredningar” (Eklöf 2006, SKI) och detta genom att fem stycken utredare 

inom polisen i intervjuer får ge sin syn på det bristande förtroende som brottsoffrena anser att 

de har. 

Denna studie baseras på befintlig forskning inom området brottsoffer och polisen. Nedan 

kommer jag att beskriva hur den befintliga forskningen bland annat kommit fram till att 

information, bemötande och empati är tre kategorier som påverkar relationen mellan 

brottsoffer och polisen. Studien är avgränsad mot brottsoffer som utsatts för misshandelsbrott 

eftersom det är den grupp av brottsoffer som uttrycker det största missnöjet när det gäller 

polisens förmåga att hantera brottsutredningar (Lindgren 2004, s 297). 

Jag avser att åskådliggöra vilka faktorer som påverkar utredarnas relation till brottsoffer, inom 

områdena information, bemötande och empati. 

Frågeställningar: 

 

 




bemötande? 

1.3 Definitioner 

1.3.1 Vem eller vad är ett brottsoffer? 

Begreppet brottsoffer finns inte definierat i lagen, utan enligt lagstiftaren är den juridiska 

benämningen för brottsoffer en ”målsägande”. Enligt rättegångsbalken 20:e kapitlet, 8:e 

paragrafen är målsägande: Den som mot vilken ett brott har blivit begånget eller som har 

blivit förnärmad av brottet eller som lidit skada av det. 

6

Den mest grundläggande definitionen på brottsoffer är enskilda fysiska personer som direkt 

utsatts för brott men det kan också innefatta anhöriga eller personer som ingripit för att 

förhindra brott. För att kunna komma i fråga att få samhällets hjälp och stödfunktioner är det 

viktigt att en person som utsatts för brottsligt övergrepp får status som brottsoffer. 

1.3.2 Vad är ett misshandelsbrott? 

Ur brottsbalken 3 kap. 5 § definieras misshandel som: Den som tillfogar annan person 

kroppsskada, sjukdom eller smärta döms för misshandel till fängelse i högst två år, om brottet 

är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader. 

Misshandel kan antingen ha en okänd eller känd gärningsman. Brottsoffer i 

kvinnomisshandelsfall har blivit misshandlade av en man som kvinnan oftast har eller har haft 

ett kärleksförhållande till. 

Jag har i min studie valt att inrikta mig på misshandelsbrott som inte är av typen 

kvinnomisshandel, utan misshandel som sker på krogen eller på allmän plats av känd eller 

okänd förövare. Detta då kvinnomisshandel är en mer komplex fråga i 

utredningssammanhang. 

Som jag beskrev ovan är misshandelsbrott den kategori av brottsoffer som har sämst 

förtroende för polisen. Dessutom är denna kategori av brott vanligt förekommande hos 

polisen. 

Enligt Brottsförebyggande rådet polisanmäls i genomsnitt 207 misshandelsbrott per dag i 

Sverige. Storhelger som valborg, nyår och midsommar polisanmäls dubbelt så många 

misshandelsbrott, även lönehelger är hårt drabbade av misshandelsbrott. Detta enligt statistik 

från Brottsförebyggande rådet (Petersson, 2007 Brå). 

7

2. Tidigare forskning 

Det finns sedan mitten av 1990-talet många forskningsarbeten kring brottsofferfrågor. Jag har 

valt att för djupa mig i Magnus Lindgrens avhandling som heter Brottsoffer i rättsprocessen - 

Om ideala brottsoffer och goda myndigheter. Anledningen till detta val är för det första att 

Lindgren har stor kunskap inom området. Han började intressera sig för brottsofferfrågor i 

mitten av 1990-talet och då var området relativt outforskat och han är även idag aktiv inom 

området. För det andra tar denna avhandling upp frågor kring brottsoffrens förtroende för 

polisen och rättsväsendet, vilket är det område som även min studie kommer att diskutera. 

Tilläggas bör också att Magnus Lindgren är viktimologichef för Brottsofferenheten vid 

polismyndigheten i Uppsala och har tidigare varit verksam som lektor vid Rikspolisstyrelsen. 

Jag kommer även i min studie ta upp forskning från Ulf Holmbergs avhandling som handlar 

om polisförhör. 

2.1 Min studies bidrag till forskningsområdet brottsoffer 

Det jag vill tillföra forskningsområdet är att kunna belysa problemet utifrån ett nytt 

perspektiv. Flera avhandlingar visar på att brottsoffer har ett bristande förtroende för polisen 

och rättsväsendet, vilket jag kommer att redogöra för. Dessa avhandlingar utgår från 

brottsoffrets perspektiv, jag vill i min studie i stället utgå från polisens perspektiv på 

problemet: Vad kan enligt brottsutredarna ligga bakom brottsoffers dåliga förtroende för 

polisens förmåga att utreda brott? 

Jag vill inte påstå att det finns någon kunskapsbrist i Magnus Lindgrens avhandling, däremot 

skall min studie ses som ett komplement till hans resultat. Jag vill gå på djupet på frågan och 

ta reda på vad som ligger bakom brottsoffrens misstroende för polisen och istället för att 

intervjua brottsoffer, vill jag intervjua utredare hos polisen. 

Hittills har enbart brottoffren fått komma till tals i frågan, jag anser att det är kriminologiskt 

relevant att även polisens bild av situationen blir tydliggjord. 

2.2 Relationen mellan brottsoffer och polisen 

Magnus Lindgren har disputerat vid Psykologiska Institutionen vid Stockholms universitet 

med avhandlingen Brottsoffer i rättsprocess – Om ideala brottsoffer och goda myndigheter. 

8

Avhandlingen börjar med att diskutera hur brottsofferfrågan har vuxit fram och hur den 

kommit upp på agendan hos beslutsfattare och därefter förts in i lagar och handlingsplaner. 

Lindgren menar att trots goda intentioner från myndigheterna har de inte infriats i praktiken 

på grund av en rad omständigheter. Det finns stora brister i det bemötande brottsoffer får från 

myndigheter inom rättsväsendet och då särskilt polisen. Undersökningen visar också på att 

brottsoffer får ingen eller dålig information och känner sig nonchalerade (Lindgren 2004, s 

256). Sammanlagt bygger Lindgrens avhandling på elva enkätstudier som genomförts under 

åren 1993 till 2003 med över 3000 personer som utsatts för brott (Ibid s 203). 

En bidragande faktor till nöjda eller missnöjda brottsoffer är det bemötande som de enskilda 

poliserna står för. En vanlig synpunkt bland de som är missnöjda med polisens bemötande är 

enligt Lindgren att de upplever polisen som likgiltig och oengagerad (Ibid s 252). Närmare en 

tredjedel av brottsoffrena uppfattade enskilda poliser som ointresserade och medan cirka en 

femtedel ansåg poliserna som tvära och bryska (Ibid s 251). 

Lindgren har satt upp fyra faktorer som starkast påverkar brottsoffrens upplevelser av polisens 

bemötande (Ibid, s 254): 

1. Brottskategori 

2. Muntlig information 

3. Skriftlig information 

4. Tidigare utsatt för brott 

Lindgren påpekar att vilken typ av brott den enskilda personen råkat ut för är en faktor som 

inte går att påverka, men polisens förmåga att ge muntlig information är något som med 

relativt enkla medel går att åtgärda. Det visar sig också att de som får muntlig information är 

nästan tre gånger så nöjda som de som inte fått någon information. Lindgren har också 

konstaterat att nöjdheten med kontakten till polisen minskar med tiden (Ibid, s 254-256), 

eftersom brottsoffren inte får ny information i ärendet. 

Information är alltså en viktig faktor för att få nöjda brottsoffer och den information som 

brottsoffer främst efterfrågar rör utvecklingen i det egna ärendet, samt allmän information om 

vad som händer efter anmälan (Ibid s 258). 

Misshandelsoffren är enligt Lindgren genomgående mindre nöjda med polisens arbetsinsatser 

än övriga brottsoffergrupper. ”En dubbelt så stor andel av misshandelsbrotten jämfört med 

9

ån- och inbrottsoffer saknar exempelvis förtroende för polisen. En betydligt större andel av 

misshandelsoffren beskriver också polisen som tvära och bryska samt ointresserade.” (Ibid, s 

297). Eftersom det är här det största missnöjet ligger har jag valt att titta närmare på just 

denna grupp av brottsoffer. Därför har jag valt att intervjua utredare från polisen med 

erfarenheter från misshandelsbrott. 

Lindgren tydliggör också hur brottet för brottsoffret är den första egentliga kontakten med 

polisen och hur bilden av polisen för första gången sätts på prov. Den drabbade är kanske 

både chockad, förvirrad och mycket känslig för attityder som han eller hon uppfattar i 

omgivningen. Därför menar Lindgren att det krävs att polisen har stor kunskap om och 

förståelse för hur sårbar en person kan vara efter att ha varit med om en stark känsloladdad 

händelse. Det är också viktigt att polisen har kunskaper om aktuella bestämmelser, 

exempelvis om brottsoffrens möjligheter till ersättning och rätt information (Ibid, s 331) 

Lindgren menar att problemen med att förverkliga brottsofferfrågorna i praktiken är komplexa 

och många. En central anledning till problemen ser han i polisens arbetssätt och ointresse att 

förändra rutiner. För att förändra attityder brukar beslutsfattare se utbildning som en central 

lösning. Lindgren är dock kritisk till kortare utbildningar, han menar i stället att man skall ge 

en gedigen grundutbildning och helst redan på polishögskolan. Här skall polisen få lära sig det 

gemensamma för alla brottsoffer: De vanliga behov, reaktioner och problem som ett 

brottsoffer har (Ibid, s 330-350). 

Ulf Holmberg har arbetat som polis vid polismyndigheten i Skåne där han bland annat har 

jobbat som utredare av grova vålds- och sexualbrott. 2004 doktorerade han vid Psykologiska 

institutionen vid Stockholms universitet med avhandlingen Police interviews with victims and 

suspects of violent and sexual crimes Han har i sin avhandling intervjuat poliser, brottsoffer 

och förövare med syftet att utröna vad som kan underlätta för brottsoffer och förövare att 

berätta om mycket traumatiska upplevelser. Resultatet pekar på att det är viktigt att brottsoffer 

bemöts med respekt och bekräftelse annars riskerar utredaren att gå miste om värdefull 

information. Ett brottsoffer har nämligen större benägenhet att öppna upp sig och dela med sig 

av detaljrik information om förhörsstilen präglas av ett humanistiskt förhållningssätt, skriver 

Holmberg. Dock menar han att utredare inom polisen under sin karriär har utsatts för 

påfrestande händelser och dessa traumatiska upplevelser påverkar polisens attityder när de 

håller förhör. Förhörsstilen har då större benägenhet att vara avståndstagande i stället för 

10

tillmötesgående och den hörde blir då mer restriktiv i sina berättelser (Holmberg, 2004, s 159, 

161-164). 

