Konsten i den gamla kulturstenen Del III Block och Blandat i Storvretabygden Sven-Inge Windahl 2016

Konsten i den gamla kulturstenen
Block och Blandat i Storvretabygden
Text och bild: Sven-Inge Windahl
2016
Del III

Sven-Inge Windahl
2016

Konsten i den gamla kulturstenen
i Storvetabygden
Del III
Block och Blandat
Visst kan blocken vara vackra och konstfulla i sig. Men de kan också ingå i
samspel med andra material och företeelser i naturen. Och konsten kanske
uppstår just i mötet mellan stenen och det andra.
Och för att inte bli alltför trött på sten och block kan det också vara hälsosamt
att vila ögonen på något annat, som ofta möter oss i stenens landskap och
som också skulle kunna betecknas som konst eller som konstinstallationer i
naturen. Och ibland på vår stenvandring händer det oväntade. Och ibland
drabbas vi av det förunderliga ljuset och sinnet blir upplyft.
Detta är den tredje och avslutande delen om Konsten i den gamla kulturstenen i Storvetabygden.
I samma serie ingår ytterligare två delar av samme författare:
Del I. Oborrat stenmaterial
Del II. Borrat stenmaterial
Presentationerna är fortfarande arbetsversioner. Inför en slutredigering går det alltså bra att höra
av sig till författaren med synpunkter och kommentarer via e-post: sveningewindahl@hotmail.com.
Ingående text- och bildmaterial får bara användas för privat bruk!

Innehåll
Kap. 1 : Block och bostäder s. 5 - 41
Kap. 2 : Sten och Järn s. 42 - 57
Kap. 3 : Stenkretsar och annat runt s. 58 - 84
Kap. 4 : Från kyrklig vindskiva till märkligt risknippe s. 85 - 95
Kap. 5 : Ljuset s. 96 - 110
Kap. 6 : Hjärngympa i skog och mark s. 111 - 126
Kap. 7 : Avställda jordbruksredskap s. 127 - 149
Kap. 8 : Kyrkväggar i sten s. 150 - 177

Kap. 1. Block och Bostäder

Block och Bostäder
När vi lämnar Storskogen och når slätten och dess impediment gäller inte längre regeln att boplatserna flyttade
allt längre ner i takt med den vikande strandlinjen. Människorna försvann inte när vattnet drog sig undan. De
etablerade sig på slätten och byggde sina hus där. När åkermarken blev allt dyrbarare hände det att man flyttade
tillbaka till högre liggande platser, som inte gick att odla. I Lyckebo och Storvreta tangerar säkert boplatser från
bronsålder och järnålder varandra. Och de överlappar dessutom betydligt senare boplatsområden. Och det blir
svårt att utan kompletterande utgrävningar hänföra den bearbetade stenfloran till någon speciell arkeologisk
epok. Och kanske skulle man inte ens med noggranna utgrävningars hjälp kunna skilja olika kulturstensskikt åt.
Vissa moderna bostadsområden ligger så högt i terrängen att de var bebodda redan på stenåldern. Det kan
alltså hända att bearbetade block, som hade speciella funktioner under stenåldern, idag återfinns på tomter och
allmänningar mitt i den moderna bebyggelsen. Att ha ett arkeologiskt utemuséum på den egna tomten, eller i
vart fall i närområdet, sätter rimligtvis extra spets på boendekvalitén.

Hej! Någon måste
ju stanna hemma
och vakta huset.
Men jag förstår inte
varför just jag
måste offra mig
varje gång !?

Visst saknar jag de gamla stolphusen.
Men det här huset duger ganska bra
som bakgrund. Jag känner blockkompisar
i närheten som måste stå
som prydnad vid tråkiga fyrkantiga
lådhus. Jag skulle hellre sjunka ner
genom jorden än att låna mig till
något sådant!

Ibland kan de gamla blocken vara ganska aggressiva! Här håller ett block på att tränga undan husets altan. Och möjligen håller ett
annat block på med samma sak en bit längre bort. Ytterligare ett block kommer till understöd och är på väg in genom stängslet.

När åkerjorden blev mer värdefull flyttade människor tillbaka till skogskanter och höglänta impediment. Och där har de nog bott allt sedan
dess. Det nuvarande huset på bilden kan ha föregåtts av många husgenerationer allt sedan bronsåldern. Till det här huset på kullen passar
faktiskt milstenen med sitt vackra fundament bra. För här utanför drog nämligen den gamla landsvägen förbi. Liksom husen efterträtt
varandra har nog också milstenarna gjort det. Om jag inte tar miste ligger en överdel av en gammal milsten som fyllning i fundamentet
- strax ovanför textrutans kant.

Vacker rundad stensamling framför hus. Synd, kanske, att jag klippte av huset!

Under gräsmattan på vår kringbyggda gård på Månskensvägen ligger en stor oval igenfylld grop. Det är ofta det som finns men inte syns som
stimulerar tanken mest. Det var säkert ingen vanlig grop. Jag sätter några rubel på att den nu igenfyllda gropen var en nedsänkt bobotten från
senare delen av stenåldern. Bergkullen (bakom husen till vänster) har många gamla stenspår och i skogspartiet bakom husen till höger ligger en
gammal oval bobotten helt öppen. Det är bara att gå och titta. En gång kommer nog arkeologerna att gräva ut gropen. Och då kommer de
antagligen att konstatera att Bostadrättsföreningen 70 Norrskenet hade ett stort gemensamhetsbadkar på den kringbyggda innegården. Och den
konklusionen skulle i så fall inte vara helt tagen ur luften. För här badade småungarna både frivilligt och ofrivilligt innan gropen lades igen av
föräldrar, som fått nog av blöta och leriga ungar. Men några trivselskapande gamla stenblock hittar vi inte idag på gårdsplanen. De har nog
funnits. Men avhystes säkert i samband med markberedningen för det nya bostadsområdet i början av 1980-talet.

När stenålderns fångstfolk flyttade ner från Storskogen till slättlandskapet fortsatte de att palla upp sina block i de
höglänta impedimenten i beteslandskapet. Här på höjden har också senare tiders bebyggare slagit sig ner (se det röda
lilla huset, som skymtar i bakgrunden).

Moderna bostäder rycker allt närmare den vackra Fårhagen, som är så otroligt rik på arkeologiska fynd från sen stenålder eller tidig
bronsålder. Kanske anar man inte här att man har fönsterutsikt mot en forntida boplats, vilket antagligen bekräftas av den här stora
och vackra gropen. Lägger man därtill de stora spektakulära skyltblocken, det storslagna stenhuggeriet, de vackra röjda
boplatsytorna och en del märkliga borrade klyvhålsblock, så får man ett högintressant arkeologiskt friluftsmuséum. Möjligheten att
kunna äta sin utefrukost i spännande arkeologisk miljö bland betande får borde rimligtvis höja bostadens värde rejält.

Tur att det här vackra blocket (en vackert tillhuggen stenrauk) står utanför tomtgränsen så att det
kan beskådas och beröras av alla som går förbi. Ursprungligen har det säkert varit en del av ett
mycket större block, som använts som stentägt. Visst kan naturen åstadkomma vacker blockkonst.
Men den här skönheten har med all säkerhet formats av människohand. Vi vet inte när blocket
tillskapats. Men höjdlägesmässigt skulle blocket ha kunnat utsättas för stentägt redan i sluten av
stenåldern. Det ligger på en liten höjd bredvid bergrumskullen i Lyckebo.

Husnära block längs cykelvägen mellan Lyckebo och Pluggparadiset

Vem skulle inte vilja ha ett litet fritidshus på den här vackra terrassen med utsikt mot fält och Fyrisåns dalgång. Och med stor
säkerhet har det redan stått ett forntida hus här. En tydlig svacka i marken och en typisk blockskyltning tyder på det. Och när
man nu vet det så känns det ju knappast försvarbart att bygga sönder det här vackra forntida boplatsen.

