Ingenjören nr 5 2011

Jon-Erik Dahlin och fem andra astronautkandidatersitter i en halvcirkel runt ettbord. Det är november 2008 och platsenär ett anspråkslöst mötesrum i europeiskarymdorganisationen ESA:s träningscentrumi Köln i västra Tyskland. Var och enav kandidaterna försöker formulera sinsyn på astronautyrket. De fyra jurymedlemmarnapå andra sidan bordet antecknar under tystnad.Jon-Erik känner att han borde säga något intelligent.Hans stora dröm är att bli astronaut. De sompratat strax innan har redan avhandlat de storvulnaämnena som rymdpromenader och rymdstationerså han får ur sig något om att vara en ambassadörför ESA och att inspirera ungdomar till att sökaingenjörsjobb. Han försöker att inte snegla på juryn.Att bli antagen till ESA:s tester är svårt nog. Ipraktiken krävs det nästan att man är antingen piloteller doktor i ett naturvetenskapligt ämne. Jon-Erikhar disputerat inom plasmafysik och jobbar somforskningshandläggare på Energimyndigheten.Av över åttatusen sökande var det bara niohundrasom över huvud taget kom till intervju. Han är en avde 192 som har gått vidare efter de första testernai Hamburg, och han vet att konkurrensen nu ärnärmast mördande. Bland de andra fem i hansgrupp finns en doktor i astrofysik, en ingenjör frånrymdindustrin och en ingenjör och dykare inomkärnkraftsindustrin.Testerna är komplexa. I ett rollspelsdilemmaska astronautkandidaterna tänka sig in i en krissituationi ett ungdomsläger i en regnskog. Demåste organisera en räddningsaktion för någraungdomar som förirrat sig i djungeln. Det är ont omtid och de har för få gummibåtar. Gruppen diskuterarsig fram till ett handlingsalternativ som kännssom en vettig en balans mellan risktagande ochchans till en lösning. Då får de veta att tiden runnitut och de hinner inte presentera förslaget. De lämnarrummet med en känsla av misslyckande.Mellan testerna diskuteras resultaten flitigt ochalla deltagare verkar känna sig ungefär lika misslyckade.Jon-Erik biter tyst ihop och koncentrerarsig på nästa uppgift. Och nästa igen.I ett test jobbar de två och två. Med varsin datorskärmoch kontakt via komradio ska de tillsammansfördela trafiken i en korsning. Mängder medinformation rullar förbi på skärmen och det gälleratt hålla reda på vilken som är relevant och vad sommåste meddelas via komradion till partnern för attkunna lösa uppgiften. Det går fortare och fortare,och till slut hinner Jon-Erik knappt rabbla denobligatoriska informationen. Efteråt känner han sigännu mer misslyckad. ESA ger ingen som helst feedbackoch den outtalade frågan om var någonstans påskalan han har placerat sig förblir hängande i luften.Några veckor senare kommer ett mejl där det ståratt han tyvärr inte går vidare.– Först kom känslan av att vara underkänd, trotsatt jag från början visste att chansen att nå ändafram var liten. Besvikelsen var svår. Det kändes sådefinitivt.Ändå kom revanschsuget ganska snart tillbaka.– Jag vet att det här med att bli astronaut liggerhögt upp på Maslows behovstrappa, men för mig ärdet viktigt. Jag bara måste försöka.Jon-Erik var andra barnet i en skara på fyra. Redannär han var åtta år hade han klart för sig vad hanville bli när han blev stor. Rymden var hans störstaintresse. Han lekte astronaut och läste sciencefiction. När han senare valde teknisk fysik var detFILOSOF. Jon-Erik Dahlin är doktor ifusionsplasmafysik och brinner för att människanska ta sig ut i rymden. ”Ur ett filosofisktperspektiv är det nästan vår skyldighet.”44 ingenjören 5 • 2011