2.3 Brottsoffers förväntningar på polisen 

Sammanfattningsvis är det inom områdena information, bemötande och empati som 

brottsoffren har vissa förväntningar på hos polisen. 

Brottsoffren skulle önska att polisen var duktiga på att ge information, både muntlig och 

skriftlig. Den information som brottsoffer vill ta del av är vad som händer med deras ärende: 

Hur långt är det gånget? Vad händer härnäst? 

Det är också viktigt att brottsoffer får information om var de kan vända sig för att få hjälp och 

vilka rättigheter de har. Bemötande är också en faktor som påverkar hur nöjda eller missnöjda 

brottsoffer kommer att vara. De vill bli bemötta med respekt och vänlighet, så att de känner 

sig trygga med att lämna information om det inträffade brottet. En person som utsatts för 

traumatiska upplevelser kan uppleva det psykiskt påfrestande att behöva återberätta 

händelsen, därför krävs det att utredarna kan visa empati med brottsoffrena så att de vågar 

beskriva den traumatiska händelsen i detalj. Jag vill skissa upp problemet enligt följande: 

11

3. Studiens teoretiska förankring 

3.1 Misshandel och Ideala brottsoffer 

Som jag har förklarat innan upplever misshandelsoffer polisen i större utsträckning som tvära 

och ointresserade än andra brottsoffer, (med misshandelsoffer utesluter jag kvinnomisshandel, 

jag redogör tydligare för detta under avsnittet Definitioner). En teori som skulle förklara dessa 

skillnader är Nils Christies teori om ideala brottsoffer, det vill säga att misshandelsoffer ofta 

inte är ett oskyldigt, försvarslöst offer utan vanligtvis har delaktighet i det inträffade 

(Lindgren, 2004 s 297). Jag menar att misshandelsoffer kan ha större problem med att 

legitimera sin offerstatus, eftersom de ofta är påverkade av berusningsmedel och därför kan 

upplevas som otrevliga och svåra att samarbeta med. Lindgren belyser också problemet och 

menar att polisen i vissa misshandelsfall kan ha svårt att bedöma vem som är offer och vem 

som är gärningsman när de kommer till platsen (Ibid). 

Nils Christes teori om det ideala brottsoffret utgår från samhällets syn på offret. Han menar att 

det finns personer eller kategorier av individer, som när de drabbas av brott, har lättare för att 

få legitim status som brottsoffer (Christie 2001, s 47). Han menar att det finns fem 

förutsättningar för att utgöra det ”ideala offret” (Ibid, s 48): 

1. Offret är svagt. Sjuka, gamla eller mycket unga människor passar särskilt bra 

som idealiska offer. 

2. Offret är upptaget med ett respektabelt projekt: Att till exempel ta hand om 

sin sjuka syster. 

3. Han/hon är på en plats han/hon inte kan klandras att vara på: Till exempel på 

en gata under dagtid 

4. Gärningsmannen är stor och ond. 

5. Gärningsmannen är okänd och har ingen personlig relation till offret. 

Christie menar att det idealiska offret måste vara så pass svagt att han eller hon vinner 

samhällets sympati och att offrets oskuld och oförmåga att skydda sig inte ifrågasätts. 

Detta är då oftast inte fallet när det gäller misshandelsoffer eftersom det finns moraliska 

ansvarskrav som Christie beskriver; Han borde ha förstått att inte gå till en sådan nattklubb 

12

med dåligt rykte, han borde inte ha blivit berusad, han borde inte ha tagit kontakt med ickerespektabla 

personer (Lindgren, 2004 s 297). 

Jag vill inte rättfärdiga ett beteende hos polisen som berättigar dåligt bemötande av 

”svårbehandlade” offer. Jag vill däremot beskriva en tes om varför misshandelsoffer är den 

grupp som har sämst förtroende för polisen, jämfört med rån- och inbrottsoffer. Christie 

beskriver det icke idealiska offret som en kraftigt berusad man som varit ute på krogen och 

hamnat i slagsmål med en bekant (Christie 2001, s 47). Efter slagsmålet kommer polisen till 

platsen och skall utröna vem som är gärningsman och vem som är brottsoffer. Polisen måste 

nu hantera ett brottsoffer som varit delaktigt i själva händelseförloppet av den brottsliga 

gärningen. Därmed behandlas inte denna grupp av brottsoffer med samma respekt och empati 

som ett brottsoffer som utsatts för rån. Lindgren menar att personer som betraktas som 

”ideala” brottsoffer får information i större utsträckning än personer som är ideala offrets 

motsats, kanske en person som är berusad och uppträder provocerande. Det finns då en risk att 

detta offer inte betraktas vara i behov av samma stöd och hjälp och därmed blir utan viktig 

information (Lindgren, 2004 s 298). 

3.2 Misshandel och trovärdiga brottsoffer 

Uppfattningen om att brottsoffer skall vara ”oskyldiga och svaga” stämmer många gånger inte 

in med verkligheten. Lindgrens bok Från teori till praktik delar upp offret i tre roller: det 

medskyldiga offret, det passiva offret och det motsträviga offret. Det medskyldiga offret 

definieras av att denne till exempel har provocerat gärningsmannen. Då jag i min studie valt 

att fokusera på misshandelsbrott kan de anses vara medskyldiga offer, då det ibland är svårt 

att avgöra vem som är gärningsman och vem som är brottsoffer. Denna provocering skall 

dock inte ses som något rättfärdigande till den brottsliga handlingen. Det passiva offret 

reagerar på ett sådant sätt att denna vid till exempel en våldtäkt tycks gå med på det eller 

avskärma sig, detta i strävan att överleva. Det motsträviga offret är en person som vägrar att 

återberätta sina upplevelser för att skydda gärningsmannen, till exempel en kvinna som blivit 

misshandlad av sin man. 

Problemet är att det hos polisen finns skalor på hur trovärdiga offren uppfattas: Flest ”poäng” 

får ett offer som kan bevisa sin hjälplöshet och oskyldighet. Offrets agerande och reagerande 

under själva kränkningen av brottet har alltså en avgörande roll för hur rätten skall bedöma 

situationen och därmed domens utfall (Lindgren, 2004 s 33-35). För att vinna sympati och 

uppmärksamhet och därmed ”höga poäng” i offerskalan skall offret vara fysiskt och psykiskt 

13

underlägsen gärningsmannen. Offret får dock inte vara för passivt för då riskeras hennes/hans 

trovärdighet och därmed faller poängen på offerskalan. Problemet är att dessa föreställningar 

om hur brottsoffer skall reagera avspeglar myndighetspersonernas bedömning av 

trovärdigheten i brottsoffrets berättelser. Den verkliga utmaningen för polisen är således att 

bemöta alla brottsoffer lika, oavsett dess agerande under den brottsliga handlingen. 

För att uppfylla bilden av ett trovärdigt offer, skall offret vara så svagt att hon eller han inte 

kan påverka eller förändra situationen. Men enligt Lindgren är långt ifrån alla brottsoffer 

svaga, passiva individer (Lindgren, 2004 s 323), till exempel brottsoffer som utsatts för 

misshandelsbrott. 

4 Studiens kunskapspositionering 

Hermeneutiker tror inte på absolut kunskap, som exempelvis naturvetenskaparna och 

positivisterna gör, utan på relativistiska idéer (Thuren 1991, s14). Den hermeneutiska 

traditionen kan sägas vara humanistiskt inriktad. Inom denna teori tolkar man människors 

verksamhet, vilket i denna studie kommer ske genom intervjuer. Närheten till det som skall 

studeras är centralt inom hermeneutiken och man söker den underliggande meningen och vill 

på detta sätt upprätta gemensam förståelse (Kvale 1997,s 50). 

Syftet med studien är att besvara frågan: Vad kan enligt brottsutredarna ligga bakom 

brottsoffers dåliga förtroende för polisens förmåga att utreda brott? Eftersom jag önskar att 

förstå detta problem från nya infallsvinklar och gå in på djupet i frågan, genom intervjuer och 

sedan tolka intervjumaterialet, anser jag därför att studiens fråga bäst kommer att besvaras 

utifrån en hermeneutisk förankring. 

Intervjuer som metod är klart applicerbara inom hermeneutiken då man först önskar tolka en 

samtalsdialog, som skapats ur en intervjukontext som sedan ligger till grund för ytterligare en 

tolkning: Från tal till skrift (Ibid s 50). Därmed menar man inom hermeneutiken att det inte 

finns någon objektiv kunskap, utan att forskningsprocessen är subjektiv genomförd, men att 

detta är positivt då forskaren kan dra nytta av detta (Ibid). 

Hermeneutiken menar att man inte kan förstå något mänskligt beteende utan att se till dess 

historiska sammanhang. Enligt teorin är det skillnad på förförståelse och förståelse. 

Förförståelsen är den du har med dig i bagaget innan studien börjar, och under studiens gång 

14

kommer du upptäcka nya sätt att förstå företeelserna. Du måste då modifiera din förförståelse 

och därmed få nya kunskaper i bagaget. Under studiens gång kommer förförståelsen att 

varvas med ny förståelse tills man uppnått full förståelse. Detta är en form av 

tolkningsprocess som liknar ett pusselläggande där pusselbitarna är förförståelsen, 

intervjuerna och tolkningen av intervjuerna. 

Teoretiskt sett kan denna tolkning pågå i oändlighet, rent praktiskt sett brukar man dock 

avsluta tolkningsprocessen när resultaten man fått känns rimliga och fria från inre motsägelse 

(Kvale 1997, s 50) 

Ett viktigt krav är att studien anger vilken data en tolkning bygger på och vilka som är de 

bakomliggande förklaringarna till analysen. På så sätt blir en kritisk granskning av studien 

genomförbar. Forskarens förförståelse är central inom hermeneutiken eftersom den kunskap 

som forskaren har innan man genomför studien, och ens tankar rörande området, kommer att 

påverka studien (Ibid s 50). Forskaren måste därför redovisa för sin egen förförståelse och 

dess inflytande över forskningsprocessen. 

