Nummer 3 2008 - Dialäsen

KRÖNIKAPer Åke Zillén | PATIENTAlla möjliga resurserBehandlingen av akuta sjukdomstillstånd skiljer sig väsentligtfrån behandlingen av kroniska sjukdomar. Akutasjukdomar går vanligtvis över – det gör inte kroniska sjukdomar.Ansvaret för behandlingen vid akuta sjukdomarvilar nästan uteslutande på vårdpersonalen, medan dendagliga behandlingen vid kroniska sjukdomar i myckethög grad måste utföras av patienten själv.Ett bra exempel på detta är högt blodtryck.Enligt SBU (Statens beredning för medicinsk utvärdering)uppskattas i Sverige 27 procent av den vuxna befolkningen(1,8 miljoner individer) hanågon grad av förhöjt blodtryck (SBUrapport 170/2004) och andelen personersom når behandlingsmålet uppgårsällan till mer än 20–30 procent av dem,som ordinerats blodtryckssänkande läkemedel.Minst hälften av alla diabetiker harförhöjt blodtryck. En sänkning av blodtrycketmotverkar utveckling av njursvikt.Förhöjt blodtryck och proteinurileder ofta till sänkt njurfunktion. Högt blodtryck i kombinationmed njursvikt leder till ökad risk för hjärt-kärlsjukdom.Det finns samband mellan förhöjt blodtryck, fetma,diabetes, njursvikt och hjärt-kärlsjukdom. Högt blodtryckökar också risken för utveckling av demens. Allt enligt SBU.» Samtliga tänkbara åtgärdervid förhöjt blodtryck –inklusive ett korrekt intagav läkemedel – är däremothelt och hållet beroende avpatientens kunskaper, förståelse,engagemang ochtilltro till betydelsen avden egna insatsen.«En slutsats av litteraturöversikten är enligt SBU att Baseni omhändertagandet av personer med högt blodtryck skavara livsstilsförändringar, då sådana kan minska risken förframtida hjärt-kärlsjukdom – och också riskerna för diabetesoch njursvikt. Sen kommer medicinering.Men ofta är det inte så det går till, inte i den ordningen.Förstahandsåtgärd vid förhöjt blodtryck är ofta förskrivningav ett eller flera blodtryckssänkande läkemedel –även fast studier visar att upp till hälften av patienternasintag av läkemedel inte sker i överensstämmelse medgivna rekommendationer och även fast medicinering i sig»sällan« leder till målet. En anledning till detta är antagligenatt just förskrivning av läkemedel är den blodtryckssänkandeåtgärd, som doktorn litar mest på och själv heltbehärskar. Samtliga tänkbara åtgärder vid förhöjt blodtryck– inklusive ett korrekt intag av läkemedel – är däremothelt och hållet beroende av patientens kunskaper,förståelse, engagemang och tilltro till betydelsen av denegna insatsen.För att följa SBUs råd bör alltså förhöjt blodtryck behandlasmed medicinering, men i första hand genom »livsstilförändringar«och genom att patienten blir engageratövertygad om att:• Ta förskriven medicin korrekt.• Inte röka eller snusa.• Vara regelbundet fysiskt aktiv.• Hålla önskvärd normalvikt.• Dricka måttligt av alkohol.• Inte dricka för mycket.• Stressa mindre, hantera stressbättre.• Ha ett lågt saltintag.• Äta sund, balanserad kost.Som alla läsare av Dialäsen märker ärden här behandlingslistan lika relevantför att undvika, bromsa eller stoppa utvecklingen och progressionenav njursvikt. Den blodtryckssänkande effektenav flera av livsstilsfaktorerna uppges vara väl så goda somenstaka mediciner och sammantaget – där så är tillämpligt– finns all anledning att försöka använda sig av samtligalistans behandlingsåtgärder för att nå bästa resultat.Hur gör man det? Mitt svar är som vanligt: Genom en engagerandeutbildning. Inte klassisk »patientinformation«,det vill säga envägsprat. Utan verklig inlärning och förståelsehos patienterna och deras närstående, det man kallar»empowerment«. Flertalet punkter på listan rör svåra beteendeförändringar,inte något man löser i en handvändning.Skulle bara »kunskaper« genom »information« räcka,då skulle ju inte en enda människa röka till exempel. Mermåste till för att beteendeförändringen »sluta röka« skallha bestående effekt.Slutsats: Medicinering är bra och nödvändig, men räckerinte. Patientens själ måste engageras – först – och »allamöjliga resurser« måste mobiliseras för att nå målen.Per Åke Zillén. E-post: pazillen@telia.comDIALÄSEN 3.2008 31