RFV Anser 2000:2 - Försäkringskassan

15Utredningen visade inte heller att H på annan grund var berättigad till högrehandikappersättning än 34 % av basbeloppet. Kassans beslut om höjning avhandikappersättningen fr.o.m. oktober 1989 ansåg försäkringsrätten ha blivitoriktigt på grund av uppenbart felaktig rättstillämpning.Försäkringskassan hade därför enligt försäkringsrätten ägt att med stöd av 20kap 10 a § AFL ändra beslutet, dock endast såvitt beslutet avsåg ersättning sominte förfallit till betalning. RFV framhöll i FÖD bl.a. att H inte haft hemhjälp innanhan fyllde 65 år utan först i oktober 1989 och att handikappersättningen därförinte kunde höjas. Verket bedömde att det sammantagna stödbehovet innan Hfyllde 65 år inte grundade rätt till högre handikappersättning än 34 % avbasbeloppet.FÖD ändrade inte försäkringsrättens dom. Två domare var skiljaktigabeträffande motiveringen. I den skiljaktiga meningen framhöll de att det år 1988uppkomna behovet av hemhjälp inte kunde anses föranlett av handikappet och attdet därför inte över huvud taget borde ha beaktats av försäkringskassan.Mål nr 1593/92 (1993-12-20) gällde en man J, född 1942, som ansåg att hanbehövde bil för att komma till arbetet. Försäkringskassan beviljadehandikappersättning med 34 % av basbeloppet fr. o. m. oktober 1988 och 36 %av basbeloppet fr. o. m. januari 1991. Försäkringsrätten beräknade kostnadernaför resorna till 6 900 kr, och övriga kostnader till 5 000 kr och fann att detsammanlagda stödbehovet medförde rätt till handikappersättning med 50 % avbasbeloppet. RFV överklagade försäkringsrättens dom till FÖD. Verket ansågatt han inte hade behov av bil för att komma till arbetet. Avståndet var bara 1,1km. J framhöll hos FÖD att han bytt arbetsplats och att avståndet var 2 km ochatt det var otänkbart att han skulle kunna gå den sträckan.FÖD fann att J hade visst behov av hjälp i den dagliga livsföringen ochmerkostnader för bl.a. arbetsresor, men att hans sammanlagda behov av stöd intehade sådan omfattning att han var berättigad till handikappersättning med mer änvad han beviljats dvs. handikappersättning med lägsta nivå.KommentarI den tidigare analysen förelåg endast en dom (mål 356/81) angåendelaryngectomerade. FÖD fann i den domen att den försäkrade inte var berättigadtill handikappersättning. Av domen framgick varken hjälpbehov eller merutgifter.RFV ansåg att materialet var alltför begränsat för att några slutsatser skulle kunnadras om bärkraften i den i betänkandet Ds S 1981:16 framförda åsikten attlaryngectomerade med talsvårigheter i regel uppfyllde kraven för att fåhandikappersättning med lägsta belopp.