För att möjliggöra denna kritiska granskning har jag valt att presenterat min förförståelse i tre 

avsnitt; 

 

 

 

Min förförståelse: Här beskriver jag min förståelse till ämnet innan studien startar. 

Min förändrliga kunskapsspiral: Här beskriver jag hur förförståelse modifieras under 

studiens gång. 

Min förförståelses inverkan på analysen: Här beskrivs vilken inverkan min 

förförståelse har gett på analysen av intervjumaterialet. 

5 Metod 

Min studie är av tolkande art och genomsyras av en hermeneutisk kunskapsteori. Jag vill söka 

svar på frågan: Vad kan enligt brottsutredarna ligga bakom brottsoffers dåliga förtroende för 

polisens förmåga att utreda brott? 

Jag har valt en kvalitativ metod för att förstå hur utredarna känner, upplever och tänker när de 

konfronteras med brottsoffer. Jag är inte ute efter att generalisera mitt resultat, det vill säga 

15

jag ser inte ”sanning som en korrespondens mellan teori och resultat” (Thomsson 2002, s 33). 

Jag ser min studie som ett pusselbitsläggande: Genom att pussla ihop information från tidigare 

forskning och mina intervjuer är min förhoppning att en ny bild av relationen brottsoffer och 

utredare ska uppstå. 

Den bild av verkligheten som denna studie kommer att framställa är jag som forskare med och 

skapar. Med detta menar jag att genom en interaktion i samtalen med de intervjuade är jag 

delaktig i skapandet av berättelser och beskrivningar. Därefter är det även jag som kommer att 

tolka dessa beskrivningar och lyfta fram det som anses mest intressant för studiens syfte. 

Kvale menar att kunskap kan ses som något som produceras i intervjusituationen, istället för 

något som redan fanns för forskaren att upptäcka (Kvale 1997, s 12). 

”När man tolkar andra människors känslor och upplevelser utifrån sina egna känslor och 

upplevelser befinner man sig på mycket osäker mark. Upplevelser och känslor är inte 

intersubjektivt testbara” (Thurén, 1997, s 47). Kritik riktas ofta mot denna subjektiva 

tolkningsprocess, där resultatet av studien påverkas av intervjuarens uppfattningar om vad 

som är betydelsefullt och viktigt. Därför är det viktigt att min kvalitativa studie är transparent. 

Jag har därför för avsikt att tydligt beskriva mina tillvägagångssätt och analysförfaranden så 

att läsaren själv kan ta ställning till rimligheten i de tolkningar som jag gör (Thomsson 2002, s 

35). 

5.1 Tillvägagångssätt 

Jag önskar gå in på djupet kring utredarnas berättelser och uppfattningar kring varför 

brottsoffer, som utsatts för misshandelsbrott, har ett bristande förtroende för polisen. Jag har 

valt en kvalitativ metod för att låta de intervjuades berättelser stå i fokus. Kvalitativa metoder 

används generellt när man söker förståelse och när man vill se ett fenomen ur olika 

infallsvinklar (Mogens 1995, s 39). Istället för att se problemet utifrån brottsoffrets perspektiv 

vill jag se fenomenet utifrån polisens perspektiv. 

Jag har därför valt en intervjumetod som upplevs mer som ett samtal, min förhoppning är då 

att mer information skall komma till min kännedom. Därför har jag har valt att göra 

semistrukturerade intervjuer. I en semistrukturerad intervju har forskaren en intervjuguide 

med specifika teman som ska beröras. Frågorna behöver inte ställas i förutbestämd ordning, 

utan intervjuaren och deltagarna har stor möjlighet att själva skapa en dialog (May 1997, s 

16

151). På så vis har jag en förhoppning om att intervjupersonens berättelse får stå i fokus, 

samtidigt som jag kan kontrollera intervjusituationen genom min guide. Jag avser alltså inte 

att på förhand ställa några speciella utarbetade frågor, utan mina intervjudeltagare förväntas 

berätta fritt kring de olika temana (Thomasson 2002, s 62). 

Min intervjuguide utgick från tre teman: information, bemötande och empati. Vissa av dessa 

är i sin tur indelade i underkategorier. Dessa teman är baserade på den forskning som jag har 

tagit del av innan jag genomförde intervjuerna och främst då forskning från Lindgren och 

Holmberg. 

Lindgren menar att brottsoffer saknar information från polisen. ”Den information som 

brottsoffer främst efterfrågar rör utvecklingen i det egna ärendet samt allmän information om 

vad som händer efter anmälan” (Lindgren 2002, s 258). Information är med andra ord en 

faktor som påverkar brottsoffers förtroende för polisen, därför vill jag föra ett samtal med 

utredarna kring detta ämne. Vilken information ger utredarna till brottsoffren, vilken 

information tror de är viktig och hur och när ges informationen? 

Lindgren framhåller också i sin avhandling att bemötande är en betydelsefull faktor för hur 

mötet med polisen uppfattas (Ibid, s 251). Lindgren belyser hur Van de Vijver ”menar att 

brottsoffer inte i första hand är upptagna med huruvida polisen griper gärningsmannen. Det är 

viktigare att polisen är uppriktig och behandlar offret med respekt” (Ibid). Jag vill att 

utredarna under intervjuerna ska prata kring deras bemötande av brottsoffer, för att kunna 

skapa mig en bild av hur de behandlar brottsoffrena. Anser de att det är viktigt att visa respekt 

och vara uppriktiga, och hur och med vilka hjälpmedel kan utredarna uppfylla det efterfrågade 

goda bemötandet? 

Det sista ämnet bland mina teman är empati. Holmberg har precis som mig intervjuat poliser 

men hans avhandling handlar om polisförhör. Han menar att en förhörsstil som bygger på ett 

humanistiskt förhållningsätt ger polisen mer information och då främst när brottsoffer eller 

gärningsmän ska beskriva känslomässiga händelser (Holmberg 2004, s 155). Han menar att de 

bästa förhörsledarna hos polisen är poliser som visar medkänsla och empati. Detta eftersom 

förnekande av brott är vanligare vid förhör som präglas av dominans medan erkännande är 

vanligare vid en förhörsstil som präglas av respekt och humanitet. Det är alltså viktigt att 

utredarna har en förmåga att kunna prata om känslosamma händelser med brottsoffrena. Jag 

vill under tema empati diskutera med utredarna kring hur de känner inför att prata om svåra 

17

händelser med brottsoffrena. Vad krävs det av dem som personer för att kunna föra samtal 

kring dramatiska och känslosamma påfrestningar som brottsoffret utsatts för? 

5.2 Min förförståelse 

Min studie utgår från en hermeneutisk kunskapsteori som är en tolkningslära baserad på 

förförståelse och hur den under studiens framväxt hela tiden förändras och modifieras. Inom 

ramen för detta perspektiv söks inga sanningar, istället söka nya fruktbara sätt att förstå 

fenomenet. ”Dessa förståelsegrundande undersökningar syftar till att öka förståelsen av 

någonting som vi redan tidigare visste en del om, men som vi inte ansågs förstå tillräckligt 

väl.” (Thomsson 2002, s 30). 

Jag har för avsikt att presentera de delar av min förförståelse som jag tror kan påverka 

tolkningsprocessen av materialet men också under intervjuernas gång. Det är främst tre delar 

av mig själv som jag vill presentera: Dels studerar jag kriminologi och dels arbetar jag som 

kustbevakare och har en daglig kontakt med poliser, men jag har också ett ursprung från den 

tekniska världen då jag har studerat på KTH. 

Förförståelse påverkas i hög grad av våra värderingar, därför bygger förförståelse med andra 

ord ofta på önsketänkande. (Thurén 2002, s 56). Min avsikt är att hålla igen på mina 

värderingar och mitt önsketänkande så att inte dessa får ett okontrollerat inflytande över 

tolkningsprocessen. All forskning kan inte vara objektiv, då alla forskare har med sig vissa 

värderingar i bagaget. Istället måste man vara medveten om att studien inte kommer att vara 

objektiv och reflektera över detta (Bjereld 2002, s 14-15). 

I min roll som kustbevakare har jag en tät kontakt med polisen, jag har en förståelse av att 

deras arbetsuppgifter stundtals kan vara både otacksamma och påfrestande. Detta samarbete 

har också bidragit till att jag på nära håll kunnat studera den makt polisen besitter över 

allmänheten. Den makten är också ett instrument som polisen använder sig av för att kunna 

utföra sina arbetsuppgifter, men ibland upplever jag maktutövandet som överutnyttjat. Jag har 

också blivit påverkad av den bild som massmedia lyfter fram av när polisen utnyttjar sin makt 

felaktigt, till exempel genom övervåld mot personer i samband med Göteborgskravallerna. 

Min bakgrund som kustbevakare bidrar till förståelse för den komplexa relation som uppstår 

mellan brottsoffer och poliser, eftersom det liknar de situationer som jag ställs inför i mitt 

yrke. Kustbevakningen och polisen har stora skillnader när det gäller digniteten på 

brottsligheten men vi lyder under samma resultatkrav, det vill säga statistik är ett verktyg för 

18

att mäta verksamheten. Det betyder att vår yrkeskår ”pratar samma språk” när det gäller 

förfarandet och handläggandet av brotten. 

Mina kriminologistudier har bidragit till möjligheten att studera polisväsendet och jag har 

bland annat fått en förståelse för den maktposition som polisen besitter i samhället. Innan 

denna studie hade jag väldigt begränsad kunskap inom området brottsoffer, det jag visste var 

att det var en person som utsatts för brott. Jag hade en bild, som hade skapats utifrån 

massmedia, att brottsoffer var missnöjda med polisens arbetsinsatser men jag visste inte vad 

som låg bakom detta missnöje. Min förståelse har under studiens gång modifierats och 

förnyats dels genom att studera tidigare forskning men också genom mina egna intervjuer. 

