Ingenjören nr 5 2011

Lika utopisk, ellera nsvarslös, är förstås idénatt samhället är en självreglerandeorganism.”kapitalismen?Möjligen en krisför den borgerligaregeringen, på detsätt borgerligaregeringar alltid påden tiden kundeförknippas medfallissemang i desvenska finanserna, oavsett tid och orsak.Kriser är de moralkonservativas morgonluft.Tråkmånsarnas revansch när familjevärden och försiktighetpå nytt kommer på modet och stilikonernadrar ylle på benen. Ordning och reda blir dygder,familjen blir på nytt en trygghet, med surdeg ochsyltburkar. Nyliberalismen får ställas ut i kylan, ditden redan varit på väg ganska länge.Fast litet oförskyllt egentligen. Kapitalismenskris passar nyliberalismen illa, trots de förkastelsedomarsom bloggosfären nu uttalar över dennasapokalyptiska reningslängtan: ”Låt allt störta, utanstöd från skattebetalarna. De överlevnadsdugligakommer att resa sig ur spillrorna och gå vidare.”Nyliberaler säger helst inte så. Den är ingen krisromantiskideologi utan en dröm om det kontinuerligtsjälvreglerande samhället, som emellertid inteverkar existera. Såtillvida är nyliberalismen antiutopisk,beredd att godta allt: om avregleringenleder till underjorden så är det bara att knackapå. Det är idén om det krisfria samhället som ärutopisk. Det är sådant som utlovas av fascister,kommunister och scientologer.Men lika utopisk, eller ansvarslös, är förståsidén att samhället är en självreglerande organism.Metaforen är ytterst darwinistisk, och även omevolutionen är en skapande och spännande process– inget vet ju hur det skall gå – så bygger tanken påett överflöd av möjligheter varav de flesta skall gåunder. ”Skapande förstörelse”, löd Joseph Schumpetersbekanta formel. Det är som om vi en lång tidmed den psykopatiske optimistens brist på urskiljningbara hört det första av dessa två ord. Förstörelsenhar i själva verket varit satt i system, fungerandeinstitutioner har rivits ned med en entusiasm sombara kan förklaras av att hela samhällen gått påspeed från börskurserna .VVi vet och vi vet inte.”Hur den nu rådande krisen uppkomhar aldrig riktigt blivit klarlagt. Denhade sin upprinnelse i Amerikas förentastater och tillskrives i regel en alltför långt drivenspekulation i alla slags värden, vilket gjorde detamerikanska penningväsendet ytterst känsligt förvarje rubbning iproduktionen elleri kreditgivningen.”Gustav Möllerigen.Vi känner igenbilden från svartvitaHollywoodfilmer:hur småspararnaanfaller och bankpersonalen barrikaderar sigbland sina sedelbuntar. I populärkulturen reducerassambanden till något primitivt och mänskligt.Det intressanta är att denna iakttagelse fortfarandeär så attraktiv. ”Girighet”, det tvivlar väl ingen på attden finns. Men när stadgat bankfolk gör tillägget:”Det ligger i den mänskliga naturen”, börjar manundra.Har ingenting hänt sedan 1932?”Det tjänar ingenting till att förebrå kapitalisterna.De kunna icke handla annorlunda. Instinktenatt söka bevara vad man har är nedlagd hos allamänniskor, som icke äro vagabonder eller bohemer.Denna instinkt är primitiv och outrotlig.”På Gustav Möllers tid var det populärt att iGustav Le Bons efterföljd tala om massan och dessinstinkter. Dagens finansbiologism tror jag ytterstbottnar i den djupa motviljan mot att erkänna detegna ansvaret. Instinkten, ”människans natur”, ärinte något protokollfört beslut och blir därför entacksam syndabock. Lättast att ta till är den omGirigheten inte ens behöver ha kontor vid Stureplanutan kan placeras i New York och på andra platser.Då är det Andras Fel.Men sanningen är ju att allt detta har accepteratsav människor som vetat exakt vilka alternativde haft. Stämmor