ApA 2005 - MSD

apa 2005
Christina Spjut
”kramper”. Syndromet innebär oro, rigiditet och tremor samt
svårighet att bli tröstad och svårigheter att suga. Symtomen förekommer
också hos barn som har exponerats för tricyklika och
även hos barn som inte alls har exponerats för läkemedel in utero.
Symtomen försvinner som regel inom något dygn och förefaller
inte innebära något problem på längre sikt. Störst risk för syndromet
bland SSRI-läkemedlen förefaller paroxetin och fluoxetin ge.
Det är inte helt klart om tillståndet utgörs av en toxisk påverkan
eller av utsättningssymtom. Flera av SSRI-preparaten ger mycket
låga eller till och med svårdetekterade koncentrationer i modersmjölken.
Amning tillför därför endast låga läkemedelsdoser till
barnet. Däremot är amning i sig en belastning som innebär både
minskad sömn och störd dygnsrytm, vilket bör beaktas vid ställningstagande
till om amning bör ske.
Om litiumbehandling
Litium-clearance ökar under graviditeten för att återgå till den
tidigare clearance efter förlossningen. Litiumdosen behöver därför
höjas successivt under graviditeten och sedan sänkas till den
tidigare dosen efter förlossningen. Tät kontroll av litiumkoncentrationen
behövs under sista graviditetsmånaden för att kvinnan
skall vara garanterad en terapeutisk litiumnivå. Som regel använder
vi oss i Sverige av förhållandevis låga litiumkoncentrationer,
varför en tillfälligt högre koncentration direkt post partum som
regel ändå inte kommer att bli farligt hög. Viss risk för intorkning
och därmed stigande litiumkoncentration kan finnas om förlossningen
blir utdragen. Moderns och barnets litiumkoncentration
bör i dessa fall mätas på BB under de första dagarna och god
beredskap för intravenös uppvätskning av både mor och barn bör
finnas vid förlossningen och tiden omedelbart därefter.
Om kvinnan ammar helt under litiumbehandling får barnet en
litiumkoncentration som är cirka en fjärdedel av moderns. Detta
34