Mina studier på KTH präglades av att se system som vinstdrivande och att dessa styrs av 

tillgång och efterfrågan. I dag arbetar jag i en statlig myndighet och ibland upplever jag 

avsaknaden av denna princip. Eftersom polismyndigheten också är en statlig myndighet är 

min förförståelse att även den lider av att dess verksamhet inte styrs utifrån vinstdrivande 

principer. 

5.3 Urval och avgränsningar 

Från allra första början handlade mitt ämnesval till uppsatsen om allmänhetens förtroende för 

polisen. Min första tanke var att intervjua brottsoffer för att få deras uppfattning om polisens 

arbetsmetoder. Ganska snart insåg jag att det fanns forskning kring detta, men jag insåg också 

att polisens version av problemet hade utelämnats. Jag ansåg därför att det var kriminologiskt 

relevant att undersöka vad som enligt brottsutredarna ligga bakom brottsoffers dåliga 

förtroende för polisens förmåga att utreda brott? 

För att göra studien genomförbar har jag valt att avgränsa den mot specifika brottsoffer. Enligt 

Magnus Lindgren är brottsoffer som utsatts för misshandel i större utsträckning missnöjda 

med polisen än andra brottsoffer (Lindgren 2004, s 297). Därför inriktar sig denna studie på 

att studera brottsoffer som utsatts för misshandelsbrott. 

Nästa avgränsning i studien består av att jag valt att fokusera på polisens 

utredningsverksamhet av brott. Detta val har jag baserat på rapporter från Svenskt 

Kvalitetsindex (SKI) som årligen mäter brottsoffers nöjdhet med polisen. Under de senare 

åren är det ”främst polisens utredningsverksamhet som har en mycket stark försämring i 

19

nöjdhet” (Eklöf 2006, SKI). Vidare menar Svenskt Kvalitetsindex att ”drygt 10 procent har 

framfört klagomål vad gäller polisens utredningar under det senaste året. Dessutom är det mer 

än vart femte brottsoffer som anser sig haft anledning att klaga men inte gjort det” (Ibid). 

Därmed inriktar sig denna studie på att intervjua utredare hos polisen som hanterar 

misshandelsbrott. Målsättningen med intervjuerna är inte att generalisera de utvalda 

utredarnas åsikter och tankar, utan mina resultat baseras endast på vad de utredare som 

deltagit i studien har sagt under intervjuerna. 

Totalt har jag intervjuat fem stycken utredare hos polisen, alla utom en hade ungefär 10 års 

erfarenhet av utredningsverksamhet. Totalt var det fyra kvinnor och en man som 

intervjuades, åldern har varit varierande. 

5.4 Urvalsproblematik 

Det uppstod problem med att få tillgång till intervjupersoner. Det visade sig vara väldigt svårt 

att överhuvudtaget bli kopplad i polisens växel, till någon som hade hand om utredningar av 

misshandelsbrott. De i växeln krävde namn på personen i fråga eller på en avdelning, vilket 

jag inte hade. Jag fick ringa åtskilliga gånger och med långa förklaringar och med väldigt 

mycket envishet lyckades jag till slut komma fram till fyra olika polisstationer med 

avdelningar som var inriktade på misshandelsbrott. Här förklarade jag mitt ärende och de 

slussade mig vidare till en lämplig kandidat. Jag blev alltså tvungen att överlämna beslutet av 

urvalet till lämpliga kandidater till polisen. Detta kan innebära att forskaren samlar in data 

som avspeglar ett visst perspektiv och därmed kan man missa vissa åsikter (May 2004, s 161). 

Jag vill också i min studie rikta kritik till denna form av urval, då jag upplevde att polisen gav 

mig intervjuunderlag som var väldigt kunniga på brottsofferfrågor. En annan kritik är att man 

kan fråga sig hur anonym man är som intervjudeltagare, när man blivit utvald av den egna 

personalen. Detta har också skapat ett problem när det gäller att referera till citaten, då jag inte 

kunnat referera var ifrån citaten kommer, varken med tid eller datum. Jag inser att min studie 

därmed brister i trovärdighet men det är för att intervjudeltagarna skall få fullständig 

anonymitet. 

Jag kunde alltså inte själv styra valet av intervjuunderlaget, baserat på kön, ålder och 

erfarenhet utan jag fick ta det som gavs till mig. Det jag kunde kontrollera var om personen i 

fråga hanterade ärenden där brottsoffer blivit utsatta för misshandel. Valet av polisstationer 

slumpades ut eftersom jag överlät detta val till personerna i polisens växel, jag ser dock inte 

20

det som något problem, då Lindgren menar att valet av polismyndighet inte har någon 

avgörande betydelse för utgången av nöjda brottsoffer. (Lindgren 2004, s 254) 

5.6 Genomförande av intervjuerna 

Intervjudeltagarna har själva fått välja plats för intervjun och samtliga utredare valde att 

träffas på deras arbetsplatser. Intervjuerna pågick i drygt en timme. Jag började varje intervju 

med att presentera mig och syftet med min studie. Jag valde att inte tala om för deltagarna att 

jag jobbade på kustbevakningen. Det har däremot under samtalets gång kommit fram att jag 

arbetar på kustbevakningen. Därefter redogjorde jag för de forskningsetniska principerna 

(Vetenskapsrådet 1990, s 12) och poängterade deras anonymitet. Jag frågade också efter deras 

godkännande att spela in intervjun och förklarade att det inspelade materialet kommer att 

raderas när uppsatsen är klar, enligt de etiska principerna. Alla intervjudeltagare intervjuades 

var och en för sig. 

Under intervjus gång hade jag min intervjuguide som stöd för att kunna återkoppla till den när 

jag kände att inriktningen i samtalet var på väg utanför min studies avsikt. Intervjuguiden var 

också som en garanti för att inte missa viktiga frågor. I de flesta fall har frågorna från 

intervjuguiden besvarats utan att jag ställt dem. En trolig anledning till detta är att intervjun 

mer har upplevts som ett samtal och därmed har svaren kommit naturligt utifrån utredarnas 

egna berättelser. 

Efter mina två första intervjuer kände jag mig frustrerad: Jag upplevde det som ett problem att 

de intervjuade utredarna var så duktiga inom brottsofferfrågor. Jag kontaktade min handledare 

och ställde frågor som: Om de nu är så duktiga inom brottsoffer frågor varför agerar och 

arbetar de inte därefter? Jag beskrev för min handledare att jag hade en känsla av att utredarna 

upplever att det ställs krav på dem som går utanför deras arbetsuppgifter, som till exempel att 

hantera brottsoffers psykiska välmående. Min handledare återkom då med svaret att jag måste 

gräva djupare i materialet och inte bara ”skrapa på ytan”. Här vill jag knyta an till mitt 

urvalsproblem, som jag beskrev ovan blev jag tvungen att överlåta urvalsförfarandet till 

polisen själva. Jag upplevde att de ville presentera duktig och kunnig personal på området 

brottsoffer. 

De tre resterande intervjuerna använde jag samma teman, men med en nyanserad inriktning. 

Jag ville utreda om det var kunskapsbristen inom brottsofferfrågor som enligt 

intervjupersonerna skapade missnöjda brottsoffer, eller om kunskapen var på en god nivå, 

21

men att det fanns andra faktorer som påverkade utredarna till att inte utnyttja sina kunskaper i 

praktiken. Om så var fallet ville jag i de tre resterande intervjuerna gräva djupare i vad det är 

som gör att utredarna inte omsätter sina kunskaper i praktiken. Detta genom att kontrollera om 

utredarna kunde beskriva de förväntningar och krav som brottsoffer har på utredarna. Det vill 

säga de förväntningar som Lindgren och Holmberg har presenterat i sina forskningsarbeten. 

I de tre sista intervjuerna upprepade sig samma mönster, det vill säga att när jag frågade 

utredarna vilka krav, förväntningar och egenskaper som brottsoffer ställer på dem som 

utredare, var det som de läste ur Lindgrens och Holmbergs avhandlingar. Jag kunde alltså dra 

slutsatsen att de hade en kunskap om vilka förväntningar som brottoffer ställer på dem. Efter 

ytterligare frågor från min sida kunde de också beskriva varför de inte kunde leva upp till 

dessa förväntningar. Mer om detta i analyserna av intervjuerna. 

I en intervjusituation kan det finnas en makthierarki då det är forskaren som bestämmer 

premisserna för intervjun. Intervjudeltagarna kan uppleva att de utsätts för granskning då en 

forskare kommer och ”ifrågasätter” deras arbetsuppgifter. 

Jag upplevde att maktförhållandena skiftande under intervjuerna på grund av att samspelet 

mellan mig och intervjudeltagarna förändrades. Till en början upplevde jag mig själv i 

underläge i förhållande till poliserna, då de gav intryck av att vara väldigt kunniga inom 

brottsofferfrågor. Dessutom var deras yrkeserfarenhet gedigen inom poliskåren. När det sedan 

under intervjus gång stod klart för poliserna att jag var verksam inom kustbevakningen, 

upplevde jag det som de slappnade av, då de kanske upplevde det som vi var på ”samma 

sida”. Jag kände mig inte i lika stort underläge och upplevde det som lättare att ifrågasätta och 

finna vägar att förstå mina intervjudeltagares upplevelser och känslor. Under mina fem 

intervjuer har makförhållandena inte varit identiska, men präglats av ovanstående 

beskrivning. 

Jag hade för avsikt att spela in samtliga intervjuer, vid två av dessa fem tillfällen hade jag 

tekniska problem och kunde inte det. Jag skrev då istället ner intervjudeltagarnas berättelser. 

Jag är mycket kritisk till att inte spela in under själva intervjun, då jag riskerar att missa 

viktiga delar av samtalet eftersom jag som intervjuare tvingas att anteckna allt som sägs 

(Thomsson, 2002, s 90). Dessutom upplevde jag det precis som Thomsson beskriver att det är 

mycket svårt som intervjuare att hinna skriva ner hela berättelser ordagrant samtidigt som jag 

ska reflektera över det som sägs och guida intervjun vidare (Ibid). De tre andra intervjuerna 

22

spelades in med min telefons MP3-spelare som höll en bra ljudkvalité. Fördelen med de 

inspelade intervjuerna är att jag kan gå tillbaka och lyssna igenom materialet flera gånger 

(Kvale 1997, s 147). Nackdelen med att spela in intervjuerna är att deltagarna kan tycka att 

det är obehagligt att spelas in på band då de känner större krav på att formulera sig väl 

(Thomsson 2002, s 89). Jag upplevde dock inte det som något problem eftersom det kändes 

väldigt naturligt att det låg en mobiltelefon mellan oss. Ringfunktionen på telefonen var 

avstängd. 

