Nr 2 2011 juni - Allmänna Försvarsföreningen

och insatsberedda? Nej, det äruppenbart att räkna med förmycket.Ett problem är, som vanligtnär det sedan snart ett halvsekelgäller det militära försvaret,att man riskerar att tillskjutnabudgetmedel inte motsvararvad den utlovade insatsorganisationenför med sig av utgifter.I Sälen kom en igenkännligvarningssignal från ÖB SverkerGöransson: Försvaret är ibalans just nu, men för vardera2013 och 2014 behöver hanextra 700 miljoner, samtidigtsom det förefaller klart att alliansregeringeninte har tänkt sigatt öka några försvarsanslag.Intrycket skapas onekligenatt den tänkta organisationenför några år sedan presenteradesför statsmakterna ochsvenska folket av försvaret utanreservationer för vad den kundekräva av skattemedel. Dethandlar ju om en synnerligenblygsam rustning för ett territorialförsvar,men har man ändåoavsiktligt råkat överplanera?Redan här förefaller lägetonekligen kunnakomma att bli ganskaskakigt på vägentill 2014-2019.Men det andraverkligt storaproblemet verkarbli hur man ska fåtag i alla dem somkrävs till Försvarsmaktennu när Sverigehar lämnat dengamla modellenmed ett värnpliktsförsvar?Förutom dennya kåren på bortåt5 000 specialistofficerare,”otherranks”, som taråtskilliga år att nåfull styrka, har Försvarsmaktenräknatmed att i en ellerannan form behövaanställa nära 16 000gruppchefer, soldateroch sjömän föratt bemanna insatsorganisationen.Politikerna, som ville värjasig mot påståenden om attSverige får ett ”yrkesförsvar”,i vissa kretsar ett fult ord, haryrkat på att i grova drag intemer än en fjärdedel ska vara sk kontinuerligt anställda; restenska finnas gripbara från sinacivila jobb/utbildning etceteraför tidvis tjänstgöring, sexmånader i stöten. Så ser fördelningeninte alls ut i Försvarsmaktensplaner, där närmare45 procent framställs som kontinuerligtanställda. Går mantill hemsidorna för regementensom redovisar två bataljoner visarsig ambitionen var ännu litethögre: den ena bataljonenska bemannas av kontinuerligtanställda soldater, den andra avtidvis anställda. Fifty-fifty såledesi dessa önskedrömmar.Man förstår varför det harblivit en sådan skillnad på depolitiska avsikterna och de klartsynbara arméförhoppningarna.Betydande delar av de kontinuerligtanställda krävs för att hållaigång marinens och flygvapnetssystem. Med politikernas ambitionerskulle det helt enkelt hablivit för få över för arméns förbandför att sätta upp vad somkunde ge åtminstone ett sken avatt Sverige kommer att höja sinberedskap med ett antal ”ståendestyrkor”.Dessutom, och här kommerdet verkliga kruxet, blirkanske det lättare, eller i varjefall minst svårt att på heltidanställa gruppchefer, soldateroch sjömän, även om ocksådetta kan bli nog så svårt. Häryppar i varje fall högkvarteretviss tillförsikt om att rekryteringenska gå vägen. Men närdet gäller den större gruppen– de tänkta tidvis tjänstgörande– finns det ingen sådan mer ellermindre välunderbyggd förhoppning.Snarare är det tvärtom.Det kan redan nu sägas attman kommer att vara mycketlångt ifrån målet 2014.Så framgick av generallöjtnantenJan Salestrands vällovligtöppna och osminkade redogörelsevid Krigsvetenskapsakademienssammanträde den18 april. Statsmakterna har tagitfasta på nödvändigheten avoch välsignelsen med ett nyttpersonalförsörjningssysteminnan nödvändiga bitar hunnitkomma på plats. Arbetsgivarochföretagarorganisationer harinte gett något på hand av om/hur de skulle kunna underlättaför en modell med civilt anställdasom har förbundit sägatt med några års mellanrumrycka in för ett halvårs militärtjänst.Det rör sig, inte bara för fåmansföretag,om anställda somkan vara nyckelpersoner i dennormala, civila verksamheten.Hur angelägna kommer arbetsgivarevara att anställa män ochkvinnor som redan vid anställningsintervjunskulle behövaberätta att de halvårsvis kan behövavara borta i militärtjänst?Vi vet ju hur svårt det mångagånger kunde vara att bemannadet kalla krigets svenska repförband,när anstånden för militärachefer på kompaninivåoch föregångsmän haglade.Några har jämfört med anställningenav rätt talrika reservofficerareunder det kallakriget. Den parallellen hållerdåligt. På värnpliktstiden vardet vid intervjuer eller anställningstillfälleninga som frågadeoch få som kände sig behövaupplysa om eventuella militäraåtaganden.Reservofficerare kunde ivärsta fall – främst som kompanichefer– kanske vart sjätteår vara borta från sitt arbetekring en och en halv månad,det stora flertalet under långtkortare tid. Många hade intebehövt gardera sig för återkommandelångvarig frånvaroför militärtjänst när de söktejobb. Jag själv, som gick under1943 års reservofficerskungörelse,var skyldig att tjänstgöra48 dagar per treårsperiod. Dedagarna använde jag semestrartill. Så kunde det gå till i privattjänst. I offentlig hade det rentav räknats som en merit att varareservofficer.Det nya systemet torde krävaatt mycket mer av förardebattvårt försvar 2 ’1115