Vackra gamla block alldeles bredvid det nyöppnade dagiset vid Himmelsvägen. Här har arkeologer och
miljöplanerare gjort ett bra jobb med att fräscha upp och synliggöra en del av den gamla människopåverkade
stenfloran. Här i kullen ser jag ofta lekande barn med sin personal. Ett strålande exempel på hur gammal
kultursten både kan bevaras och återanvändas. Ett par barnsäkra portar i det omgivande stängslet ger också
allmänheten tillgång till den vackra stenkullen. Det här geniala sättet att ordna till ett spännande möte mellan
forntid och nutid i dagismiljön manar verkligen till efterföljd.

Vackert block på liten upphöjd kulle i sluttningen ner mot järnvägsslätten. Man skulle gott kunna säga att blockets
utsikt mot slätten är arkeologi-pedagogisk. Till vänster kantas slätten av Storskogen och till höger ser vi brynet av
Norrboskogen. För cirka 4000 år sedan (i slutet av yngre stenåldern) täcktes slätten av en havsfjärd. Där skogen i dag
slutar och där slätten börjar låg alltså dåtidens strand. Det är således inte särskilt förvånande att man kan finna spår
efter stenåldersfolket, som ju till stor del livnärde sig på sälfångst och fiske, i skogspartierna på båda sidor om slätten.

Det är fascinerande att se hur forntidens boplatsmarkerande pyramidblock fortfarande tillåts skylta för bostäder.

Två gjutna trappor (den andra finns på andra sidan av huset)) några grundstenar, en ganska stor grop i husgrunden och några hörnstenar, som
kluvits fram med borrade klyvhål är nästan allt som finns kvar här uppe på åsen mellan fält och Fyriså. Men var är det gamla blocket, som ska
höra till den här bildtemat? Ja, det står faktiskt lite längre bort på på samma ås, så jag får visa blocket på en separat bild (se nästa).

Spännande rest sten på åshöjden nära husruinen. Sedd från sidan gör stenen ett smäckert och välhugget
intryck med sin sluttande baksida. I närheten finns låga gravhögar med kraterliknande hål i mitten

Vacker blocksamling på åsslänten ovanför fyrisåns dalgång. Det är svårt att tro att det skulle röra sig om ett röse av
bortröjd fältsten på den här höjden över fälten. Jag har i vart fall inga problem med att den här blockhögen ligger just här.
Betydligt mer problematiskt blir det när jag hittar liknande blockhögar långt inne i Storskogen.

Här på höjderna i kilen mellan Fullerövägen och väg 290 dyker de första gravkullarna upp - ofta med en synlig blockgarnering på krönet. Man kan
undra om skuggan på bilden tillhör vålnaden i högen. Men vålnader har väl inga skuggor (?) så antagligen är det fotografens skugga vi ser. Om vi
hade gått upp på kullens topp, när den var nyanlagd, och tittat ner mot rondellen (till vänster om de nutida husen på bilden), så skulle vi se en
stor fjärd breda ut sig. Ännu (mitt i bronsåldern för tre tusen år sedan) kunde alltså ingen å-fåra skönjas i det lågt liggande landskapet.

Ett av de vackraste blocken i Storvretatrakten finns vid infarten till Hasselvägen från Skogsvallsvägen. Det finns hus snett
mitt emot blocket på andra sidan Hasselvägen. Men det här blocket gör sig bäst i ”splendid isolation” så därför fick husen
inte vara med på bilden. Det är svårt att avgöra om blocket ”bara” är en stentägtsrest eller om det (också) fungerat som
skyltblock. En hel del intressanta fynd i närheten (högar, block, gropar och ett röse av huggen sten) talar för att det rör sig
om ett gammalt skyltblock, som kanske skyltat för en boplats. Så blocket har kanske alltid haft en koppling till hus även
om inget fick vara med på den här bilden.

Block och hus har umgåtts i kanske mer än hundra år. Men huset är snart borta och blocket står ensamt kvar. Undrar hur många husgenerationer
det vackra blocket sett från sin plats här på inägan? Vem vet, kanske har blocket rent av fått släppa ifrån sig en del stenmaterial
till husgrunder och annat . Det måste vara svårt för de gamla blocken att skapa djupgående relationer till hus. Just när blocken
håller på att knyta en fast relation försvinner husen och ersätts av andra. Och det blir till att börja om med relationsbyggandet. Antagligen
orkar man inte hur många gånger som helst.

Länge har det stora sprickblocket stått här och markerat
gräns mellan höglänt skog och odlingsbygd. Men det här var
den sista bilden jag hann att ta innan blocket plötsligt var
borta. Och bilden visar att det intressanta klyvmaterialet på
baksidan av blocket redan avlägsnats. Här är det husen som
vinner över blocken. Nya bostäder och vägar har inte plats
för blocket. Men var är landskapsarkitekterna? De som
borde se till att den gamla kulturstensmiljön får leva kvar
och vackert smälta in i nya bostadsmiljöer.

Block som utsatts för klyvaktiviteter har ibland insatta stenar i de upptagna sprickorna. Det
kan röra sig om drivstenar som använts vid vid klyvningen. Men det kan också röra sig om
låsstenar för att hindra en upptagen spricka att sluta sig igen. Men någon närmare analys av
klyvsprickorna på det här blocket (samma som på föregående bild) går inte längre att göra,
eftersom det gått in i stenhimlen.

Jag har inget emot att ett och annat
nytt hus växer upp. Jag har vant mig
vid hus under tusentals år. Men skulle
de vackra fälten här utanför helt fyllas
med hus, skulle jag nog ta mitt och
pack och dra.

På en kulle i Årbytrakten med utsikt över bygdens hus
och Fyrisåns dalgång står ett ståtligt block uppställt på
ett fundament av mindre stenar. Höjdläget räcker nog
inte riktigt till för att blocket ska ha kunnat placeras
här redan under sen stenålder. Men någon gång under
mitten av bronsåldern bör det ha varit möjligt. Blocket
såg då, i så fall, inte någon smal åfåra i dalgången
nedanför utan i stället en ganska bred vik (ett par
hundra meter tvärs över). Det är egentligen inget
märkligt med blockets placering. Det var inte ovanligt
att placera ganska stora skyltblock i höjdlägen i
landskapet. Men en sak förbryllar med blocket. På
ena sidan har den ett ganska djupt borrhål. Se den
infällda bilden.

Högt över en blockfri jämn gräsyta på den kalhuggna Fullröslänten står det här vackra pyramidformade blocket. Det är svårt att hitta en bild,
som tydligare visar på pyramidblockens boplatsmarkerande funktion. Runt den låglänta, troliga boplatsytan höjer sig blockrika bergryggar. I
den närmaste kanten av gräsytan finns också några gropar, som kan vara boplatsrelaterade. Jag vet inte om block har något långtidsminne.
Men om de har det så saknar nog blocket husen och livet och rörelsen på den nedsänkta jämna ytan nedanför, när det begav sig för mellan
5000 och 4000 år sedan - när odlingslandskapet och slätten fortfarande låg nedsänkt i vatten.

Stort oregelbundet tillhugget block i ganska jämn skogsmark i nedre delen av Fulleröslänten. När jag ute i den
höglänta skogsmarken hittar en stor och märkligt styckad och tillformad stenkoloss, så gör jag ofta tolkningen att
det rör sig om ett boplatsmarkerande block från sen stenålder. Och då är det förstås dags att leta efter en
närliggande boplats. Jag behövde inte gå många steg från den här stenkolossen för att hitta en ovalformad
nedsänkning i marken - en yta som mycket väl skulle ha kunnat hysa en forntida boplats (se nästa bild).

