Ingenjören nr 5 2011

som är samhällets uppror mot den ordning somframbringar krisen, alltså revolutionen.Under 1900-talets andra hälft hade krisen flyttatspå nytt. Det tedde sig inte längre meningsfulltatt tala om väldiga historiska skiften. Kapitalismenhade segrat. Francis Fukuyama kunde vid1900-talets slut förkunna att historien tagit slut:The End of History (1989).Krisbegreppet krympte, det blev kvar i denekonomiska föreställningsvärlden, störningari kapitalismens ordning var kriser. Störningar ipolitikens ordning blev politiska kriser. Efter andravärldskriget fick vi en ny typ av kris knuten tillmiljön. Kriserna har spritt sig som störningar avordningen.Men ingen har på länge föreställt sig att krisenskulle vara mer än så: en serie mindre störningar,vilka vi med en växande kunskap med tiden skullekunna lära oss att allt bättre hantera. Till och medde stora krigen, som kom att kopplas till krisbegreppetunder 1900-talet, skulle mänsklighetenmed tiden kunna lära sig att undvika.VIIINu talar vi istället omkopplade kriser. Om hurresursernas kris är koppladtill miljöns kris, i vilkenklimatkrisen ingår som en global demon, och hurdessa kriser i sin tur är kopplade till den ekonomiskakrisen, som är kopplad till den politiskakrisen, som inbegriper en förtroendekris för denpolitiska ordningen och institutionerna i storadelar av världen. Vår värld är genomskinligare ännågonsin. Vi ser bokstavligen rakt in i den genomvåra skärmar.Vad leder dessa kopplade kriser till? En av de viktigasteböcker som skrivits om kriser på senare år ärförfattad av en brittisk geograf, Mike Hulme. Denheter Why we disagree about climate change ochutkom strax före Köpenhamnsmötet om klimatet2009. Hulmes bok handlar alltså om klimatkrisenmen indirekt handlar den om alla kriser. För hanvisar hur klimatfrågan egentligen bara skenbarthandlar om jordens klimat. Hur människor förhållersig till vetenskapens entydiga besked i dennafråga beror inte på vetenskapens kvalitet eller omman kan lita på forskarna, säger Hulme.Det beror på hur vi förhålleross till andra frågor: hur viser på framsteg, ekonomi,utveckling, om vi tror attvärlden styrs av en Gud ellerinte, hur vi ser på personligfrihet.Vi lever alla i världarsom vi vill att den värld vilever i skall vara. Vi böjervärlden och kunskapenefter våra önskemåloch drömmar, vårtförflutna och vårafördomar, som vi intealltid råder över ellerens förstår varför vihar eller hur vi fått.”Klimatfrågan kaninte lösas”, säger MikeHulme med en avsiktligprovokation. Vad hansäger är att ingen kanförvänta sig att människorenkelt bryter uppfrån ideal och sanningarde trott på i hela sina liv.Det är för smärtsamt.Det klimatfrågan kräver av oss ärför plågsamt för att ta till sig. KrisernaEkonomin tycks varainne i en långsiktig nedgångsom intellektuell ochsocial förståelseram förvår tids problem.”fungerar som symptomenpå vår kollektivaovilja, elleroförmåga, att insevår begränsning.Jag kommeratt tänka på detgamla visdomsordsom numera mestförknippas medLudwig Wittgenstein:”en gång visade sig människans storhet i vadhon förmådde göra, i framtiden kommer den attvisa sig i vad hon förmår avstå från att göra”.Kanske är vår tid, och då menar jag inte just dettakrisår utan en betydligt längre tid som redan pågåtti flera årtionden och som skall fortsätta länge än,kanske är denna tid verkligen en kris i historiefilosofinsdjupare mening.Ingen vet förstås, men det vore oklokt av oss attinte tänka tankarna i deras förlängning.IXUnder flera årtionden har vi lärt ossi vanliga grundkurser att denekonomiska tillväxten undernormala omständigheter är ett partre procent per år och att vi därför blir rikare meden nästan matematisk förutsägbarhet. På någragenerationer kan vi bli så mycket rikare att detframstår som ren dumhet att göra något alls idag.Med de dussinfalt större tillgångar människornahar i morgon kan de bygga tio cykelbanor bredvidvarandra – och tusentals kärnkraftverk överallt, tilloch med i varje bananrepublik – så varför skulle viegentligen spara på energi nu? Varför skulle viöverhuvudtaget vilja, som det heter, ”hejda” det somrullar på så att säga av sig självt och gör oss rikare.Är det inte just det som allt går ut på?Det är inte lätt för någon, allra minst för enpolitiker, att säga att det viktigaste inte är att blirikare. Men kanske är de kopplade kriserna ändå enpåminnelse om att pengar bara är ett medel. Och attnär vi börjar tänka på dem i första hand, när girighetensoch frosseriets dödssynder tar över oss – dådrabbas vi. De fattiga först, emellertid.Under pengarnas flyktiga yta finns andra värden.Det är inte precis någon nyhet att säga att dessa värdenär djupare och fastare. Men kanske kan krisenleda tanken tillbaka dit, till vad de flesta människorredan vet.Insikten om vår dödlighet är ytterst det somgör det möjligt för oss att famna vårt livslopp ochbegripa det, vilja åter till det efter vår kris. Dennalängtan upptäcker man knappast när allt flyter påoch framgångarnakommer. Det ärkrisens gåva tillmänniskorna:att tvinga oss attstanna upp ochtänka.Och tänka ärvad vi nu behövergöra. För är detinte egendomligthur litet tänkande som lagts ned på att hitta vägarframåt som inte bygger på mer!, fortare!, större!?Ett politiskt tänkande som kan förena frihet,rättvisa, välfärd och öppenhet och tolerans utan attsamtidigt kräva mer resurser, större risker och ännuvåldsammare insatser av oss.XJag såg för en tid sedan Janne Halldoffsfilm Korridoren från 1969. Det är ungefärdå de kriser vi nu lever mitt ibland tar sinbörjan. Huvudpersonen är en läkare somupplever en växande otillräcklighet. Han har intetid för patienterna, han tycker att han omger sigsjälv med en obehaglig kyla. Han försämras sommänniska. Han skyller på att allt går för snabbt.Den som ser denna film flera årtionden senareslås emellertid närmast av motsatsen: hur långsamtallt går. Hur dröjande alla talar. Hur gott om tid dehar för varandra.Läkarens uppbrott framstår som politiskt. Hanvill inte längre delta. Han vet inte vad han skall göraistället, men han är övertygad om att det måstefinnas en bättre värld än den han på ett falskt sättdeltar i.XIDet är också en kunskapens kris somvi upplever.Samhällsvetenskaperna harunder årtionden överlämnat denena sanningen efter den andra om hur vi och vårasamhällen fungerar. Undan för undan har dessateser devalverats.På ett sätt är det bra. Ingen tror längre på densom säger att börsen alltid går upp på lång sikt elleratt tillväxten kommer att leda till att välståndetsprids så att det till slut omfattar alla i hela i världen.Ingen tror längre på att lönenivån för stora skarorav finansanställda och pensionsförvaltare har någotsom helst samband med deras kompetens eller prestationsförmåga– det är en inom gruppen överenskommenform av berikande som får fortleva därföratt ingen törs säga att kejsaren är naken. Därav denväxande vreden.58 ingenjören 5 • 2011ingenjören 5 • 2011 59