För att det inspelade materialet skall kunna studeras på ett systematiskt sätt har hela det 

inspelade materialet transkriberats ordagrant. Detta är ett väldigt tidskrävande arbete men 

också nödvändigt för att få en överblick av materialet och därmed kunna välja ut de centrala 

delarna från intervjuerna (Kvale 1997, s 177). 

Utifrån de nedskrivna intervjuerna kunde jag konstatera vilka faktorer som leder till att 

utredarna har svårt att tillfredställa brottsoffer. Faktorerna har vuxit fram utifrån 

intervjuguidens teman som jag hade som stöd under intervjuns gång. Dessa teman som jag har 

beskrivit ovan baserar sig på tidigare forskning. Under analysdelen kommer dessa teman att 

redovisas och kopplas ihop med de faktorer som jag anser påverkar dem. För att tydliggöra 

denna koppling mellan teman (baserad på tidigare forskning) och min analys kommer jag 

lyfta fram representativa citat. 

Intervjuutskrifterna har också bidragit till att min förståelse för ämnet brottsoffer och poliser 

har förnyats och jag känner nu att min kunskap inom området har vuxit. 

5.7 Min föränderliga kunskapsspiral 

Innan studien hade jag relativt begränsad kunskap inom området brottsoffer och polisen, 

vilket jag redogjort för i min förförståelse. Under studiens gång började jag ta del av tidigare 

forskning inom området, min förståelse för ämnet utökades då ytterligare och jag kände mig 

så pass insatt att jag utifrån denna kunskap kunde konstruera en intervjuguide. 

Efter mina två första intervjuer kände jag en frustration: Jag upplevde det som ett problem att 

de intervjuade utredarna visste vilka krav som brottsoffren ställde på dem, eftersom de 

beskrev samma krav och förväntningar som Lindgren och Holmberg har beskrivit att 

brottsoffer efterfrågar. Frustrationen övergick till kunskap då jag förstod att relationen mellan 

brottsoffer och polisen är väldigt komplex och därmed skapades ny och viktig förståelse: 

Utredarna har kunskap om vilka förväntningar som brottsoffer ställer på dem som utredare, 

23

eftersom de under intervjuerna ordagrant beskrev det som Lindgren och Holmberg har 

beskrivit att brottsoffer efterfrågar. Nu undrade jag varför utredarna inte använde sin kunskap 

om dessa förväntningar på dem? 

Jag har genom dessa två intervjuerfarenheter ställts inför nya företeelser inom området 

brottsoffer och polisen, och därmed modifierat min förförståelse vilket också kommer att 

påverka min studies resultat. 

För att kunna besvara denna nya fråga måsta jag tillskansa mig ny kunskap genom ytterligare 

intervjuer. Jag insåg att det krävdes av mig som intervjuare att ställa ytterligare frågor om 

varför och vad som låg bakom att utredarna inte levde upp till brottsoffrenas förväntningar. 

Efter de tre sista intervjuerna släppte frustrationen kring ämnet. Min erfarenhet från de 

tidigare intervjuerna hade bidragit till att mina frågor fick en ny inriktning och därmed 

förnyades min kunskap inom området brottsoffer och polisen. Skrinjar beskriver hur hon i stor 

utsträckning låtit frågor få växa fram mot bakgrund av de situationer och personer som hon 

har mött under forskningens gång (Skrinjar 2003, s 109). Vilket även hände i min studie då 

nya frågor har krävts nya svar på grund av de intervjupersoner som jag mött. 

Transkriberingen gav den sista pusselbiten i min kunskapsspiral. Här växte resultatets 

slutprodukt fram och jag upplever att jag tillskansat mig stor kunskap inom området 

brottsoffer. 

Jag har använt min erfarenhet från intervjuer, utbildningar och arbete, varvat med 

förförståelse och kunskap inom brottsofferfrågor, för att nå full förståelse till ämnet. Jag vill 

beskriva min studie som en resa i en kunskapsspiral, där hela tiden ny förståelse har skapats 

för att sedan genom erfarenheter modifieras igen. Förförståelse har varvats med ny förståelse 

och på så sätt har jag fortsatt att hela tiden nå ny kunskap. Kunskap är för mig ingen sanning 

utan en spiral som är i ständig förändring. 

5.8 Reliabilitet och validitet 

All forskning bör sträva efter att vara både reliabel - att man uppnår samma resultat varje 

gång man gör samma mätningar, och valid - att undersökningen verkligen mäter det som den 

avser att mäta (May 2001, s117-118). I kvalitativa studier som den här, där avsikten inte är 

att mäta eller räkna något, utan är baserad på intervjuer med fem utredare hos polisen, kan 

man anta att en annan forskare som intervjuat samma personer skulle få ett annat resultat, 

24

även om den ställde samma frågor. Det är därför svårare att tala om reliabilitet i kvalitativa 

studier än vid kvantitativa. 

För att uppnå en så hög reliabilitet som möjligt avser jag att i studiens analys del tydligt 

redogöra för tolkningsprocessen och kritiskt granska hur min analys har gått till, genom att 

förklara hur min förförståelse har påverkat det analyserade resultatet. För att öka 

trovärdigheten i studien har jag även så långt som möjligt försökt att undvika ledande frågor 

och intervjuerna har i stort sett följt samma semistrukturerade mall. 

För att få hög reliabilitet i den kvalitativa studien handlar det om att försöka vara så noggrann 

som möjligt i alla led för att eliminera felkällor i möjligaste mån (Bergström & Boreus 2000, s 

35-36). Jag har försökt att i min studie ge så noggranna förklaringar till mitt tillvägagångssätt 

att sannolikheten för att andra forskare skulle uppnå samma resultat finns vid en liknande 

studies genomförande. Största felkällan i studien utgörs av själva intervjusituationen och 

tolkningsprocessen som jag har förklarat ovan. Jag har försökt att vara medveten om dessa 

risker och gått igenom materialet flera gånger för att förstå dem rätt. Enligt Kvale måste man 

acceptera att för kvalitativa intervjuer får inte kraven på reliabiliteten bli så hög att man 

motverkar ”kreativitet och föränderlighet” (Kvale 1997 s 291). 

Vilka aspekter skall då en studie uppfylla för att den skall anses vara valid? Att studien, 

genom rätt vald metod, ska mäta det som den är avsedd att mäta, och att studien besvarar sitt 

syfte. Jag har i denna studie försökt att öka validiteten genom ett tydligt syfte och tydliga 

frågeställningar. Frågan är om intervju som metod ger en hög validitet för att besvara frågan: 


förmåga att utreda brott? Kan jag genom att intervjua utredare hos polisen få svar på vad de 

tror ligger bakom brottsoffers dåliga förtroende för dem? Svaret är ja, under förutsättning att 

läsaren förstår att det handlar om de fem utvalda intervjudeltagarnas egna åsikter och 

berättelser, utan ledande frågor. 

Validiteten i min studie skall bedömas utifrån mitt sätt att problematisera, presentera och 

kritisera studiens; syfte, material, analys, resultat och slutsats. Om min studie anses vara valid 

eller inte framgår det genom ett välgrundat resultat som är hållbart för kritisk granskning 

(Thomsson 2002, s 32). 

25

6 Analys av intervjuerna 

Nedan kommer jag presentera min analys av intervjuerna. Presentationen kommer att utgå 

från de teman som har diskuterats under intervjuerna, dessa kommer att stå som överskrifter. 

Jag kommer även diskutera utredarnas syn på misshandelsoffer utifrån Nils Christies teori om 

ideala brottsoffer. Eftersom denna studie skall ses som ett komplement till tidigare forskning 

har teman, som diskuterats under intervjuerna, förankrats i den forskning som jag presenterat 

ovan. Min analys av intervjuerna kommer att alterneras med citat från intervjuerna samt med 

resultat från tidigare forskning och teorier om brottsoffer. Min förhoppning är läsaren skall få 

en tydlig bild av vad jag har bidragit med för kompletterande kunskap inom området 

brottsoffer och polisen. Med det menar jag att det i en hermeneutisk studie är viktigt att ange 

vilken data en tolkning bygger på, vilka förklaringar och prövningar som tolkningsprocessen 

har innehållit. 

6.1 Min förförståelses inflytande över analysen 

Jag har låtit information från tidigare forskning och analyser av intervjuerna tillsammans 

skapat det redovisade resultatet. Det redovisade resultatet baseras på fem intervjupersoners 

åsikter och berättelser och är därför ingen exakt sanning, utan istället en fördjupad analys av 

relationen mellan brottsoffren och de fem utredarna. Jag har under studiens gång konturnerligt 

modifierat min förståelse i en kunskapsspiral, där resultat har påverkats av min egen 

förförståelse. Jag vill nu beskriva vilket inflytande min förförståelse har haft på det redovisade 

resultatet och mina åtgärdsförslag för att möjliggöra för en kritisk granskning. 

Mina arbetsuppgifter som kustbevakare präglas ofta och mycket av den statistik som vi har 

”krav” på att uppfylla inför ledningen. Jag tycker personligen att dessa krav på att redovisa sin 

effektivitet till cheferna sker på bekostnad av allmänheten, då de till exempel utsätts för 

extremt många fartkontroller bara för att vi på kustbevakningen måste hävda vår existens och 

därmed behovet att finnas kvar på arenan. Då jag under en del intervjuer diskuterade dessa 

problem upplevde jag det som att intervjupersonerna också kände dessa krav från ledningen 

på ett negativt sätt. Denna förförståelse har därför haft ett inflytande över resultatet då jag 

varit extra lyhörd för fenomenets existens. 

Poliserna kunde under intervjuerna använda sig av sitt fackspråk, som jag också talar, vilket 

bidrog till en avslappnad intervjusituation. Att jag kommer från samma bakgrund som 

poliserna själva kan ha bidragit till att poliserna inte känner sig hotade och granskade av mig i 

min studie, utan att de vågade tala öppet och ärligt inför de frågor som kom upp. 