Senhöstens ljus räckte inte riktigt till för att fånga den här nedsänkta ytan i Fulleröskogen på ett tydligt sätt. Men ytan är mycket
intressant, eftersom den markeras av den stora spektakulära blockklumpen, som står i närheten. Det kan röra sig om en gammal
bobotten från sen stenålder. Det finns flera märkliga block i närheten av denna nedsänkta yta som också skulle kunna höra till
boplatssammanhanget och utgöra Fulleröskogens äldsta kulturstensskikt. Se bilder som följer.

I närheten av den oregelbundna blockklumpen finns ett block med släthuggen vertikal sida. Ett vackert rätvinkligt
block, som antagligen huggits loss från blocksidan, ligger prydligt upplagt framför huvudblocket.

I samma område finner man ytterligare ett vackert tillhugget rektangulärt block upplagt på en liten bergshöjd.
Möjligen har blocket huggits fram ur det huvudblock, som visades på föregående bild.

I kolossens närhet finns ett avvikande litet område med några synliga mindre stenar i kanten och
en lite ljusare färg på mossan. Under mossan verkar det finnas ett tunt lager av stenpackning.

Märklig blockarrangemang i närheten av den oregelbundna blockklumpen

Till den nära kontexten hör också denna stora blockhög, där ett stort block styckats upp i stora stenstycken. Den
här typen av blockhögar är vanliga både i Fulleröskogen och på det stora kalhygget utanför. Även långt inne i
Storskogen kan man finna blockhögar med huggen sten.

Tillhuggen sten upplagt på ett block nära den blockhög, som visades på föregående sida. Det upplagda blocket skulle kunna
ha någon skyltfunktion i förhållande till den näraliggande blockhögen och tillhöra skogsmarkens äldsta kulturstensskikt. Men i
senare tid har nog också gränser mellan skogsskiften markets genom upplagda block. Det skulle möjligen också kunna röra sig
om en inmutningssten för ett stenhuggningsområde. Eftersom traditionell stenhuggning bedrivits i skogsmark under tusentals
år så är det naturligtvis inte lätt att precisera uppläggets ålder.

Skyltblock upplagt vid bergsbrant ganska nära det oregelbundet huggna blocket.

Också en stor tillhuggen pyramidstenen finns i närheten av den
oregelbundna blockklumpen och den nedsänkta ytan i Fulleöskogen.

Kap. 2. Järn och Sten

Järn och sten
Järn och sten bildar inte sällan vacker konst tillsammans. Kanske inte så konstigt när man betänker att
sten ju oftast är järnets ursprung. Stenen är ju sedan gammalt kopplad till dödens landskap. Vi markerar
både nu och fordom de dödas gravar med stenar. Men ibland kan ett vackert utformat järnstycke ta
gravstenens plats med den äran.
Men järnets förhållande till stenen har ju inte alltid varit vänligt. När järnet närmat sig stenen har det
ofta handlat om en dödskyss. Järnet har trängt in (som borr eller kil) i stenen och spräckt den i bitar.
Dödskyssarna var oftast korta och slutade nästan alltid med att järnet snabbt drog sig segrande tillbaka
för att rikta sina attacker mot nya stenar. Men någon enstaka gång vann stenen över järnet. Det behöll
järnet inom sig och släppte inte taget. Järnföremålet tvingades att tillbringa resten av sitt långa järnliv i
stenens våld. Rätt åt det kan man tycka!
Järn har också använts för att ge stenen nya platser. Med järndubbar och starka järnkättingar har stenar
förts från åkermark till fältkanter och åkerholmar. I de upplänska jordbruksbygderna har järnet hjälpt till
att omfördela stenen på ett mycket markant sätt under något århundrade fram till mitten av 1900-talet.
Men järn och sten har ibland funnit varandra i nyttans tjänst. De har då samarbetat för att åstadkomma
en praktisk låsanordning till en grind, för att erbjuda en säker parkeringsplats för en häst eller för att
hålla fast golvbjälkarna i en stenbyggnad.

Jag har sällan sett en gravplats som haft en vackrare markering – inte ens i förkristen tid. Kyrkogården vid Ärentuna kyrka.

Bilden visar en kvarsittande järnkil i en blockdel i stenhuggarmarkerna på Fulleröhöjden. I mitt material är den här järnkilen fullkomligt
unik. Jag har besökt flera hundra olika klyvställen, där borrteknik använts. Och det här är den enda järnkil, som jag hittat. Kilen skulle
antagligen kunna användas för att få fram en kol 14-datering av klyvplatsens ålder. Även om arkeologerna kanske tror sig redan ha en
korrekt datering av stenklyvning med borrteknik, så skulle det ju ändå kunna vara angeläget för personer intresserade av bygdens
historia att få en datering just på den här klyvhålsplatsen.

Av alla tusentals dubbhål jag sett är det här det enda som behållit en järndubb (med en länk i en järnkätting), som varit
kopplad till en lyftanordning. Från en blockvall av bortröjd åkersten i Årbytrakten.

Sten och järn i fridfull samvaro i höglänt hagmark mellan två fältnivåer. Järnredskap blir ofta mycket
konstfulla installationer i naturen, när de får lite tid på sig att anpassa sig och smälta in i miljön. (Mera
om detta i kap. 7 nedan).

En sten och två metallöglor som speglar ett stycke teknikhistoria. Utifrån enbart bilden är jag är inte riktigt
säker på om det är telekommunkationernas eller eldistributionens historia. Och det bryr sig kanske varken
sten eller öglor om.

Ute i storskogen har en gräns markerats med ett i berget nedslaget järnrör. Det blev ett spännande litet konstverk ute i naturen,
när en ett vackert tillformat stenstycke ställdes över det nedslagna järnröret - kanske både för att skydda och markera.

Här och där i gamla bygder kan man se grindstolpar med två tomma borrhål i jämnhöjd. Någonting måste rimligtvis
en gång ha suttit fast i hålen. Men vad kan det egentligen ha varit för anordning?

En grindstolpe i Lillvretatrakten ger en fingervisning om vad som suttit i hålen. Något av järn har det varit.
Men hur har det egentligen sett ut? Hålen verkar inte vara dimensionerade för de järnstycken, som sitter i
dem. För att sitta stadigt har de kilats fast med små järnstycken. Kanske har det med tanke på hålens storlek
suttit något annat i hålen tidigare.

På en grinstolpe på Biskops Arnö har hela järnanordningen bevarats. Och vi ser nu att det rör sig om en låsanordning
- föga överraskande. Men vi ser också exakt hur grindstolpdelen av låsmekanismen såg ut. Och vi kan ana hur den
matchande låsdelen på grinden bör ha sett ut för att åstadkomma en komplett effektiv låsmekanism. Vacker lokal
smideskonst! I vänsterkanten ser vi också tydliga rännor efter klyvborrhål.

På utsidan av kyrkogårdsmuren vid Rasbo kyrka hittar man åtskilliga block med järnringar, som satts fast med en järnplugg i
uppborrade hål. Klokt nog sitter ringarna långt ner på muren och på stora, väl fastlåsta block. Inte ens den starkaste häst - hur
skrämd den än blev - skulle kunna göra sig fri genom att dra sönder muren. På bilden syns också en klyvborränna.

Bilden visar ett ankarslut i järn på en av stenväggarna i den mäktiga stengrunden till Ekeby Kvarn i Storvreta. Ankarslutets inre del går genom ett
borrat hål i ett stenblock in genom stenväggen och fäster i en golvbjälke. Ankarslutens utseende varierar över tid på ett känt sätt. Och det går
således med ganska stor grad av säkerhet att fastställa, när huset uppfördes. Det här ankarslutet har en form som förekom under senare delen
av 1700-talet. Och det stämmer väl med kvarnens byggår (1791). Möjligen kan själva stengrunden vara betydligt äldre.