och bolagsstyrelser har beviljatbonusprogrammen. När Tomas Nicolin (Tredje APfonden,Alecta) och några få andra Kassandrarösterförsökt mana till besinning har de viftats bort.VIDet finns en krisens romantik som ärnära släkt med roulettens. Hos denvåldsdyrkande Georges Sorel, i Lesillusions du progrès (1908), ärkrisen den stora strejken som kan framkalla enrevolution. Men märkvärdigt många har drömt omkollapsen som befriar. Tankefiguren har religiösarötter. Krisen som rening.När man tar del av Möllers valmanifest av 1932inser man att av detta finns ingenting hos svensksocialdemokrati och därmed inte i svenskt 1900-tal. Istället finns det respekt, rentav en skräck, förkrisen som blivit en så självklar del av partiets ochsamhällets självförståelse i vårt land att man slutatatt uttala den. Kanske var det i grunden ocksådärför som K-ordet klingade så egendomligt på1970-talet. Det var i själva verket krisromantikensom gjorde ett tillfälligt och ganska malplaceratnedslag i Folkhemmet i form av frambesvärjandetav en djup samhällskris som skulle leda till ett nyttoch bättre tillstånd.”Hur gick det till när du gjorde konkurs” frågarBill i Ernest Hemingways Och solen har sin gång.”På två sätt, sade Mike. Dels undan för undan ochdels plötsligt.”Orden står som motto i Bright Lights, Big City(1986), Jay McInerneys klassiska roman ommoralkrisens Manhattan. Där är det en individuellfaktakontrollants sönderfall som återges. Nattliv,kokain, ett liv på varumärken och kreditkort. Hanvet att något är fel, men ingen hindrar honom. Allalåter det ske, förblindade av sin missriktade frihetsidé.På bokens sista sida, efter en sista festnatt,tigger han till sig en småfralla i gryningen. Ordetär: ”Bröd.” I radion kallas det numera för ”denreala ekonomin”. Det betyder, djupast besett, bröd.Bokens sista mening lyder: ”Du får lära dig alltingfrån början igen.”I litteraturen och konsten finns redan all denmoral som behövs. Börsfolket utför sina roller,ungefär som i en grekisk tragedi. De verkar helleringet lära, så snart en kris är över börjar deoförväget alstra nästa, troligen för att de allaagerar inom ramen för en obeveklig logiksom bara kan styras med regler.De är alla märkligt anonyma.Nästan aldrig växer mäklarna tillhjältar. Den reala ekonominsKamprad, Wallenberg, Antonia,till och med Stenbeck står påden nationella minneshyllan,för övrigt jämte dem som tyglatsystemet med jämna mellanrum,från Wigforss och Möller ända framtill Göran Persson och numera AndersBorg, som mer och mer framstår somen spegelbild av Gunnar Sträng.Från ”handlargolvet” tycks det barauppstå figurer som våra svenska Poseneroch Cevianmannen, och då och då någonglobal mångmiljardsvindlare som försbort av polis medan styrelser och direktörertvår sina händer. Varför? Kanske därför att denfolkliga moralen till slut ändå gör skillnad mellansken och verklighet. Bröd straffar till slut optioner.Marknadsfolket hade sin tid. Eller så tänkte vi i allafall när den förra krisen kom. Äntligenvar det dags för verklighetensombudsmän att få en smula makt över tanken. Desom kan tala om bröd, värden, livets grundvalar,människors värdighet.vi av kriser? Troligen inte.Men hur skall man då se pådem? Är de nödvändiga, kanVIILärde användas? Hade GiambattistaVico rätt – är det klokast att se på dem somsymptom på en större förändring? Alltså så attbilden av ett tillfrisknande faktiskt är fel, eftersomdet inte finns något normaltillstånd att återvändatill.Hos Karl Marx på 1800-talet är krisen redan enförening av två olika tankar. Dels de kriser som detorimliga ekonomiska systemetleder till, delsden kris56 ingenjören 5 • 2011ingenjören 5 • 2011 57