26

Utredarna uttalade att de kände att det ställdes krav på dem som går utanför deras 

arbetsuppgifter. Utan att vara vidare insatts i andra yrkesgrupper har jag via media fått 

känslan av det här även gäller lärare och läkare. Den förförståelsen har gett mig en trygghet i 

att detta fenomen även kan upplevas i polisyrket. 

6.2 Informationsflödet mellan brottsoffer och polisen 

Magnus Lindgren menar att det finns ett samband mellan information och brottsoffers 

upplevelser av polisen. De brottsoffer som får muntlig och skriftlig information av polisen har 

större förtroende jämfört med dem som inte fått någon information. (Lindgren 2004, s 262). 

Min uppfattning från intervjuerna är att utredarna vet vilken information brottsoffer 

efterfrågar: allmän information och frågor som rör utvecklingen i det egna ärendet. 

Enligt alla utredare som jag har intervjuat förstår de vikten av att lämna skriftlig information 

angående vilka rättigheter ett brottsoffer har och var de kan få stöd och hjälp. De har 

utarbetade skrifter för att kunna uppfylla detta informationsbehov. Utredarna ser dessa skrifter 

som ett komplement till den muntliga informationen, då de av erfarenhet vet att en person 

som har upplevt en traumatisk händelse har svårt att ta till sig vad som sägs och beskrivs. 

”Jag försöker att prata med målsägande om var och hur de kan få hjälp men det kan vara 

svårt att nå fram till personen. Då har vi skrifter som vi kan dela ut, det är alltid bra för då 

kan de gå hem och när chocken har lagt sig läsa det jag redan har berättat.” 

Utredarna vet också att det är viktigt för brottsoffer att få information angående utvecklingen i 

det egna ärendet. Dock har det under intervjuerna beskrivits som mycket svårt att kunna bidra 

med den informationen. En anledning är att utredarna, på grund av tidsbrist, har svårt att 

upprätthålla en kontinuerlig kontakt med brottsoffren. 

”Vid misshandelsbrott hinner man inte med att ge den kontakten som brottsoffrena önskar, 

det ligger ju ett krav på oss om skyndsamhet. Ett ärende ska inte ligga länge hos oss utan 

komma fort till åklagaren, man räknar ju antalet redovisade ärenden. Det tänket finns inte: 

Att det här ska ta extra lång tid så brottsoffren får prata av sig.” 

Några av utredarna har också beskrivit det som svårt att ge den informationen som brottsoffer 

efterfrågar under utredningens gång, på grund av sekretess. 

27

”Jag kan inte ge massor av information under utredningens gång på grund av 

utredningssekretess.” 

”Informationen kan också vara känslig att dela ut till brottsoffrena. Det finns ju vissa risker: 

Tänk om det är din granne som är misstänkt?” 

Magnus Lindgren menar att ”om inte personalen förstår helheten, har relevant kunskap och 

kan omsätta denna i praktiken, kommer de aldrig kunna vidta de rätta stöd- och 

skyddsåtgärderna eller lämna den rätta informationen. De kommer därför inte kunna handla 

och uppträda professionellt” (Ibid s 349). 

Jag anser att intervjuerna har gått i linje med tidigare forskning när det gäller vilken 

information som brottsoffer efterfrågar, samma information har även utredarna framhållit som 

viktig för att uppnå nöjda brottsoffer. Min tolkning av intervjuerna är att utredarna inte har 

brister i kunskap om vilken information som är viktig, utan bristerna ligger i att inte kunna 

förverkliga kraven i praktiken. Till skillnad från Lindgren anser jag inte att det brister i 

kunskapsnivån, men jag ställer mig bakom Lindgren när han menar att det inte omsätts i 

praktiken. Då jag under intervjuerna har försökt att förstå varför utredarna inte omsätter detta 

informationsbehov i praktiken har jag tolkat det som att tidspress, effektiviseringar och 

prioriteringar är möjliga förklaringar. En del gick så långt att de menade att ledningen inte 

prioriterar tiden som läggs ned på varje brottsoffer, utan att det var antalet ärenden som 

prioriterades. 

”Om jag skulle ringa eller kontakta målsägande så mycket som de själva vill, skulle jag inte 

få något annat gjort. I grövre brott blir det naturligt med en kontinuerlig kontakt men 

misshandelsbrott är för oss vardagsmat.” 

”Det handlar om att prioritera sin tid och då prioriteras grövre brott.” 

”Det är inte med i målstyrningen att i verksamheten ta sig tid med brottsoffren och ringa det 

extra samtalet. Verksamhetsmålen är att man ska redovisa snabbt.” 

”Det ligger inte på vårt jobb att ringa sociala samtal.” 

”Det finns glapp i kontakten i misshandelsbrott och då saknar målsägande det personliga 

bemötandet.” 

28

En annan tolkning som jag har gjort till varför detta informationsbehov inte infriats i 

praktiken, är att det saknas en sådan informationsskyldighet. Polisen har 

informationsskyldighet när det gäller upprättande och nedläggande av ärendet men där 

emellan saknas informationskrav. Brottsoffer har med andra ord en förväntan av tät kontakt 

med utredarna, medan utredarna inte har behov av den kontakten i ett misshandelsbrott för att 

kunna handlägga ärendet. 

6.3 Polisens bemötande av brottsoffer 

Enligt Magnus Lindgren är en vanlig synpunkt bland de brottsoffer som är missnöjda med 

polisens bemötande, den likgiltighet som de tycker sig ha mött. Andra orsaker är att poliserna 

upplevs som oengagerade (Ibid s 252). Polisens brister i bemötande gentemot brottsoffer är en 

stor anledning till missnöjet med polisens arbetsinsatser. Eftersom det brott som de utsatts för 

har bidragit till starka känslomässiga upplevelser innebär det att tilliten till omgivningen gått 

förlorad. Det ställs därför krav på polisen att agera därefter, det vill säga genom att ha 

kunskap om brottsoffers behov av stöd och hjälp i denna situation. Lindgren menar också att 

polisen måste kunna omsätta dessa teoretiska kunskaper till praktisk tillämpning (Ibid s 349). 

I mina intervjuer började jag med att fråga varför de tror att brottsoffer är missnöjda med 

polisens utredningar. Svaren har då genomgående varit att de tror att det beror på att 

brottsoffer inte blir korrekt bemötta av polisen. Att de ”inte känner sig sedda” för att polisen 

har viktigare ärenden att prioritera. 

”De blir inte korrekt bemötta för man visar inte tillräckligt med empati, och så känner de en 

frustration av att vi inte gör något.” 

”Vi vill ha en snabb genomströmning av ärenden och då blir det en kort kontakt med 

målsäganden, men de kanske har behov av att prata länge. Humm det är kanske det de är 

missnöjda med? Man försöker ju att bolla över detta till brottsofferjouren.” 

”Jag tror att brottsoffer är missnöjda med vårt bemötande. De vill att vi visar empati under 

hela utredningen, det är svårt, eller det är komplicerat att vara både och liksom: Både polis 

och psykolog, det tar ju väldigt mycket tid och engagemang.” 

”Misshandelsbrott blir för oss som löpandebandsprincipen, man blir liksom hemmablind. 

Men det kan ju ha varit kränkande rent psykiskt, man glömmer bort brottsoffret och personen 

bakom. Det är ju vardagsmat för oss men för brottsoffret är det första gången, egentligen 

29

orde det vara enkelt att ställa några extra frågor som: Hur mår du? Hur känns det? Men det 

glöms bort.” 

”Cheferna vill ha en pinne i statistiken: De bryr sig inte om att jag har lagt massa 

engagemang hos brottsoffrena.” 

Jag tolkar intervjupersonerna som att det inte är prioriterat att lägga tid på att visa omtanke 

och respekt för brottsoffren. Det ledningen anser utredarna skall fokusera på är att utreda 

brottet och därmed kunna gripa en gärningsman. Därför prioriteras det att ärendena handläggs 

snabbt och att polisen är effektiv i sitt arbete. Jag tolkar det som att ett korrekt bemötande av 

brottsoffrena är svårt att uppfylla dels för att det är på bekostnad av effektivitet och dels för att 

det kräver mycket av utredaren som person. Jag har också uppfattat det som att 

misshandelsbrott för polisen är så vanligt förkommande att de blir avtrubbade inför själva 

brottet. Därför har de svårt att i varje ärende engagera sig med professionell empati för dessa 

återkommande brott. Jag vill kort beskriva det som två världar som krockar: Brottsoffret är i 

en känslomässig situation som kräver ett empatiskt bemötande och har en förväntan på att bli 

bemött därefter. Polisen å sin sida negligerar brottets karaktär och lever i en värld där snabba 

handläggningstider är det som värdesätts från ledningen. 

Dessa tankar går i linje med Lindgrens forskning då han anser att: ”De flesta poliser har fått 

lära sig att fokusera på brott och på gärningsmannen. Att gripa gärningsmannen eller att 

utreda brott är för många den viktigaste arbetsuppgiften av polisens arbetsuppgifter. Det har 

därför tidigare inte funnits någon direkt anledning att fokusera även på brottsoffren, utan 

dessa har ofta betraktats som sekundära i förhållande till gärningsmännen”( Ibid s 349). 

Jag anser också precis som Lindgren att utbildning är nödvändigt för att utredarna ska kunna 

handskas med brottsoffer professionellt. Utbildning blir som ett verktyg för dem när det gäller 

att se personen bakom brottet, istället för att se det som en rutinmässig händelse. 

”Man behöver utbildning i bemötande av brottsoffer så att man inte blir hemmablind, och 

myndigheten borde lägga tyngd på brottsoffer så man kommer bort från 

löpandebandsprincipen” 

6.4 Polisens förmåga att visa empati med brottsoffren 

Ulf Holmberg menar att utredare hos polisen som har en medkännande förhörsstil är de bästa 

förhörsledarna. Han anser att det är viktigt att brottsoffer bemöts på ett sätt som gör att 

30

individen känner sig bekräftad och respekterad. På så vis kommer målsäganden att öppna upp 

sig och våga berätta om känslosamma händelser, därmed kommer mer information till 

polisens kännedom (Holmberg 2004, s 155). 

För många är brottet den första kontakten med polisen och de har en bild av hur samhället 

skall hjälpa dem. Den drabbade är både chockad och förvirrad, och därmed mycket känslig 

för kränkande attityder i sin omgivning. De söker hjälp hos polisen i en svår situation i livet 

och förväntas bli omhändertagna med respekt och empati. Därför anser brottsoffer att empati 

är en viktig förmåga hos en polis (Lindgren 2004 s 331). 