I kvarnhusets stengrund finns en böjd järnstång med gängning längst ut. Jag trodde först att det rörde sig om en
enkel variant av ankarslut. Men gängningen förbryllar. Kanske har järnstången en gång kommit rakt ur väggen och
gått genom en trästolpe på utsidan – en stolpe som fixerats genom att en mutter skruvats på järnrörets gängade
ände. När trästolpen sedan tagits bort har järnstången böjts in mot väggen för att inte vara i vägen.

Putsad tegelvägg på kvarnbyggnaden med ett vackert stycke järn. Jag vet inte vad järnföremålet haft för funktion. Det fick hänga
med på bilden för att det gjorde sig bra mot den putsade väggen. Bredvid kvarnen har det ju under en period funnits ett
sågverk. Det är möjligt att det här järnföremålet har någon anknytning till sågen

Det här glasartade stenmaterialet med vackra skimrande färger hittar jag
förstås inte i Storskogen eller på Fulleröhöjden. Men man kan vara ganska
säker på att järn framställts i närheten. Och mycket riktigt så hittar man
en masugn i närkontexten. (Från Järbo gamla hytta i Gästrikland).
Inte att undra på att slaggsten använts för tillverkning av smycken!

Kap. 3. Stenkretsar och annat runt

Rundade former
Människan är inte ensam om att skapa runda former. Även naturens krafter kan spontant skapa runda former
både när det gäller stenar och det vegetationstäcke, som täcker dem. När det gäller vegetationstäcket tänker
jag särskilt på de vackra rundade lavrosor, som täcker många stenytor. Men när det gäller en större mängd
stenar, som formats till en cirkelrund krets så drar vi i allmänhet slutsatsen att det ligger mänskliga
konstruktörer bakom stenskapelserna. Det är alltför osannolikt att naturkrafter ens med stor uppbackning av
slumpen skulle kunna åstadkomma stencirklar där ett större antal mindre stenar (eller större block för den
delen) bildar ett perfekt cirkelformat rum. I själva verket antar vi att den runda formen (åtminstone när den
byggs upp av flera stenar och block) förutsätter en mänsklig kreatör. Och den rundade formen är nog ett
särtecken som människor också i forna tider använt för att skilja spontant bildade stenhögar från sakrala
stensamlingar, som täckte människors kvarlevor. Själva rundheten gjorde vissa stensamlingar speciella och
skilde ut dem från profana ofunktionella stenhögar.
Rundheten verkar vara en form som är inbyggd i vår mentalitet och som påverkar vårt handlande. Gräver jag
en grop för att plantera en växt så gräver jag oftast en rund sådan spontant utan att reflektera närmare över
det. Vill jag avgränsa en yta på marken vid ett fruktträd så sätter jag oftast en rund stencirkel - mycket sällan
lägger jag jag ut stenarna i en fyrkant. Härdar har i alla tider byggts som rundlar av sten ute i skogsmarken.
Och även nya härdar som byggs ute i markerna idag (av fritidsvandrare, scouter, m.fl.) har oftast en rund
form. Människor verkar i alla tider ha gillat runda, slutna former som ger harmoni och fokusering. Kanske
handlar det i botten om att allas vår moder, solen, har den runda formen. Eller kanske förkärleken för runda
former hänger samman med människans behov av att kunna identifiera och tolka den mänskliga rundeln
framför andra: ansiktet.

Att bygga runt stöter ju inte på några praktiska svårigheter när byggenheterna är små stenar eller
relativt små block. Också de kärnrösen som är inbyggda i gravhögar från bronsålder och järnålder är
oftast rundformade. Och rundformen har sedan bevarats när kärnröset täckts med torv och jord. Det
skulle naturligtvis ha varit möjligt att ställa upp också större block i cirklar. Men jag har faktiskt inte stött
på den typen av megalitkonstruktioner i Storvretabygden. Det är också mycket ovanligt att stora block
(skyltblock) systematiskt bearbetats för att få en symmetrisk rund form. Det kan man kanske ha en viss
förståelse för. Med de redskap som fanns till hand i forntiden har det naturligtvis varit svårt att skulptera
fram rundade former. Visserligen ser en del stora klumpblock upplagda på kullar och ibland även på
höggravar ganska runda ut på håll. Men vid närmare påsyn är de ändå ganska oregelbundna. Det är
bara större kantigheter och utbuktande partier som jämnats till. I skyltblock-sammanhang känner jag
egentligen endast till två skyltblock, där den runda formen systematiskt eftersträvats. Det handlar i
båda fallen om skyltblock som ställts upp över troliga boplatser på Fulleröhöjden. Det ena (den
avhuggna konen) har redan tidigare beskrivits under avsnittet entrémonument till boplatser i Del 1 av
Konsten i den gamla kulturstenen. Den andra står relativt nära denna och exponerar sig i en rödaktig
nyans, som faktiskt inte är så ovanlig på Fulleröhöjden. Men på en rundhetsskala graderad mellan
mellan 0 och 10 når de nämnda blocken högst en 7:a. Många block har naturligt en lite rundad kullig
översida. En del av dessa block har, när de utsatts för stenhuggeri, fått sin kulliga, rundade översida
bevarad medan blocksidorna har huggits släta och vertikala. Det ger inga rundade block. Men
överdelens rundade yta framstår ändå som märklig när den kontrasterar mot de vertikala släthuggna
sidorna. Allt runt, vackert och märkligt är naturligtvis inte gjort av sten men kan ändå vara värt att
uppmärksammas. En del rundväxande saker kan kanske rent av användas för att datera åldern på
huggna stenytor.

Det är inte vanligt med vackert rundade stenar (stenklot) i den yngre stenålderns stenflora i Storskogen. Det är väl egentligen bara två upptäckta
stenar, som uppfyller krierierna för stenklot. Här återges ett av dem från ett troligt boplats område ovanför Skogs Årby

I ett skogsparti nedanför Storskogen fann jag dessa två vackra ”hönsägg” (eller kanske ett strutsägg och ett hönsägg).
Stenarna var upplagda på ett stenblock. Hur länge de legat här är naturligtvis svårt att säga. För i det här området
har det sannolikt funnits bosättningar sedan sen stenålder.

Eftersom den här vackra, rundade och liljekonvaljomgärdade stenhällen befinner sig i et typiskt stenhuggningsområde, så
sätter jag en slant på att den också är tillhuggen. Men det rör sig om traditionellt (oborrat) stenhuggeri. Och jag har svårt att
sätta en bakre tidsgräns för stenhuggningen här. I skogsområdet har människor bott sedan slutet av stenåldern. Och redan då
ägnade man sig säkerligen åt stenhuggning

När det gäller stora skyltblock tillformade genom stenhuggning är det här blocket, placerat över en
trolig bobotten på Fulleröhöjdens kalhygge, det rundaste jag kunnat hitta.

Ytterligare ett stort märkligt rundhugget skyltblock på Fulleröhöjden. Men rundformen är ovanlig här på
Fulleröhöjden liksom i andra närbelägna höglänta skogsmarker.

Märkligt hugget block med skrovlig yta och med lite rundad topp - på en av Norrbobergets sluttningar ovanför ett
troligt boplatsområde. Det runda taket framträder särskilt tydligt, eftersom blocksidorna är branthuggna.

Vacker sten med rund hätta i vägkanten nära Norrbo

Vacker konst i naturen! Den här lilla stenkretsen hittar man upplagd på ett större block i ett skogsparti, där
Storskogen möter järnvägsfältet. Jag tror kretsen är mycket gammal. De små stenarna verkar ha en mycket
genuin vegetationsdräkt. De är mycket omsorgsfullt arrangerade. Och som ofta är vanligt i den här typen av
stenkretsar finns det en sten som avviker från de andra och fungerar som speciell markörsten.

