SPÅRVÄGAR

där framme - kusken eller rättare lokomotivföraren - gör en rörelse
med handen - ni stannar. Han gör en till, och utan ansträngning
bär det av vidare.
Betrakta era talrika medpassagerare. Samma känsla, som behärskar
er, återspeglar sig i deras drag, idel solljus och belåtenhet
överallt. Måhända beror det på att saken är .så ny och till följd
därav rolig, men hör på konversationen till höger och vänster, och
litet varstans skall ni få höra uttryck, som komma er att förmoda,
att ni kommit in i ett sällskap av uteslutande cljurskyclclsvänner.
Men ängspårvagnen går vidare, passerar Adolf Fredriks torg och
lämnar av de passagerare, som med vanliga, av hästar dragna spårvagnar
skola fortsätta åt Katarinatrakten. Han möter vid varje växling
andra vagn ar, stannar vid Bellmansgatan, Timmermansgatan,
Torkel Knutsons gata och Ringvägen, sätter sig igång med samma
lätthet och fördjupar sig på de avlägsna delar av Hornsgatan, där
man för några år sedan väl icke kunnat drömma om att någonsin i
tiden få spårvagnar, mycket mindre sådana som gå med ånga. Och
sålunda, inom en kvarts timmes tid, befinner ni er ända bort vid
Hornskroken, dit ni aldrig varit och dit ni kanske ej heller någonsin
kommit, om icke ängspårvagnen varit.
Men olägenheterna, frågar ni? J a, de skulle väl ligga i de hinder
för elen övriga traf-tken, som ängspårvagnarna åstadkomma, i
skrämda hästar och därav följande obehag, för att icke tala om olyckshändelser.
Farhågorna ligga nära till hands och hava stöd för sig
genom underrättelser från utländska städer, där ängspårvagnen införts.
Emellertid ser det ut som om våra hästar fått en släng av den
nordiska flegman. Visserligen äro de något oroliga, då de möta den
framilande vagnen, men det förefaller, som om den nye konkurrenten
varken skulle vara dem obehaglig eller fruktansvärd.
Men en olägenhet kvarstår dock alltid. Husvärdarna utefter
21