Jag har under mina intervjuer frågat vilka egenskaper en bra utredare skall besitta. 

Uteslutande alla har angett empati som en av de viktigaste egenskaperna. Jag har också tolkat 

det som att utredarna upplever det som svårt att leva upp till de empatiska krav som ställs på 

dem. 

”Att visa empati är jätteviktigt för att få ett förtroende hos målsägande, men jag har inte tid 

att vara psykolog.” 

”Brottsoffrena vill att man ska vara allt, psykolog, tolk, läkare ja allt möjligt, men man har ju 

bara sitt jobb att sköta och det är jobbigt nog. Det känns som brottsoffer tycker vi ska vara 

mer än vad vi får utbildning till.” 

”Jag förstår att brottsoffrena vill att vi ska visa empati men antingen har man det eller så har 

man det inte. Jag känner att jag ska engagera mig mer än vad som krävs av mig som polis.” 

”Vi ska vara allt men man är inte mer än bara människa, jag gör bara mitt jobb.” 

”Brottsoffren vill att vi visar empati och ger oss tid att lyssna och förstå dem så de känner sig 

sedda, men ibland känns det också som vi ska vara samhällets allt. Vi ska ta hand om allt; 

psykolog, polis, utreda och ja så har vi ju gärningsmannabiten också att se till.” 

Jag tolkar intervjupertsonerna som att det läggs krav på dem som de anser går utanför deras 

arbetsuppgifter. Då de blir antagna till polishögskolan är det för att få arbeta med att beivra 

och förhindra brottslig verksamhet. Här får de relevant utbildning för att kunna genomföra 

sina arbetsuppgifter som polis: De studerar lagar, förordningar, rättsväsendet och mycket mer 

därtill för att kunna arbeta på ett rättssäkert förhållningssätt till medborgarna. 

31

När de sedan kommer ut i verkligheten upplever de att samhället förväntar att de skall hantera 

situationer som går långt utöver deras arbetsuppgifter. Jag tolkar det som att utredarna 

upplever att det ställs krav på dem att vara psykologer men att de känner att dessa krav inte är 

rimliga, dels har de ingen kunskap inom området och dels känner de sig inte lämpade för 

uppgiften. 

Jag tolkar det som att utredarna förstår vikten av att visa empati mot brottsoffer men samtidigt 

har de svårt att dra en gräns mellan professionell empati och att vara psykolog. Jag menar att 

utredarna ser det som en arbetsbörda att hantera brottsoffer eftersom det ställs krav på att vara 

en psykolog. 

”Jag tycker det är så jobbigt att hantera brottsoffer då det ställs krav på ett personligt plan 

istället för på mig som polis. Därför har jag nu sökt mig till arbetsuppgifter som inte har 

några brottsoffer.” 

”Det är ju inte vår uppgift att vara terapeuter, samtidigt som det gäller för oss att få folk att 

våga prata. Man kan ju inte heller engagera sig för mycket för det orkar man inte, det tär på 

en i längden. Alltså jag menar ju inte att man ska vara otrevlig men ibland känns det som det 

är en terapeut de behöver och inte en polis, alltså för deras egen skull.” 

Under intervjuerna har jag fått en känsla av att utredarna är väldigt tacksamma för det arbete 

som brottsofferjouren gör, det är tänkt att brottsoffren skall kunna vända sig dit för stöd och 

råd. Jag tolkar det som att utredarna önskade att brottsofferjourens arbete var på ett mer 

professionellt plan i stället för att bygga på ideell verksamhet. Utredarna menar då att 

upplevelserna av att de måste agera psykologer kan förskjutas till några i samhället som är 

psykologer. 

”Rent konkret hjälp som man skall få hänger på brottsoffren själva, sedan är det ju bara vissa 

dagar och vissa tider de kan få hjälp och då är det ideellt som folk ska ge hjälp. Känns lite b- 

aktigt, det skulle vara mer professionellt. Det är lite dåliga signaler från samhället.” 

6.5 Polisens hantering av personer som utsatts för misshandelsbrott. 

Under intervjuerna har utredarna berättat om vilka komplikationer som ofta uppstår i samband 

med misshandelsbrott. De menar att en stor del av misshandelsbrotten sker under påverkan av 

alkohol och när polisen kommer till platsen är det i ingångsskedet svårt att avgöra vem som är 

gärningsman och vem som är brottsoffer. I vissa fall har även brottsoffret agerat provocerande 

32

och kanske till och med medverkat i det brottsliga övergreppet. Utredarna menade att dessa 

krogrelaterade misshandelsbrott med fylla och slagsmål ofta är röriga och svårhanterliga. 

Därmed blir också anmälan från platsen ostrukturerad och svåröverskådlig. De som sedan 

skall utreda brottet, det vill säga vad som har hänt och vem som gjort vad, ställs inför en svår 

uppgift. 

”Vid misshandelsbrott kan det vara svårt att veta vad som har hänt, vem som gjort vad och 

vem som är gärningsman eller brottsoffer. De vill bara att man ska reda ut den stökiga 

situationen, men det är svårt när det är fylla, slagsmål och ett helt gäng. Avrapporteringen 

från platsen blir då rörig och här inne är det ännu svårare att reda ut.” 

”Man är ju ganska trött på krogbråk, det är vardagsmat för vår del. Det slåss ju hejvilt jämt, 

ute, helger, tunnelbana. Det finns mycket konstiga attityder där ute. En anmälan som kommer 

in och är välstrukturerad har större chans att redas ut annars är risken att det läggs ner.” 

Jag tolkar utredarna som att de uppfattar att misshandelsbrott som svårhanterliga, eftersom 

brottet har utspelat sig under sådana omständigheter att det är svårt att få en tydlig bild av 

händelseförloppet. Det leder i sin tur till ostrukturerade anmälningar vilket leder till att 

ärendet löper större risk att läggas ned. Min analys blir att denna kategori av brottsoffer 

utsätts för en större risk att bli missnöjda med utredningsförfarandet, eftersom brottet i sig 

löper större risk att läggas ned. 

Utredarna har inte rakt ut påpekat att brottsoffer som utsatts för misshandelsbrott inte är lika 

värdefulla som ett brottsoffer som till exempel blivit våldtagen eller rånad. De har inte 

uttryckligen utvecklat detta resonemang, men jag har upplevt en underton i deras berättelser 

som tyder på att polisen påverkas av sin bild av brottsoffrets beteende före brottet. 

Jag vill belysa detta genom ett citat från intervjuerna som fyra av fem har beskrivit som ett 

problem med misshandelsbrott: 

”I ingångskedet är det svårt att veta vem som är gärningsman och vem som är brottsoffer.” 

Jag tolkar att det finns en underton i detta citat som tyder på att polisen ser misshandelsoffer 

som delaktiga i själva brottet. Eftersom de menar att det är svårt att avgöra vem som är 

brottsoffer och vem som är gärningsman, tror jag de ser brottsoffret som medskyldig till det 

brottsliga angreppet. Varför skulle det annars vara svårt att avgöra vem som är gärningsman 

och vem som är brottsoffer? 

33

Jag vill också kritisera denna tolkning då min förförståelse kanske har påverkat denna analys. 

Eftersom jag i mina kriminologistudier har studerat Nils Christies teori om det ideala offret, 

kanske den kunskapen har påverkat mig mot denna tolkning av intervjuerna. 

Christie menar att det ”ideala offret” är en uppfattning om att offren skall vara oskyldiga och 

försvarslösa och inte har någon delaktighet i brottet (Christie 2001, s 47.) Min bild från 

intervjuerna är att polisen ser brottsoffer som blivit utsatta för misshandelsbrott som delaktiga 

i den brottsliga gärningen, därmed inte oskyldig och försvarslös och har därför svårt att vinna 

polisernas sympati. 

Denna tolkning om att myndigheter har en föreställning om hur brottsoffer skall agera går 

också går också i linje med Magnus Lindgrens beskrivning av det ”medskyldiga offret”: En 

person som till exempel har provocerat gärningsmannen är ett ”medskyldigt offer”(Lindgren 

2004, s 35). Lindgren menar då att denna provocering har bidragit till att offret är medskyldig 

till den brottsliga gärningen och därför kommer offret att få ”låga poäng” i offerskalan och 

därmed svårt att vinna sympati från myndigheterna. 

7 Avslutande diskussioner 

Studiens syfte var att besvara: 

 

 




bemötande? 

I avsnitt 7.4 kommer jag gå utanför studiens syfte. Istället för att diskutera kring vad 

utredarna har beskrivit ligga bakom brottsoffers dåliga förtroende för polisens förmåga att 

utreda brott, vill jag beskriva en teori om ”idealoffer" som en förklaring till varför 

brottsoffer är missnöjda med polisens förmåga att utreda brott. 

7.1 Diskussion kring utredarnas informationsbenägenhet 

För att uppnå nöjda brottsoffer som har förtroende för polisen krävs att det sker en förändring 

i informationsflödet mellan brottsoffer och utredarna. Det kan tyckas att misshandelsbrott är 

av sådan ringa art att en tät kontakt inte är befogad. Jag vill vända på det och hävda att det inte 

34

ara kan vara grovheten i brottet som ska avgöra graden av kontakt ett brottsoffer kan 

förvänta sig, utan även hur vanligt förekommande brottet är. 

Enligt Brottsförebyggande rådet polisanmäls i genomsnitt 207 misshandelsbrott per dag i 

Sverige. Storhelger som valborg, nyår och midsommar polisanmäls dubbelt så många 

misshandelsbrott, även lönehelger är hårt drabbad av misshandelsbrott. Detta enligt statistik 

från anmälningar från åren 1995-2002 gjorda av Brottsförebyggande rådet. (Petersson 2006, 

Brå) 

Det jag vill belysa är att brottsoffer som utsatts för misshandelsbrott kännetecknas av två 

saker: Det är en offergrupp som visar på ett stort missnöje och en brottskategori som är 

frekvent förekommande. 