Vacker stencirkel från ”Höga berget”nära Tipptoppvägen i Storskogen. Stenarna i cirkeln här är
så små att det knappast rört sig om någon anlagd härd. I närheten (på bergets krön) finns andra
stencirklar - både större och mindre.

Lite större stencirkel på ”Höga berget”i Storskogen. En del stenar i kretsen döljs av markvegetationen.
Märk storlek och utseende på markörstenen vid trädstammen.

Här får man treva med fingrarna för att identifiera stenkretsens små stenar. Det är egentligen
den spetsiga markörstenen som är fullt synlig - från ”Höga berget” i Storskogen

På det här enkla sättet har människor i alla tider skapat enkla små härdar. Den här platsen är nog inte särskilt
gammal. Bredvid stenhärden finns en liten vacker samling av vita stenar. Tittar man riktigt noga så finns det
små grenar med videkissar bland de vita stenarna. Det kändes nästan som jag avbrutet en påbörjad offerhandling
och att utövaren inte var långt borta. Hur som helst är det ett vackert stilleben.

En förstorad bild av de vita stenarna och videkissarna

Många höggravar (eller ibland kanske det rör sig om torvade stensättningar) är perfekt
rundade och liknar nästa små sockerkakor eller ännu hellre stekta ägg. I likhet med dessa har
också många runda gravanläggningar ett rund nedsänkning (krater) i mitten. Den här runda
socker kakan (i ett höglänt skogsparti bakom Ärentunaskolan) har sin form av en rundlagd
stenpackning som övertorvats. Träd och buskage döljer ofta den här typen av
konstinstallationer mycket effektivt. I just det här partiet finns mycket större gravhögar än den
på bilden . Men de är i regel inte synliga från de många gångvägar, som går genom området -
särskilt inte sommartid när lövverket skymmer all insyn.

Här på höjdryggen söder om Fullerövägen dräller det av sten i sluttningarna - både av sådan som är spontant
placerad av naturkrafter och sådan som påverkats och omflyttats av människor tiderna igenom. Det är i
stenkaoset svårt att urskilja tydliga arrangerade stenstrukturer. Men här på bilden anar man ändå en ringformad
ofylld struktur. Den syns faktiskt tydligare med kamerans hjälp än med blotta ögat.

En vacker stenrundel ovanför det nya dagiset i Lyckeboområdet.

En liknande stenrundel nära Hemringe

En vacker ros av mjölkkvarts har bildats i det stora blockets yta efter en uthuggning, som antagligen gjorts
för mycket länge sedan.

På en rund grundform av lite större stenar har några mindre stenar lagts upp. I ena
kanten av anläggningen sticker en avvikande liten sten fram. Se nästa bild.

Den vackert tecknade stenen i närbild

Jag har ofta stått och beundrat de stora, vackra och lite oregelbundet rundade lavrosorna. Och jag har ofta undrat över om man skulle kunna
använda dem som biologiska tidsmätare. Ju större lavros desto längre tid har antagligen gått sedan en stenyta klövs fram. Men antagligen är det
alltför många faktorer som bestämmer hur snabbt lavrosor utvecklas på nyhuggna ytor för att man ska kunna göra en tillförlitlig tidsbestämning.
Men ytan mot fotografen är nog ingen kluven yta utan en originalyta. Och hur växer då lavrosor till som redan fått sina tillväxtzoner begränsade
genom huggningar? Expanderar de bara på originalytan i de riktningar som är möjliga? Eller tenderar de att växa in i de nykluvna ytorna för att
behålla sin symmetriska form. Hur är det med den lilla till synes halverade lavrosen längst upp vid överkanten? Är den egentligen halverad? Eller
har den inkorporerat den huggna ytan och vikt sig runt kanten? Jag vet inte. Jag får nog gå och undersöka saken. Man kan också undra varför
stenhuggaren här gjort sig så stort besvär med att palla upp det med borrteknik tillhuggna blocket. Om det nu var ett hugget block som var tänkt
att avhämtas så kunde man ju ha lagt det direkt på stenen under. Och om det nu var fråga om kvarlämnad skrotsten så fanns det ju egentligen
ingen anledning att göra en uppallning. Det är svårt att värja sig för tanken att det huggna blocket ingår i en medveten stenskyltning. Bilden är
från en klyvhålsplats ganska långt in i Storskogen.

Vacker ringmärkning i vegetationsskicktet på en blocksida.

Vackert och runt - men utan arkeologisk relevans

Då kan den här runda huggna stenhällen ha betydligt högre arkeologisk relevans.
Den ligger på en stenkulle nära en trolig boplats i Storskogen. Och fokuserar man
den avlånga stenen framför hällen, så ser det ju faktiskt ut som om sälguden själv
är på väg upp mot sitt offeraltare .

Kap. 4. Blandat
Från kyrklig vindskiva till märkligt risknippe

En medeltida vackert skuren vindskiva ger en fin konstupplevelse. En sommardag vid Ärentuna kyrka.

Alla kan vi få en fridfull viloplats vid kyrkogårdens stenar – från växeltelefonister till … (se nästa bild).

Också änglar finns det plats för här på Funbo kyrkogård.

Ute i skogsmarken har jag sett många exempel på nära symbios mellan trä(d) och sten. Det slutar förstås alltid
med att en av parterna måste ge upp och lämna förhållandet. Det här trädet har sargats svårt både av människor
och tidens tand. Snart måste det släppa sitt grepp om stenen. Men än håller det fast stenen i ett sista desperat
omfamning med en arm som, verkar vara ett mellanting mellan gren och rot .

Trä(d) har lätt att kommunicera med andra material.

Block och träd i intressant samexistens på impediment nära ICA-Solen i Lyckebo

En vacker symbios mellan sten, träd och trästaket. En sådan staketbyggare och konstnär kan man
inte annat än beundra.

Gråsten och tegel blev en en vacker och konstfull kombination i en kyrkogårdsmur på ön Ven

Under en cykeltur i Storvretatrakten stötte jag på denna häpnadväckande konstruktion. Av stenformationer som jag stött på i Storvretabygden är
det nog bara den stora stenkolossen med den långa borrännan och det mäktiga överhangsblocket, som skakat om mig mera. Innan jag nådde
fram till högen diskuterade jag företeelsen med några idisslande kor. Vi var rörande överens om att det var en jordkällare. Men när jag kom fram
upptäckte jag att det krävs en hel del för att ta sig in i och ut från den jordkällaren. Allt för mycket för att dag efter dag hämta potatis till
middagen. Nej, det är nog en förkristen gravhög med en imponerande stenöppning. Här kunde den döde ta sig ut och ta sig en tur i sina gamla
omgivningar och inspektera hur de efterlevande skötte gården. Och här kunde de levande gå (åla sig) in för att få goda råd av den avlidne
anfadern. Ett praktiskt arrangemang och en tilltalande kommunikationslänk mellan döda och levande släktgenerationer. Fast min tolkning
motsägs nog av senare upptäckta borrännor på överliggaren framför ingången. Alltid dessa klyvborrännor, som ska trassla till saken!

Bakom Gula huset (som inte längre är gult) på andra sidan höjden löper en liten stig alldeles i fältkanten. Här vid stigen drabbades jag av en
så stor och omvälvande överraskning att jag fortfarande inte riktigt hämtat mig. Inget av de märkliga blockfynd jag gjort i Storskogen och på
angränsande skogshöjder har skapat så mycket förundran och beundran som det här välflätade risknippet. Jag skulle ge bra mycket för att få
veta vilka tankar, som rörde sig i huvet på konstnären. För ett konstverk är det otvivelaktigt! Och konsverket är inte så gammalt. Det finns
nog goda utsikter att konstnären fortfarande är i livet och skulle kunna berätta om sin tankar bakom konstverket. Men hur skapa en kontakt?
Kanske måste jag först skapa ett litet flätverk bredvid för att visa att jag är värdig en kontakt.

