RFV Anser 2000:2 - Försäkringskassan

33FÖD 1992:37, mål nr 2716/91 (1992-11-10)Referatmening: En försäkrad med ett allvarligt tvångssyndromsom yttrade sig i ett närmast rituellt rengörande har beviljatshandikappersättning på grund av merutgifter främst för rengöringsmedeloch för ersättning av kasserade föremål.Målet gällde G, född 1948, med tvångsneuros- ett utomordentligt svårbehandlattillstånd, som yttrade sig i ett närmast rituellt rengörande ochstädande. Hon hade förbättrats genom medicinering, men hon hadefortfarande ökade omkostnader främst för rengöringsmedel. Hon beräknademerkostnader för - förutom rengöringsmedel- färdiglagad mat, eftersom hon vidförsämring inte kunde laga mat då hon ansåg att hon smutsade ner den, hushållsochtoalettpapper och tvättmedel. Hon slängde ibland bort föremål och klädersom hon ansåg vara smutsiga. RFV medgav i FÖD att G beviljadeshandikappersättning med 34 % av basbeloppet. Vid bedömningen av vad somkunde anses som en merutgift till följd av G:s handikapp menade verket atthänsyn måste tas till att det finns ett relativt stort spelrum för vad som allmänt kananses som normalt beteende och därav föranledda levnadskostnader och att enskälighetsbedömning måste göras i G:s fall.FÖD delade RFV:s uppfattning att en skälighetsbedömning borde göras i dettafall och fann att G:s merutgifter till följd av sjukdomen främst förrengöringsmedel och ersättning för föremål som hon fortlöpande kasserade var såbetydande att hon var berättigad till handikappersättning med 34 % avbasbeloppet.Mål nr 1545/91(1993-12-28), gällde en kvinna T, född 1944, som hadediabetes och som 1989 köpt en insulinpump. Försäkringskassan beviljade hennehandikappersättning med 50 % av basbeloppet. Hon ansökte om högrehandikappersättning. Fr.o.m. 1990 var insulinpumparna med tillbehör gratis ochT gjorde sin första beställning av kostnadsfria tillbehör i maj 1991 men hadekunnat få sådana tillbehör kostnadsfritt redan fr.o.m. januari 1990. RFV framhölli FÖD att hon kunde bli berättigad till handikappersättning med 65 % avbasbeloppet endast om ett högre belopp som årlig merutgift för insulinpumpengodtogs än vad försäkringskassan gjort och dessutom kostnader förpumptillbehören beaktades. Eftersom T efter december 1989 inte hade behövtvidkännas kostnader för tillbehören till insulinpumpen var hon, enligt RFV, inteberättigad till högre handikappersättning än 50 % av basbeloppet.FÖD konstaterade att försäkringskassans beslut avsåg handikappersättningfr.o.m. juli 1988. FÖD godtog i likhet med RFV en årlig avskrivning på 22 % (jfrförsäkringskassan 15 %), men konstaterade att hon hade kunnat få tillbehör tillpumpen av landstinget fr.o.m. januari 1990. Hennes merutgifter på grund avhandikappet hade inte varit så stora att hon var berättigad till handikappersättningmed högre belopp än den underinstanserna bestämt.