Genom att inte tillfredställa denna stora grupp av människor riskerar polisens förtroende att 

vara fortsatt lågt hos medborgarna, vilket är problematiskt i en rättsstat. Om polisen aktivt vill 

arbeta för att höja medborgarnas förtroende för dem är denna kategori brottsoffer väldigt 

lämplig eftersom de utgör en stor population av brottsoffrena, som dessutom har lägst 

förtroende för polisen i nuläget. Problemet är att polismyndigheten måste anpassa sin 

utredningsverksamhet så att där även finns utrymme för utredarna att lägga tid och 

engagemang på denna kategori av brottsoffer. 

Problemet är att det saknas ett belöningssystem som gagnar utredarna att upprätthålla en tät 

kontakt med alla kategorier av brottsoffer. Dessutom saknas en informationsskyldighet under 

handläggningstid. Den informationsskyldighet som finns i dag är för upprättande och 

nedläggande av ärende, men däremellan saknas krav på att ge brottsoffer information som rör 

utvecklingen i det egna ärendet. 

7.2 Diskussioner kring bemötande av brottsoffer 

Jag anser att polismyndigheten måste fokusera på att uppnå nöjda brottsoffer, så att de inför 

allmänheten kan skapa det förtroende som de förtjänar. Det finns problem med att eftersträva 

snabba handläggningstider och att låta statistiksystem styra utredarnas prioriteringar av brott 

och därmed brottsoffer, eftersom det då inte ges samma möjligheter för utredarna att fokusera 

på brottsoffret. 

Om polisen vill uppnå nöjda brottsoffer som utsatts för misshandelsbrott tolkar jag det som 

att det måste ske en omprioritering av förhållandet brottsoffer och gärningsmän. Lindgren 

35

menar att det är angeläget att brottsofferperspektivet tydligt lyfts fram och det redan i polisens 

grundutbildning (Ibid s 349). 

Problemet är att det i dagsläget inte finns några krav på att utredarna ska handla med 

professionell empati gentemot brottsoffrena. Tvärtom talar polisens resultatsystem emot detta 

då det till största delen fokuserar på statistik, det vill säga ju fler ärenden som går till 

åklagaren desto bättre resultat. Problemet är att polisen måste införa ett system som ställer 

krav på att utredarna bemöter brottsoffer på ett korrekt och empatiskt sätt. Som det är nu är 

det upp till utredarna själva att välja vilket engagemang som brottsoffret skall få. För 

brottsoffret blir det då som att ta en lott: En utredare som prioriterar snabba 

handläggningstider eller en som väljer att fokusera på brottoffret. 

Min tro är att ett brottsoffers nöjdhet inte enbart bottnar i ett bra bemötande, utan även i 

känslan av att man vill slutföra utredningen snabbt och effektivt. Problemet är att 

polismyndigheten måste prioritera både ett bra bemötande och en snabb handläggningstid: 

Det är inte frågan om ett motsatsförhållande utan de är lika viktiga. 

7.3 Diskussioner kring empatiska krav från brottsoffrena 

Problemet är att utredarna saknar utbildning i att hantera situationer som kräver professionell 

empati, så att de lär sig att förstå var gränsen går till att vara psykolog. Det är stora krav som 

ställs på polisyrket och jag anser att dessa krav också måste vara rimliga i förhållande dels till 

den tänkta arbetsuppgiften men också till den utbildning som poliserna förfogar över. 

Problemet kan också angripas genom att varje polisstation har en psykolog som är avsedd för 

brottsoffer. Det tror jag skulle underlätta i utredarnas arbete då de på ett smidigt och 

tillgängligt sätt kan låta brottsoffrena komma i kontakt med den hjälp som de behöver. Den 

hjälpen som utredarna kan erbjuda brottsoffren i dag är brottsofferjouren, vars verksamhet 

baseras på ideella arbetsinsatser. 

7.4 Diskussioner kring utredarnas föreställningar kring brottsoffer 

Många människor tycks ha en schablonbild av brottsoffer. Denna bild kännetecknas av 

uppfattningen om ett ”idealoffer”, det vill säga ett oskyldigt, försvarslöst offer som inte har 

någon delaktighet i brottet (Lindgren 2004, s 30). Dessa tankar, som jag har beskrivit ovan 

kommer från Nils Christie teorier om idealoffer. Ett idealoffer kan också ha sin motsats. Ett 

exempel som Christie har beskrivit är en berusad ung man som blivit rånad av några som han 

36

har slagit sig i slang med. Han kanske får svårare skallskador, än den äldre kvinna som är på 

väg hem mitt på dagen efter att ha tagit hand om sin sjuka syster och blir rånad av en vuxen 

manlig narkotikamissbrukare (Christie 2001, s 47). Mannen kommer att få det svårt att tävla 

med kvinnan om det idealistiska brottsoffret eftersom det finns ansvarskrav. Han borde inte 

ha gått till en nattklubb med dåligt rykte, han borde inte blivit berusad och så vidare (Lindgren 

2004, s 297). 

Under intervjuerna med utredarna tolkade jag att även de hade en schablonbild över ett typiskt 

brottsoffer. Jag fick en känsla av att de upplevde misshandelsbrottsoffer som besvärliga, 

komplicerade och ser på dem med en ”skyll dig själv”-mentalitet. Med det menar jag att 

utredarna var uppgivna inför brottet i sig. För det första ansåg de att det var svårt att urskilja 

gärningsmannen från brottsoffret, jag tolkade därför utredarna som att både brottsoffret och 

gärningsmannen egentligen var skyldiga till misshandeln. För det andra var de påverkade av 

berusningsmedel och för det tredje befann de sig på krogen. Med andra ord ”skyll dig själv” 

att du blivit full, provocerande och hamnat i slagsmål. 

Problemet är att det ställer större krav på professionellt agerande vid misshandelsbrott, 

eftersom offrets agerande innan den brottsliga gärningen inte får leda till misstroende eller 

ifrågasättande från poliserna. Man måste inte vara oskyldig för att få hjälp (Lindgren 2004, s 

35). 

Utifrån min uppfattning om att utredarna hade en ”skyll dig själv”-mentalitet gentemot 

misshandelsoffer blir följande frågeställningar intressanta att lyfta fram; 

 

 

Har polisen en föreställning om brottsoffer som oskyldiga, passiva och sårbara? 

Finns det en bild av hur brottsoffer skall agera vid brott, till exempel graden av 

motstånd, förekomsten av tårar och förmågan att samarbeta? 

Den verkliga utmaningen som jag ser det är att polisen måste bemöta misshandelsbrottsoffer 

med samma respekt som det ideala brottsoffret. 

37

Litteratur: 

Bjereld U., Demker M. & Hinnsfors J., (2002) Varför vetenskap? 

Lund: Studentlitteratur 

Bergström &Boréus (2000) Textens mening och makt 

Lund: Studentliteratur 

Holmberg, Ulf (2004) Crime victims experiences of police interviews and their inclination to 

provide or omit information 


Kvale, Steinar (1997) Den kvalitativa forskningsintervjun 


Lindgren, Magnus (2004) Brottsoffer i rättsprocessen - Om ideala brottsoffer och goda 

myndigheter 

Stockholm: Jure Förlag AB 

Lindgren, Magnus (2003) Brottsofferarbetet inom polisen 

Stockholm: Rikspolisstyrelsen 

May, Tim (1997) Samhällsvetenskaplig forskning 


Mogens, Kajaer Jensen (1995) Kvalitativa metoder för samhälls- och beteendevetare 


Peterson, Leif (2007) Misshandel per dag och tid på dygnet åren 2002 2004 och 2006 

Stockholm: Brottsförebyggande rådet 

Sohlberg & Sohlberg (2002) Kunskapens former 


Skrinjar, Monica (2003) ”Forskare eller ’babe’? Om genuskonstruktioner i intervjusituationer 

inom svensk kriminologi” i Lander, Ingrid, Pettersson, Tove & Tiby, Eva (red), 107-139 

Femininiteter, maskuliniteter och kriminalitet. Genusperspektiv inom svensk kriminologi 


Thomasson, Helén (2002) Reflektiva intervjuer 


Thurén, Torsten (2002) Vetenskapsteorier för nybörjare 

Malmö: Liber 

38

Christie, N. (2001) ”Det ideala brottsoffret” i Åkerström & Sahlin (red.) Det motspänstiga 

offret 


Vetenskapsrådet (1990) Forskningsetiska principer inom humanistisk- samhällsvetenskaplig 

forskning 

Stockholm: Vetenskapsrådet 

Pressmeddelanden: 

Mörner, Ninna (2007) ”Den offentliga insynen i förundersökningen måste ökas kraftigt” 

Brottsofferjouren 2007 17 januari 

http://www.newsdesk.se/pressroom/brottsofferjouren/pressrelease/view/125488 

Eklöf, A. Jan (2006) ”Polisen har fortsatt svårt att tillfredställa brottsoffrens önskemål och 

förväntningar” Svenskt Kvalitetsindex 2005 8 november 

http://kvalitetsindex.se/index.php?id=66&option=com_content&task=view 

39

Bilagor: 

Intervjuschema 

Presentation av syftet med min studie 

Allmänna frågor: 

 

 

 

 

Hur länge har du jobbat som polis? 

Hanterar du misshandelsbrott? 

Hur länge har du jobbat som utredare? 

Trivs du med ditt jobb? 

Information: 

 

 

 

 

 

 

 

Vilken kontakt har utredaren med brottsoffrena? 

Hur förändras kontakten med tiden? 

Vilken information är viktig för brottsoffrena? 

Vilken information får brottsoffer? 

Vilken information kan lämnas? 

Varför lämnas inte den önskade informationen som brottsoffer vill ha? 

Varför vill brottsoffer ha information? 

Bemötande: 

 

 

 

 

 

 

Varför tror du att brottsoffer är missnöjda med polisen? 

Vad krävs det av dig som utredare för att få brottsoffer att våga prata? 

Vilka utbildningar får ni på polisen för att kunna möta brottsoffer? 

Vilka utbildningar tycker du är viktiga för att vara en duktig utredare? 

Vad är viktigt i mötet med brottsoffer? 

Varför tror du att misshandelsbrottsoffer är den mest missnöjda gruppen av 

brottsoffer? 

40

Empati 

 

 

 

 

Vilka egenskaper skall en bra utredare besitta? 

Vad är empati för dig? 

Vad är empati för brottsoffrena? 

Vad krävs det av dig på ett personligt plan? 

41

Cardell, Malin - Kriminologiska institutionen - Stockholms universitet

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?