Kap. 5. Ljuset

Ljuset
Ljusmässigt är skogen ingen lätt plats att fotografera i. Rummet löses ofta upp i ett virrvarr av skuggor
och ljusstrimmor och det är svårt att få någon koncentration i bilden. Också skogens stenar är opålitliga
fotograferingsobjekt. De är mycket dynamiska och förändras snabbt och påtagligt med ljusets växlingar.
Men det är också detta som är tjusningen. Från nästan livlösa murriga kroppar kan de med ljusets
växling förändras till kroppar, som tycks vibrera av liv och som slösar med ljusnyanser och färgprakt.
Orienterar man efter blocken i skogen kan det bli svårt. Det föränderliga ljuset gör att man har svårt att
känna igen ett block från tillfälle till tillfälle.
Men ljuset kan ibland komma från ett oväntat håll. Kanske ljuset kommer med ett djur som plötsligt
visar upp sig på ett oväntat sätt och kanske till och med tar kontakt

Här är det väl ljuset - och avsaknaden av ljus - som gör bilden. Och att stenen här är en alldeles speciell sorts sten gör
kanske att ljuset och växten det faller på kan förmedla hoppfullhet och förtröstan mitt i all förgängelse.

När ljuset faller rätt blir nästan alla stenar - inte bara den gamla kulturstenen - vackra.

Buskarna i stenkullens kant fördelar ljuset vackert över mattan av fallna höstlöv. Men det är nog inte vilken
lövtäckt yta som helst. Här på den stenröjda ytan har det antagligen funnits en boplats för flera tusen år sedan.
Och innan dess belyste alltså solstrålarna mängder av mindre block, som sedan röjts bort från platsen.

Framför det vackra blocket finns en ganska vid grop (syns ej på bilden). Möjligen har blocket ursprungligen stått här, men
flyttats högre upp för att få ett mer spektakulärt läge. I starkt solsken blir blocket till ett fyrverkeri av ljus

Vid gråmulet väder har blocket (samma som på föregående bild) fått ett helt annan och murrigare färgdräkt.

Många stenar har en vacker grundbekädnad. På hösten blir de dessutom vackert beströdda med löv.
Så kommer frosten och nyper till. Och med lite försiktig senhöstsol blir det nästan ett konsverk.

Ljuset på den här bilden kanske inte tillför så mycket när det gäller att avgöra vad som ev. finns
på stenen. Men suggestivt blev det i alla fall.

Bronsåldersfolket i bygden var duktiga lanskapsarkitekter, som kunde skapa vackra rum i natur och terräng. Den här bilden,
tagen i ett höglänt glesbevuxet skogsparti mellan två olika fältnivåer, visar detta tydligt. Och bilden blir inte sämre av att
ljuset håller sig kontrollerat på plats i bakgrunden, så att det imponerande blocket i gläntan tillåts dominera.

Det är lätt att som amatörarkeolog tappa stenfokuseringen och få uppmärksamheten omdirigerad, när
ljuset med knivskarp träffsäkerhet landar just på en enda växts gracila bladverk - och inte på något annat.

Det här vägen var länge min förbindelselänk med stenarna i Storskogen. En del dagar kändes stenvandringarna
tunga. Men så kom ljuset och lade sig vackert över vägen - och då blev allting lättare!

Jag minns det här dagen väl. Det var en tung dag. Jag skulle snart fylla 70 och trivdes inte alls med det. Men så kom
ljuset. Och med solstrimmorna över vägen uppenbarade sig en nyfödd älgkalv, som stapplade fram längs vägen rakt
emot mig. Bara ett 10-tal meter framför mig vek den (ramlade?) till synes helt orädd in i skogen. En sådan upplevelse
gjorde 70-årskrisen lite lättare.

En dag under en stenvandring kom en varm solstrimma in i mitt hjärta i form av en rävunge, som
ville leka tittut. Vi lekte länge och hade båda lika roligt.

En dag när jag letade runt några gravhögar i närheten av Pluggparadiset (underbart namn på en skola!) kom en katt och tittade intresserat på.
Jag visste inte att det fanns amatörarkeologer också bland katter. Men här fanns tydligen en. Han satt långt ifrån mig - på betryggande
avstånd. Jag fick nästan ropa till honom, när vi skulle utbyta tankar om arkeologi. Men att jag hojtade med hög röst bekom honom inte alls.
Eftersom han satt så långt bort fick jag ta ett riktigt ”långskott”. Men bilden blev förvånansvärt bra. Och ljuset kom från sidan och störde inte
alls.

Kap. 6. Hjärngympa i skog och mark

Hjärngympa i skog och mark
Det händer ofta att man under vandringar i skog och mark upptäcker saker som kräver en förklaring.
Och förklaringarna ligger sällan nära tillhands. Man får gå omkring länge och vrida på tankarna för
att komma fram till en lösning - som man ofta inte vet om den är den rätta. Kanske måste man hitta
flera lösningar och ställa dem mot varandra för att finna den rimligaste - och den rimligaste man
hittar är kanske ändå inte den rätta. Vissa problem, som man stöter på, kräver för sin lösning att
man tänker ”utanför boxen”. Ett sådant utanför-boxen -tänkande kan exempelvis innebära att man
måste föra in ett (eller rent av flera) moment, som inte längre finns - men som en gång har funnits på
platsen. Även när man funnit en rimlig lösning så kan man för den nyttiga hjärngympans skull
fortsatta att hitta på andra kreativa och fantasifulla lösningar. Och medan man gör det kanske man
faktiskt upptäcker att någon av de andra påhittade lösningarna är mer rimlig än den man först
tänkte sig. Och ofta hittar man nog ingen självklar eller rimlig lösning på det identifierade
problemet. Men tiden har inte varit bortkastad. Hjärngympaeffekten har nämligen ingen tydlig
relation till lösningsresultatet. Det är själva den kognitiva ansträngningen (tankearbetet) oavsett
om vi hittar en lösning eller inte och oavsett vilken kvalitét en uttänkt lösning har - som ger de små
grå cellerna en hälsosam gymnastik och motion. Sympatiskt eller hur?
Men man kan naturligtvis vandra genom skog och mark och över stock och sten utan att identifiera
ett enda problem. Det kan vara skönt , vilsamt och avkopplande. Med det ger ingen hjärngympaeffekt.
För att få en sådan måste vi identifiera problem och dessutom vara motiverade att attackera dem
och lösa dem. Men hur blir vi då problemfokuserade? Ja, det var en svår fråga. I viss mån handlar
det kanske om att vistas så mycket ute i naturen och i olika terrängtyper att vi lär oss de normala
mönstren. Det är kanske först då som vi kan identifiera och problematisera avvikelserna när de dyker
upp. Och så måste man antagligen ha gott om tid och inte stressa. Frågan är om inte problemidentifieringen
är den kognitiva ansträngning, som ger den bästa hjärngympan. Så har vi väl lyckats
identifiera några problem ute i naturen, så behöver vi ju faktiskt inte lösa dem. Vi har ändå fått
tillräckligt med nyttig hjärngympa. Ännu mera sympatiskt eller hur?

Mina tankar återvänder ofta till den här bildvyn över fältet vid Ängeby. Jag har funderat mycket, men jag har
aldrig lyckats lista ut hur traktorn (eller traktorerna) kört. Traktorspåren börjar (eller slutar) så plötsligt.
Antingen föds traktorn ur ingenting eller också upphör den plötsligt att existera. Och visst har en traktor faktiskt
hoppat över ett stort stenröse och sedan gått upp i rök? Det finns säkert mycket nyttig hjärngympa att hämta
för den läsare, som vill ägna tid åt att lösa mysteriet med traktorsspåren.

