Ingenjören nr 5 2011

Resan”Att jag lever är ettstort under”Han blev ingenjör för att bygga upp Israel efter andra världskriget. Men ödet villea nnorlunda. I dag kan Malmö tacka Stefan Zablocki dels för smarta cykelöverfarter– men framför allt för att han om och om igen berättar om sitt liv.När jag var trettonår gammal blevjag född på nytt.Nästan alla barn ilägret hade blivitinfösta i ett hus.Jag och två andraklättrade upp på husets vind och gömdeoss. I fyra dagar låg vi där, utan mat, tillsen grupp kom dit och skulle städa. Vilyckades få deras uppmärksamhet, ochde lade oss på sin vagn under en filt ochtog oss till lägret i Kielce där mamma ochpappa var. I fyra dygn hade de trott attjag var död. De andra 45 barnen, mellan15 månader och 13 år, hade tagits ut tillbegravningsplatsen och avrättats.Mamma, pappa och jag blev kvari l ägret i ett år. Sedan lastade de osspå järnvägsvagnar och körde oss tillA uschwitz. Så kom vi till helvetet.Men nazisterna behövde arbetskraft,och till slut tog de också några frånAuschwitz till arbetsläger. Min pappaoch jag hade mycket, mycket tur ochkom med på en sådan transport. Menmamma blev kvar.I slutet på kriget gjorde nazisterna alltför att vi inte skulle bli befriade. De hadelastat oss i boskapsvagnar, över 100 mani varje vagn, och körde oss österut pånatten, mot en stad som heter Wöbbelin.De allierade flög med jaktplan och skötmot alla rörelser på vägar och järnvägarför att stoppa logistiken. Pappa hadelyckats sätta sig ned i vagnen, och jaglåg med huvudet i hans knä. Men sås omnade pappas fot, och han bad migställa mig upp. Ögonblicket efteråt blevpappa skjuten i benet. Om jag hade legatkvar hade kulan suttit i mitt huvud.Den 2 maj 1945, sex dagarföre krigets slut, blev vibefriade. Pappa och jagskickades till ett uppsamlingsställeutanförHamburg. Så var detnågon som berättade förmig att sjuka och skadadefångar kunde komma tillnågot land, Schweden.Jag l yckades få kontaktStefan ZablockiBor: I Malmö med hustrun Fridi.Då: Kom som 15-årig Förintelseöverlevaretill Sverige i juli 1945.Sen: Utbildade sig till civilingenjöri Israel, men blev förstebyråingenjör i Malmö.Nu: 81 år gammal och LL,”l egitimerad latmask”, menf öreläser fortfarande om sitt livför skolelever.med en amerikansk officer och berättadevia tolk min historia, och han sade ”noproblem!”. Ett antal dagar senare sattesvi på ett fartyg, och den 26 juli 1945 komvi till Malmö. Jag var 15 år gammal, 128centimeter lång och vägde 25 kg.När vi kom fram kom ambulanseroch körde oss till sjukhuset. Och dethär är viktigt att berätta, för det är en avhöjdpunkterna i mitt liv. Ambulansernastannade, och jag hoppade av. Och därstod två kvinnor framför mig som hadevarit i Kielce och som vi skildes från iAuschwitz. De frågade ”Stefan, är detdu?”. ”Ja”, sade jag. Och de sade: ”Dinmamma är i Sverige”.Vi fick en liten lägenhet i Malmö, entvåa, och jag började i skolan. På någotsätt klarade jag det, och efter någramånader sökte jag in på realskolan.Sedan sökte jag in på Högre tekniskaläroverket i Malmö och blev ingenjör.Men efter alla mina upplevelser såville jag till Israel. Jag ville vara med ochutveckla landet från grunden. Så jag åktedit och började studera till civil ingenjör påIsrael Institute of Technology. Jag träffadeen flicka och gifte mig, och 1960 hade jagbåde en fru och en examen – men ingapengar. Dessutom väntade vi ett barn.Så vi bestämde oss för attåka till Sverige. Väl härfick vi ett barn till. Planenvar att jag skulle jobba ochspara pengar fram tills detvar dags för vår äldsta dotteratt börja i skolan, sedanskulle vi köpa en lägenhet iIsrael och flytta tillbaka.Men ödet ville annorlunda.När barnen var treoch fem år gamla fick min fru en astmaattack.Hon dog på Allmänna Sjukhuseti Malmö. Och där stod jag med två barn,fem och tre år gamla, med jobb, lägenhetoch föräldrar här i S verige. Så jag stann–ade och blev svensk.I dag kan jag säga att jag har varit medoch byggt upp Malmö sedan 1965. Jagjobbade som förste byråingenjör ochinförde bland annat de blå cykelöverfarternavi har här i Malmö, som visarbilister att det är dubbel riktade cykelbanor.Jag fick kämpa länge innan min cheflät mig göra tre på prov. Och så skrevtidningarna: ”Äntligen har gatukontoretgjort något klokt”!Mitt liv har lärt mig att det är de småsakerna som är viktiga. När mina barnbarnkramar om mig, det är viktigt. Närjag går upp tidigt på sommar morgonenut i min blommande trädgård, detär v iktigt. När jag är i Österrike ochv andrar, det är viktigt. Det är lycka.”Berättat för Peter Alestig BlomqvistFOTO Daniel NilssonLäs en längre version av mötet med StefanZablocki under extramaterial magasinetpå ingenjoren.seKunskapsspridare. ”Jag höll minförsta föreläsning för skolbarn 1976.När jag såg det väldiga intresset hoseleverna insåg jag att här kan jaggöra en insats.”14 ingenjören 5 • 2011