En snubbe från yttre rymden blev kissnödig och landade sin farkost för att slå en drill. Och flög sedan lättad vidare.
Det finns hur många förklaringar som helst till de här märkliga spåren efter en farkost, som varken rört sig framåt
eller bakåt men som ändå försvunnit från platsen. Hitta gärna på en egen så får de små grå nyttig stimulans.

Djupt inne i Fulleröskogen nära en blockhög av huggna block hittade jag den här ”järngalgen” med en
krok på vardera sidan. Jag tror föremålet har med fyrbenta dragdjur att göra. Men jag är inte riktigt säker.
Men det finns troligen åtskilliga läsare, som kan placera det här föremålet. Men har man inte en susning,
så går det naturligtvis ändå bra att hitta på ett fyndigt svar - så blir det nyttig hjärngympa på köpet.

Vissa dagar är som förgjorda! Problemen börjar vid första blocket man stöter på i skogen. Här upptäckte jag att flera små grenar sitter fast på den
lodräta blockväggen. Man tänker ju kanske i förstone att de frusit fast. Men hur skulle de väl kunna sitta kvar så länge att de hann frysa fast?
Dessutom är de fastsittande grenarna av ett helt annat träslag än trädet bredvid stenen. Det finns helt enkelt inget träd som passar ihop med de
fastsittande grenarna. Jag har faktiskt ett svar eftersom jag tittat på de fastsittande grenarna med förstoringsglas. Och jag blev verkligen
förvånad. Men allt behöver man ju inte pådyvla läsarna. Det ger nyttig hjärngympa att själv få tänka ut ett svar. Och svaret måste inte nödvändigtvis
vara korrekt. Hjärngympaeffekten är beroende av den kognitiva ansträngningen och inte av svarskvalitén. Sympatiskt, eller hur?

Jag vet inte hur bonden tänkte här. Kanske behöver han rent av lite hjälp av läsaren att klara ut hur han egentligen tänkte. För
inte är det väl så enkelt att han råkat fälla ner en plog lite för tidigt när han skulle plöja på åkerfältet lite längre bort? Eller är det
möjligen arkeologerna, som har anlagt ett undersökningsschakt här? Det skulle ju i så fall kunna röra sig om nytt världsrekord i
grävning av långsmalt schakt.

Man blir verkligen förvånad över att finna nytillverkade träsaker vid ett avlägset Storskogsblock. Det här kunde jag inte förstå.
Så jag tog med mig bilden till deltagarna i hjärngympagruppen på Studiefrämjandet och bad dem försöka finna ett svar på vad
trästyckena hade här att göra. Jag tycker att de kom fram till ett par mycket rimligt svar. Få se om läsaren också kan göra det.
Tilläggas bör att när jag nästa gång kom till samma plats - ett halvår senare - så fanns det ytterligare ett trästycke på plats.

I ett skogsområde fann jag märkliga småstensavlagringar på översidan av flera block. Hur har de kunnat hamna där?

Ytterligare ett block med småstensavlagringar från samma område. Här finns också lite torkad jord. Jag har vandrat omkring i
en mängd olika typer av skogsmark i Storvretabygden. Men det är bara här på kalhygget strax före bron över järnvägen, som jag
hittat den här typen av märkligt ytskikt på blocken. Med tilläggsinformationen att det i områden bedrivits ett mycket radikalt
skogsbruk, som inte ens skonat stubbarna, går det kanske lite lättare att lösa uppgiften. Men annars går det ju bra att hitta på
en fyndig och kreativ förklaring - eller varför inte flera. Det kan bli hur mycket nyttig hjärngympa som helst.

En märklig ringformad upptrampad stig går runt granen på bilden. Stigrundeln (bara några meter i diameter) har kontakt med den större stigen
utanför som idag är en del av gula vandringsleden. Är det löpande motionärer som har sin vändplan här? Eller är det några som har som
jultradition att dansa kring granen här? Den större stigen löper igenom ett område med mycket hög arkeologisk potential. Här har bygdens
första människor slagits sig ner för mer än 4000 år sedan. Här finns mängder av troliga boplatsspår (hyddbottnar, olika typer av gropar och
intressant stenskyltning). Kanske är rundeln en kvarleva efter någon forntida ritual? Men i så fall borde det rimligtvis finnas rester efter någon
intressant grop, stenpackning eller märkligt block i stigrundeln. Men några sådana rester har jag inte kunnat konstatera. Hur som helst är nog
rundeln här det märkligaste stigfynd, som jag över huvud taget träffat på i Storskogen. Med lite ledtrådar från en annan plats har jag till slut
lyckats lösa ”stigrundelproblemet”. Få se om läsaren kan göra detsamma utan hjälp av ledtrådar. Det skadar inte att försöka tänka ”utanför
boxen” för att lösa det här problemet. Den som löser problemet är väl rustad att ta sig an de allra svåraste problem, som man över huvud taget
kan stöta på i skogsmarken.

Det dräller av små jakttorn i Storskogen. Men den här jägaren har fått nöja sig med ett mer provisoriskt gömsle. Och det
blev hans olycka. Jag kom för sent för att se vad som egentligen hände här. Men antagligen har jägaren blivit överkörd
och uppäten av en vildsvinshjord. Eller också har han sett spökvisenten, som dröjt sig kvar i Storskogen sedan stenåldern.
Förmodligen blev han då så rädd att han smällde av (i stället för bössan) och flög rakt upp i luften - och har fortfarande
inte landat! Eller Du som läser detta kan kanske tänka ut en annan (rimlig eller orimlig) förklaring till situationen på
bilden och få massor av kognitiv stimulans på köpet.

Jag tror man har man har övervärderat det där med ubåtskränkningar. Jag tror ryssarna tar sig in i landet på annat sätt. De
skjuter nog ut sig från flygplan i speciella katapultstolar och landar i skyddande skogsmark. Åtminstone har jag hittat flera
stolar av den här typen långt inne i vildaste Storskogen. Naturligtvis får läsaren sätta in stolen i ett eget påhittat sammanhang
och därmed skaffa sig massor med nyttig hjärnstimulans.

Detaljer, som är lösryckta ur sitt sammanhang, är ofta inte lätta att bestämma - även om de förstoras upp så att de
dominerar bilden. Kanske uppförstoringen mera stjälper än hjälper. Men ägna gärna lite nyttig hjärngympa åt att
bestämma i vilket funktionellt sammanhang den här rostiga järnknoppen ingår.
Och lyckas Du inte, så kan Du alltid gå fram till nästa avsnitt (kap.7) om avställda jordbruksredskap och leta reda på
den bild där den här detaljen finns i sitt rätta sammanhang.

En dag för några år sedan skymtade jag en stol inne bland täta granar i Storskogen. När jag kom fram
upptäckte jag att det stod ett bord framför dukat med en vit duk. Eftersom jag var säker på att jag inte
bokat något bord här ute, så lämnade jag snabbt platsen. Jag blev så skakad av upplevelsen att jag
glömde att ta fram kameran och föreviga den märkliga synen - därav den tomma rutan ovan, som
faktiskt påminner lite om den vita duken. Varje gång jag tänker på den här händelsen kommer tvivlet.
Var det kanske bara en dröm? Men varje gång övervinner jag tvivlet och bestämmer mig för att
händelsen inträffat på riktigt. Man får nog inse att det finns människor (eller andra varelser), som ser på
tillvaron på ett annat sätt än vad vi vanliga svensson-nissar gör.

Långt inne under ett mäktigt flyttblock vid Vildmarksleden hittade jag ett par barnskor. Vem offrar väl frivillit sina skor på en vandringsled? Skorna
är väl det sista man vill bli av med. Skorna är inte slarvigt inkastade under blocket. De är medvetet uppställda längst in - undangömda men ända
placerade för att synas. Säkert finns det en intressant berättelse bakom skornas placering. Kanske skornas berättelse skulle gå en smula i moll.
Vibbarna runt blocket var inte alls positiva. När det nu känns så tungt vid det här blocket kan ju läsaren gärna få idka lite hjärngympa för att
konstruera en positiv historia kring de uppställda skorna - en historia som lättar upp stämningen här ute och som tar kål på de negativa vibbarna.

Kap. 7. Avställda jordbruksmaskiner
Vackra konstinstallationer i landskapet

Åkerholmar - Muséeholmar
På några små åkerholmar står mängder av gamla jordbruksredskap uppställda - eller snarare avställda.
De är nog inte särskilt gamla. Men den tekniska utvecklingen inom jordbruket har gått fort, så de
redskap som står uppställda här känns verkligen museala. Det är nog genomgående det motoriserade
jordbruket som representeras här. Men troligen inte den första motoriserade jordbruksfasen. Jag kan
inte helt tidsplacera redskapen här. Men troligen rör det sig om 1950, 60 och 70 - tal. Traktorerna har i
alla fall tagits i tjänst inom jordbruket. Jag ser nämligen flera gamla traktorskelett stående här bland
block och träd. Skulle jag ha sett det här för ca 30 år sedan, så skulle jag antagligen ha tyckt att
bönderna var lata och slarviga som inte forslade bort skrotade jordbruksredskap utan lät dem stå kvar
och skräpa. Idag ser jag annorlunda på saken. De kvarlämnade redskapen har fått ytterligare några
årtionden på sig. De har börjat förena sig med naturen och har fått en vacker museal patina. Och varför
skulle man plocka bort dem härifrån? Det är ju här de har verkat och troget tjänat jordbruket. De har
förstås rätt att få njuta sin av sin pension i det landskap där de verkat. De har dessutom förvandlats till
vackra konstföremål. Här finns stål och järn, som är byggt i eleganta bågar och som exponerar sig i
vackra rostbruna nyanser. Mitt på en åkerholme står rester av en grävmaskin, som med sin långa
grävskopearm liknar en utdöd dinosaurie. Det behöver inte anläggas någon dinosauriepark i Fullerö.
Den finns ju här på åkerholmen! Och den iögonfallande plogen breder ut sina blad som vingar på en
stolt och vacker fågel, som just håller på att lyfta. Den är ett modernt konstverk som skulle platsa på
vilken allmän plats som helst - eller varför inte på moderna muséet. Den är ju så vacker i sin eleganta
design och sina färger att man inte längre tänker på den som en praktisk jordbrytare på Upplandsslättens
leråkrar. Den har helt enkelt seglat in i en annan och ny dimension. Alla konstverken här ska
naturligtvis stå kvar på sina platser, där de utfört sitt värdefulla arbete för svenskt jordbruk. Här finns en
del fantastiska stålskapelser, som jag inte kan lista ut vad de använts till. Kanske förtjänade de att få en
informationslapp. Men, nej, jag tror inte det. Det är bättre vi får använda vår egen fantasi och spekulera
kring vilka funktioner de haft. Men det räcker egentligen med att njuta av dem och betrakta dem som
kvarstående installationer från en svunnen jordbruksepok.

Här finns inte mycket trä –mest stål och järn, som länge står emot tidens tand. Det är nog åtskilliga
generationer framöver som kan få njuta av och förundras över de här föremålen.
På åkerholmarna är ett märkligt friluftmuséum inrättat. Det är ett muséum, som är självskapat, som inte
har några anläggningskostnader och som är i det närmaste underhållsfritt. Ingen inträdesavgift behöver
erläggas. Det har inga skadliga effekter på mark och miljö. Och det förstör inte heller någon gammal
arkeologisk miljö. Ett sådant friluftsmuséum är svårt att konkurrera med. Och inte ens närbelägna Fullerö
Park med sitt kommande upplevelsecentrum lär ha en chans.

I ett skogsparti ovanför Valhammar står ett tröskverk uppställt. Tröskverket är i bra skick och måste ha stått
inomhus tills helt nyligen. Antagligen har ett gammalt uthus rivits och tröskverket har blivit utan husrum.
Synd bara att den här konsinstallationen i skogsmarken har så få besökare. Vad skulle dagens ungdomar,
utan någon kunskap om svensk jordbrukshistoria, gissa att den märkliga företeelsen var för något, om de
oförhappandes stötte på den inne i skogen? Jag tror de skulle generera många kreativa tolkningsförslag.

Kap. 8. Kyrkväggar i sten

Kyrkväggarnas sten
En sommardag i juni 2015 tog jag bussen från Storvreta till Gamla Uppsala. Här fanns ju på 1100-talet och en
bit in på 1200-talet en av Sveriges största kyrkor - domkyrkan i Ärkestiftet. Efter branden på 1200-talet revs
både långkyrka och korsarmar. Det som blev kvar (med tillbyggt vapenhus och sakristia) utgör Gamla Uppsala
sockenkyrka. I dagens sockenkyrka kan man naturligtvis hitta stora mängder av huggen sten från 1100-talet.
Eftersom kyrkan är en gråstenskyrka, så tänkte åtminstone jag att jag här skulle finna en gråmurrig stenmassa,
där de enskilda byggstenarna likande varandra mycket både till form, storlek och färg. Men jag bedrog mig
verkligen! När man närmar sig någon av yttermurarna så möts man ju av en kaskad av olika stenfärger och en
stor variation i stenarnas storlek och form. Varje enskild sten är egentligen ett litet individuellt konstverk av
ytstruktur, färg och form. Och man kan inte annat än att dra slutsatsen att det varit en medveten strävan att
variera byggstenen för att få så vackra stenmurväggar som möjligt. Man kan gå i timmar och titta på yttermurarnas
stenar utan att förtröttas. Och man inser att byggstenarna här inte huggits fram i ett och samma
stora stenbrott. Stenen måste ha producerats i mängder av mindre sten- och blockbrott. Och byggmästarna
här har medvetet valt bland mängder av olika sorters sten, när de byggde upp de vackra stenväggarna. Man
verkar inte helt igenom ha prioriterat hållbarhet och stabilitet. Man har lagt in en hel del stenmaterial, som
nog egentligen inte skulle duga till så mycket annat än att just vara en fägnad för ögat.
Med en mobilkamera - som faktiskt duger ganska bra att ta närbilder med - fotograferade jag nog ett 100-tal av
de stenar, som bygger upp kyrkans yttermurar. Nedan presenterar jag ett drygt 20-tal av de vackra stenkonstverken.
Det är bara att njuta!

Block och blandat
Tredje delen om Konsten i den gamla kulturstenen i Storvretabygden
Sven-Inge Windahl
2016

Med den här sista delen av presentationen av konsten i den gamla
kulturstenen så är det dags att sätta punkt för mina stenvandringar i
skogsmark och fältlandskap i Storvretabygden. I stort sett varje dag
under tre års tid har jag gjort en utforskningstur och samlat material.
Det har varit en oförglömlig resa, som bjudit på helt fantastiska
upplevelser. Men sanden i timglaset rinner ständigt på. Och jag kanske
skulle försöka ägna mig åt något annat innan sista sandkornet ramlat
ner. Men jag antar att det blir svårt att sadla om. Har man en gång
hamnat in i stenen så är det antagligen mycket svårt att komma ut igen.
Jag tänker på dubben och järnkilen jag hittade, som vackert får sitta
kvar i stenen så länge de finns till. Så blir det kanske för mig också?
Sven-Inge Windahl
Månskensvägen 28
Storvreta
2016
PS. Lycka till med egna stenvandringar!

Del III

Sven-Inge Windahl
2016

Konsten
i den
gamla
Kultur-
Block och Blandat i Storvretabygden
Text och bild: Sven-Inge Windahl
2016
stenen
Del III